Mörkrets Herre Återvänder

Tänkte göra min första fanfiction nu! Är öppen för respons, både negativ och posetiv
Första kapitlet kommer komma efter femte kommentaren!

Titel: Mörkrets Herre Återvänder.
Antal kapitel: 1.
Genre: Fanficion.
Rating: PG, kan bero på.
Färdigskriven: Nej.
Huvudpersoner: Harry Potter.
Beskrivning: Harry har inte haft ont i sitt ärr på 19 år. Men nu, helt plötsligt får han en väldig brännande smarta ännu en gång. Vad är det som händer? Kommer Lord Voldermort ännu en gång återvända och hota både trollkarls världen och mugglarnas?
Prolog: En man traskade runt i den Förbjudna skogen utanför Hogwarts skola för häxkonst och trolldom. Det var en dyster kväll och inte ett ljud hördes, förutom mannens steg när han råkade kliv på en gren. Mannen andades tungt medan han gick fram genom skogen. Han kände att han absolut inte borde vara här över huvud taget, han vet inte ens varför han gick hit över huvud taget. Han skulle precis vända sig om när han såg något som glimtade till en liten bit bort. Han stannade tvärt, hans nyfikenhet sa till honom att gå fram och kolla vad det var, men hans vett sa åt honom att gå tillbaka till Hogsmead. Den här gången var det hans nyfikenhet som vann. Han gick raskt fram och plockade upp föremålet.
"En sten. Nu skämtar du med mig. En sten" muttrade han. Men då kom han att tänka på en sak. Den här stenen såg inte ut som en helt vanlig sten. Han måste vara tokig. Han kom och tänka på en fjantig barnhistoria som han hört när han var yngre. Men den kunde vara sann. Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn hade haft en väldigt kraftig trollstav...han vände på stenen och sa nanet han först kom kom att tänka på. "Tom Dolder"
Han avbröt sig tvärt. Men det var försent. En gestalt med vitt ansikte började träda fram inför honom. Han reagerade snabbt. Han drog sin trollstav och började uttala en besvärjelse. Trollstaven flög ur hans hand. Innan han hann reagera bröt ett grönt ljus fram ur trollstaven och han föll ner på marken, död.

otroligt! Amazing!

Åh, alltid lika ljuvt att höra första responsen när den är posetiv!
Kap. 1 kommer komma inom några dagar. Kommer säkerligen bli ett väldigt långt kapitel så kan komma att ta lite tid att skriva.

Cool idé! Jag bevakar

Verkar nice!
Bevakar stenhårt

Tackar och bockar
Här kommer första kapitlet! Endel av det har jag tagit från det sista kapitlet från dödsrelikerna, och gjort några smärre förändringar. Efter detta kommer jag handla själv, utan att kopiera något kapitel ur någon bok

Kapitel 1 – Ärret
Harry Potter vaknade av en brännande smarta i sitt blixt formade ärr i pannan. Han hade aldrig haft så ont sedan... Han ryste. Hur? Det var 19 år sedan Voldemort förintades och allt hade varit bra fram tills nu... Förbannelsen som lagts över honom av Voldemort själv när han var ett år förintades när Voldemort själv dog. Men ändå kände han en brännande smarta för mindre än en minut sedan. Det är något som inte står rätt till, något som verkligen är fel. Han funderade en stund om han skulle skicka en uggla till Ron och Hermione, men det är ingenting att klaga över. Vad skulle han i så fall skriva?
"Hej jag känner en brännande smarta i mitt ärr igen" nej, det duger inte. Han ska ju inte klaga för att han känner lite smarta, nej, han får avvakta och se vad det leder till. Han funderade också lite på att väcka Ginny, men slog snabbt undan tanken. Istället lade han sig ner i sängen igen och försökte somna och lägga sina problem åt sidan. Kanske var detta bara en ren tillfällighet att det gjorde ont i ärret? Eller har Lord Voldemort återvänt?

