Ron hos Dursleys

Författare: Harry-Potter-Bokslukaren
Titel: Ron hos Dursleys.
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 10
Rating: G
Prolog: Tror knappast jag behöver någon!

Jag blir glad om ni kommer med lite idéer till nästa kapitel!

Harry, Ron och Hermione satt på tåget på väg till Kings Cross. Harry såg deppad ut, han ville inte återvända till Dursleys. Ron verkade förstå vad han tänkte.
"Du Harry, vad sägs om att jag följer med dig till mugglarna?
"Ron, om morbror Vernon upptäcker oss, är det sista gången du får se mig.
"Men osynlighetsmanteln då?" föreslog Hermione.
"Jag vet inte..." sa Harry. "Ron, vad ska dina föräldrar säga?"
"Mamma kommer förstå att du behöver sällskap och pappa kommer tycka att det är en bra idé att se hur mugglarna bor."
"Hermione, kan du skicka mat till oss då?" frågade Harry Hermione.
"Självklart," svarade hon. "Ha så kul!"
Tåget åkte sakta in på perrong 9 3/4. När de klev av och hade kommit ut genom spärren sprang Ron till sina föräldrar och frågade de. Det blev exakt som Ron hade förutspått. Harry sprang dit och gav Ron osynlighetsmanteln och gick sen till morbror Vernon hållandes i fållen på manteln med Ron under. Det måste ha sett misstänkt ut för att morbror Vernon glodde på Harrys utsträckta hand. De gick tysta ut från stationen och vid bilen fick de ett problem. Hur skulle Ron komma in i bilen?
"Gå före, så ser det inte ut som om jag väntar på något" viskade Harry till Ron och till deras stora förvåning misstänkte inte morbror Vernon nånting alls. På vägen tillbaka var det nära att Ron avslöjade sig. Han hade varit på vippen att nysa högljutt men han lyckades att få det och låta som att Harry hade hostat. De hörde morbror Vernon mumla saker som "alldeles för högljudd" och "hosta på låtsas..." men de brydde sig inte om det. När de äntligen var framme fick de problem igen. Harry kunde ju inte se Ron, hur skulle Ron kunna komma ut? Det lyckades faktiskt den här gången också. Ron gick före och Harry efter.
Väl inne i huset gick det inte lika bra. Där, i köket, satt faster Marge...

jag läser

meer! bevakar

Harry blev stel i kroppen. Marge? Inte nu, Ron kommer inte gilla det! Han ville samtidigt inte visa Marge att han inte klarade förolämpningarna, han viskade istället lite förvarningar till Ron (det var ju lite svårt eftersom han inte kunde se, men det fungerade faktiskt, för Ron viskade tillbaka att han hade förstått). Marge tittade först upp på morbror Vernon och Harry, men sen låtsades hon att hon bara hade sett morbror Vernon. Hon sprang fram till honom (och knuffade undan Harry i förbifarten) och gav honom stora kramar. Då passade Harry på att smita. Han trevade efter manteln och drog sen upp Ron i hans sovrum.
"Harry, berätta, varför skulle jag nånsin avslöja mig för en gammal kärings skull?" frågade Ron när de hade kommit upp i sovrummet.
"Du anar inte..." svarade Harry. "Om jag känner dig rätt skulle du rusa på henne efter 10 minuter, och förresten, ta aldrig av dig manteln, inte ens när vi är ensamma, okej?"
"Okej." svarade Ron.
"Jag måste gå ner nu," sa Harry. "Marge vill säkert genomkolla mitt 'oacceptabla' hår."
De skrattade tyst och Harry gick ner. Marge satt i köket och drack vin. Hon låtsades fortfarande att Harry inte fanns och fortsatte och diskutera livligt med moster Petunia om världens största blomsterträdgård.
"Ja, du Petunia odlar iallafall vackrare blommor" sa hon älskvärt. "Och vad gör du här?" sa hon plötsligt till Harry.
"Eh, jag bor här" svarade han med ett förvånat uttryck.
"Använd inte den tonen till mig!" svarade hon argt. "Du hör väl egentligen hemma hos din fördömda skola... Vad den nu hette..."
"Den heter Ho..." sa Harry.
"Sankt Brutus säkerhetsanstalt för hopplöst kriminella pojkar" sa morbror Vernon snabbt.
"Just det" sa Marge. "Det är en sån du är, en avskyvärt äckel, ett missfoster, du kan ta ditt kråkbo till hår och sticka dit med en gång tycker jag!"
Kråkbo... Det fick Harry och tänka på Ron. Han sprang snabbt upp i sitt sovrum och viskade till Ron att sätta sig på sängen.

jättebra!

"Jag hörde allt uppifrån" sa Ron. "Nu fattar jag varför du så gärna ville bo hos Sirius..."
"Det här är bara början..." sa Harry. "Men du behöver inte bry dig om det, jag är van"
"Men det är ju hemskt!" sa Ron. "Och jag fattar inte vad de sa att du gick på för skola... Slår vad om att de sa det för att..."
"Ron, HÅLL BEHÄRSKNINGEN!" sa Harry, lite för högt. "Oj, jag skulle inte ha skrikit..."
Det hördes steg från dörren. Att döma av ljudet var det Dudley. Det var ju iallafall bättre än morbror Vernon. Det läskiga var att han skulle säkert skvallra.
"Ron, håll tyst nu, okej?" sa Harry
"Okej" sa Ron.
Dudley kom in i rummet. Han såg annorlunda ut.. Var det för att han hade fått massa kyssar av Marge? Var det för att moster Petunia hade klippt honom? Eller var det för att... Han såg liksom magrare men ändå större ut, om det nu gick och få honom större...
"Harry, du skrek nånting" sa Dudley. "Vet du om det? Du kanske pratade i sömnen igen! Och vem är Rån?"
"Dudley, om du inte håller klaffen förhäxar jag dig!" sa Harry.
"Jag ska tala om för mamma!" sa Dudley.
"Akta dig så att inte Marge hör!" ropade Harry efter honom. "Hon vill väl inget annat än att höra på sin lilla "diddyponke"!
Harry följde efter Dudley ner i köket. Han såg hur Dudley slet och drog i sin mamma medan Marge kom med anledningar varför det skulle vara 'Den där fula lilla pojken' som låg bakom. Dudley nickade mot sin mamma och äntligen förstod hon att det gällde magi och trots Marges protester gick hon med Dudley in i vardagsrummet. Dudley berättade nån lögnhistoria om att Harry hade förhäxat honom direkt när han hade kommit in. Det enda som var sant var att Harry hade skrikit 'Rån'. Då förstod moster Petunia...

Jättebra berättelse

Jag tycker att din är bättre...

awesome

JÄTTEBRAAA!!!!