Två månader senare.
Hösten verkade komma plötsligt det här året. Morgonen den första september var frisk när den lilla familjen guppade över den bullriga vägen mot den väldiga, sotiga stationen gnistrade avgasröken från bilarna och fotgängarnas andedräkt som spindelväv i den kalla luften.
Två stora burar skramlade ovanpå de fullastade bagagevagnarna som föräldrarna sköt på; ugglorna inuti dem hoade upprört på den rödhåriga flickan som klängde sig fast vid sin pappas arm traskandes tårdränkt bakom dina bröder.
"Du får också åka snart", sa Harry till henne.
"Två år"' snörvlade Lily. "Jag vill åka nu!"
Pendlarna stirrade nyfiket på ugglorna när familjen kryssade fram mot spärren mellan perrongerna nio och tio. Albus röst kom svävande tillbaka mot Harry över bullret omkring dem, hans söner hade övergått till diskussionen som de startat i bilen.
"Jag kommer inte att göra det! Jag kommer inte att hamna i Slytherin!"
"James, lägg av nu!" sa Ginny.
"Jag sa bara att han kanske skulle göra det." James flinade mot sin yngre bror. "Det är inget fel med det. Han kanske hamnar i Slyth..."
Men nu uppfattade James sin mammas blick och tystnade. De fem medlemmarna i familjen Potter närmade sig spärren. Med en lätt kaxig blick över axeln mot sin yngre bror tog James bagagevagnarna från sin mamma och började springa. Ett ögonblick senare var han försvunnen.
"Ni skriver väl till mig?", sa Albus, som genast passade på att utnyttja tillfället.
"Varenda dag om du vill", sa Ginny.
Inte varenda dag", sa Albus hastigt, "James säger att de flesta bara får brev hemifrån en gång i månaden eller så."
"Vi skrev till James tre gånger i veckan förra året", sa Ginny.
"Och tro inte på allt han berättar om Hogwarts", insköt Harry. "Din bror gillar att skoja, vet du."
Sida vis sida sköt de den andra bagagevagnen framåt och ökade farten mer och mer. När de kom fram till spärren ryggades Albus lite, men det blev ingen kollision. I stället dök familjen upp på perrong nio och tre kvart, som skymdes av tjock, vit ånga som strömmade ut från den mörkröda Hogwartsexpressen.
Otydliga figurer myllrade omkring i dimman som James redan hade försvunnit i.
"Var är de?" frågade Albus oroligt och kikade på de disiga skepnaderna som de gick förbi på sin väg nerför perrongen.
"Vi hittar dem säkert", sa Ginny lugnande.
Men ångan var tät och det var svårt att urskilja ansiktena på folk. Rösterna lätt onaturligt höga, skilda från sina ägare. Harry tyckte att han hörde Rons bror, Percy, föreläsa högt och tydligt om kvastreglerna och var riktigt glad över att slippa stanna och säga hej.
"Jag tror att det är de, Al", sa Ginny plötsligt.
En grupp om fyra personer dök upp ur dimman, bredvid den allra sista vagnen i tåget. Det gick inte att se deras ansikten tydligt förrän Harry, Ginny, Lily och Albus var alldeles intill dem.
"Hej", sa Albus och lät oerhört lättad.
Rose, som redan hade på sig sin splitternya Hogwartsklädnad, log glatt mot honom.
"Gick det bra för dig att parkera?" frågade Ron Harry. "Jag klarade det fint. Hermione trodde aldrig jag skulle kunna ta ett mugglarkörkort, eller, Hermione? Hon trodde att jag skulle bli tvungen att kasta en Confundusbesvärjelse på körkorts inspektören."
"Nej, det gjorde jag inte"' sa Hermione. "Jag hade fullt förtroende för dig."
”Faktum är att jag faktiskt kastade en Confundusbesvärjelse över honom”, viskade Ron till Harry medan de med gemensamma krafter lyfte in Albus koffert och uggla i tåget. ”Jag glömde bara att titta i backspegeln, och jag måste ju erkänna att det går att det går att använda supersensorisk besvärjelse till det.”
När de var tillbaka på perrongen igen fann de Lily och Roses yngre bror Hugo inbegripna om vilket elevhem de skulle sorteras till när det var deras tur att komma till Hogwarts.
”Om ni inte hamnar i Gryffindor gör vi er arvlösa”, sa Ron, ”men känn er inte pressade för det.”
”Ron!”
Lily och Hugo skrattade, men Albus och Rose såg allvarliga ut.
”Han menar det inte”, sa Hermione och Ginny, fast Ron hörde dem inte längre.
Han fångade Harrys blick och nickade förstulet mot en punkt en bit därifrån. Ångan hade tunnats ut ett ögonblick, och tre personer stod i skarp silhuett i den drivande dimman.
”Ser du vem det är?”
Draco Malfoy stod där tillsammans med sin hustru och son, iförd med en mörk rock knäppt ända upp i halsen. Han började bli lite tunnhårig, vilket framhävde den spetsiga hakan. Den nya pojken liknande Draco lika mycket som Albus liknade Harry. Draco upptäckte att Harry, Ron, Hermione och Ginny stirrade på honom, han nickade kort och vände sig bort igen.
”Jaså, det är lilla Scorpius”, sa Ron halvhögt. ”Se till att du slår honom på vartenda prov, Rosie. Gudskelov att du ärvt din mammas begåvning.”
”Ron, snälla du”, sa Hermione, strängt men roat. ”Försök inte att vända dom mor varandra innan de ens har börjat skolan!”
”Du har rätt, förlåt mig”, sa Ron, men utan att kunna hejda sig tillade han: ”Fast bli inte för god vän med honom, Rosie. Farfar Weasley skulle aldrig förlåta dig om du gifter dig med en renblodig.”
”Hallå där!”
James hade dykt upp igen. Han hade gjort sig av med sin koffert, uggla och bagagevagn och var tydligen sprickfärdig av nyheter.
”Teddy är där borta”, sa han med andan i halsen och pekade bakåt över axeln mot de böljande ångmålnen. ”Jag såg honom just, och gissa vad han håller på med? Han står och pussas med Victoire!”, han kikade upp på de vuxna, tydligt besviken på deras reaktion, ”Vår Teddy! Teddy Lupin! Som pussas med vår Victoire! Vår kusin! Och jag frågade Teddy vad han sysslade med …”
”Avbröt du dem?” sa Ginny. ”Du är så lik Ron …”
”... och han sa att han hade kommit för att vinka av henne! Han pussas med henne!” tillade James, som om han var orolig att han inte uttryckt sig klart nog.
”Å, det skulle vara underbart om de gifte sig!” viskade Lily hänfört. ”Då skulle Teddy verkligen bli en del av familjen!”
”Han kommer redan och äter middag hos oss minst tre gånger i veckan”, sa Harry. ”Varför ber vi honom inte att komma och bo hos oss med en gång, så är saken klar!”
”Javisst!” sa James entusiastiskt. ”Jag delar gärna rum med Al, Teddy kan få mitt!”
”Nej”, sa Harry bestämt, ”du och Al ska inte dela nåt rum, inte förrän jag vill ha hela huset raserat.”
Han tittade på det skamfilade fickuret son en gång hade tillhört Fabian Prewett.
”Klockan är nästan elva, det är bäst att ni kliver på.”
”Glöm inte att hälsa Neville och ge honom en kram från oss!” sa Ginny till James och omfamnade honom.
"Mamma! Jag kan inte ge en lärare en kram!” utropade han och slet sig ur sin mors grepp.
”Men du känner ju Neville …”
James himlade med ögonen.
”Utanför skolan, ja, men på Hogwarts är han professor Longbottom, eller hur? Jag kan inte komma in på en lektion i örtlära och ge honom en kram …”
Han skakade på huvudet åt sin mammas dumhet och gav luft åt sinakänslor genom att rikta en spark mot Albus.
”Vi ses, Al. Håll utkik efter testralerna.”
”Jag trodde de var osynliga? Du sa att de var osynliga!
Men James bara skrattade, tog på nåden emot sin mammas kyss, gav sin pappa en hastig kram och hoppade på tåget, som snabbt höll på att fyllas. De såg honom vinka och sedan rusa i väg genom korridoren för att leta upp sina vänner.
”Testralerna är inget att oroa sig för”, sa Harry till Albus. ”De är snälla varelser, det finns inget skrämmande med dem. Du kommer förresten inte åka upp till slottet i vagn, utan i båt.”
Ginny kysste Albus adjö.
”Vi ses till jul.”
”Hej då, Al”, sa Harry när hans son kramade honom. ”Glöm inte att Hagrid har bjudit dig på te på fredag. Bråka inte med Peeves. Duellera inte med nån förrän du lärt dig hur man gör. Och låt inte James reta upp dig.”
”Men tänk om jag hamnar i Slytherin?”
Viskningen var enbart ämnad för hans pappa, och Harry förstod att det bara var avskedsögonblicket som fick Albus att avslöja sin uppriktiga oro. Albus var det enda av Harrys tre barn som hade ärvt Lilys ögon,
”Albus Severus”, sa Harry lågt, så att ingen utom Ginny kunde höra och hon var taktfull nog att låtsas vinka till Rose, som nu gick ombord på tåget, ”du har fått namn efter två rektorer på Hogwarts. En av dem tillförde Slytherin och han var den modigaste personen jag nånsin känt.”
”Men bara ifall …”
”Då får Slytherins elevhem en utmärkt elev, eller hur? Det spelar ingen roll för oss, Al. Men om det spelar roll för dig, kommer du kunna väja Gryffindor framför Slytherin, sorteringshatten tar hänsyn till ditt val.”
”Är det sant?”
”Det gjorde det för min del”, sa Harry.
Det hade han aldrig berättat för något av sina barn tidigare, och han såg det förundrande uttrycket i Albus ansikte när han sa det. Men nu smälldes dörrarna igen i det mörkröda tåget och de suddiga konturerna av föräldrar vällde fram för avskedskyssar och påminnelser i sista minuten.
Albus hoppade in i vagnen och Ginny stängde dörren efter honom. Elever hängde ut genom fönstren närmast dem. En mängd ansikten, både på och utanför tåget, verkade dras mot Harry. Flera yngre barn pekade och utropade:
”Titta! Harry Potter, mamma, titta!” fast lyckligtvis hörde inte den lilla gruppen utanför tågdörren dem.
”Varför stirrar alla människor på oss?” ville Albus veta när han och Rose sträckte på halsen och såg de andra eleverna.
”Bekymra dig inte för det”, sa Ron. ”Det är mig de tittar på. Jag är kolossalt berömd.”
Albus, Rose, Hugo och Lily skrattade.
Tåget började röra dig och Harry gick längs med spåret och betraktade sin sons ansikte, som redan strålade av upphetsning. Harry fortsatte att le och se glad ut, trots att det kändes som en lite smärtsam förlust att se sin son glida i väg ifrån sig …
Det sista ångmolnet löstes upp i höstluften. Tåget körde runt ett hörn. Harry höll fortfarande upp handen till farväl.
”Han klarar sig säkert fint”, mumlade Ginny.
Harry såg på henne och sänkte frånvarande handen och rörde vid blixtärret i pannan.
”Det vet jag att han gör …”
Helt plötsligt exploderade ärret i smarta när han rörde det. Allting blev suddigt och han såg en man, i en skog, en vit gestalt trädde upp framför mannen. Några sekunder bröt ett grönt ljus fram genom en trollstav och mannen föll ner på marken.

--------------------

Vad tycker ni om det? Vad tycker ni jag kan förbättra? Dela gärna era åsikter!
Det kan, måhända, vara ett väldigt ointressant kapitel, eft jag tagit ur dödsrelikerna. Men nästa kapitel, gäller ENDAST mina ideér, inte taget från någon bok eller så
Återigen, ni får gärna dela med er vad ni tycker om denna ff! Skriv gärna ideér, respons etc!

Den är bra, och har potential!
Det var något enstaka stavfel, men det är ingen fara på taket. Läs igenom det en gång till innan varje kapitel.
Fortsätt bara såhär!

Bra idè! Kör på!

Var inte det taget helt från epilogen i sista Harry Potter?

Nej det är det inte, till viss del, men nej.
Jag gjorde det för att man ska få en inblick när det är, så att man vet att det är precis efter det sista kapitlet i HP