To be or not to be pure [SV]

Här är jag igen. Ni måste börja bli trötta av att se mig vid det här laget... Hursomhelst, hoppas ni tycker om den här också, taggar några stycken, hope you don't mind!

Spoiler:
Tryck här för att visa! Är även väl medveten om att det här är min andra graviditets-fanfiction, men tycker att det är så kul att skriva om hehe...

Titel: To be or not to be pure

Färdigskriven: Nej, men har ett par kapitel klara redan

Handling: Året är 1972. Alexis Gaspar är sjutton år gammal och försöker liksom alla andra tonåringar balansera familj, vänner och kärleken. Enda problemet är att Alexis familj är av väldigt "rent blod" och när hon en kväll får reda på att hennes föräldrar har arrangerat för henne att gifta in sig i en annan renblodig familj känner hon sig förrådd. I en handling av upproriskhet gör hon något hon vet att hennes föräldrar skulle ha hatat, men handlingen visar sig ha oanade följder...



Prolog

Det fanns två saker som Alexis Gaspar verkligen inte stod ut med. Det ena var när hennes familj betedde sig som om de var kungligheter som skulle bli behandlade därefter, och allt på grund av ett gammalt släktnamn och lite "rent blod". Det andra var att se sin bästa vän slänga sig efter kille efter kille utan någon som helst självrespekt. Det var problemet med kärleken; den gjorde en svag och fick en att fatta dumma beslut - som att lita blint på en person som uppenbarligen var otrogen mot en. Därför blev Alexis i heller aldrig kär, men Sarah Maine däremot tycktes aldrig göra något annat än att bli förälskad enligt Alexis som var den som fick trösta henne varje gång hon blev dumpad, vilket förövrigt var varannan vecka. Och Alexis var inte den tröstande typen precis. Sanningen att säga så fick tårar henne att känna sig fruktansvärt obekväm. Kanske var det till följd av att hon blivit uppfostrad av sina föräldrar att tårar var något dåligt, ett tecken på svaghet, och att varje gång hon som liten gråtit skickats i säng utan mat?

Nej, Alexis familj var långt ifrån perfekt, och skulle hon vara riktigt ärlig - vilket Alexis alltid var - så hatade hon den - sina kyliga föräldrar och sin tio månader äldre "perfekta" bror, Ashton. De var alla lika blodsmaniska och trodde med hela sina istäckta hjärtan att de var mer värda än andra bara för att de hade ett längre led av trollkarlar och häxor i släkten. Inavel, var vad Alexis kallade det för. Faktum var att inavel var bevisat att göra folk mindre intelligenta, så kanske var det därför hennes familj fått för sig detta? Eller så var det bara något som passerats ner genom generationerna. Hursomhelst, så var det anledning nog för Alexis att aldrig vilja skaffa barn. Det, och det faktum att ett krig pågick i trollkarlsvärlden. Ett hemskt och rasfientligt krig. Mugglare, mugglarfödda och "förrädare" försvann spårlöst hit och dit och återfanns några dagar senare - torterade till döds. Och allt på grund av något så löjligt som hur rent blod man hade. Även mugglarvärlden hade börjat ana onåd, trots Ministeriets ansträngningar att hålla det hela hemligt. Självklart hade de gjort ett bättre jobb under Alexis styre.

Sedan tidig ålder hade nämligen Alexis varit fullt besluten att en dag bli vald till trolldomsminister så att hon kunde göra en förändring - något som båda hennes föräldrar, bror och även släktingar flera gånger skrattat henne rakt upp i ansiktet för. Hon, trolldomsminister? Ingen kvinna hade någonsin valts, så vad fick henne att tro att hon av alla häxor skulle bli det? Men Alexis var fruktansvärt envis, och att ingen trodde på henne gjorde henne om något bara mer bestämd att lyckas. Hon skulle allt visa dem. Och när hon väl blev vald skulle hennes första ärende bli att förbjuda orden "smutsskalle" och "renblodig" från det engelska språket. En annan grej hon skulle införa var underhållsbidrag till mugglar- och magikerblandade familjer - som Sarahs familj - och bidraget skulle förstås gå direkt ur de renblodigas fickor...

Sarah Maine var halvblod, vilket innebar att hon hade en magisk- och en mugglarförälder. Alexis familj hade aldrig tyckt om att hon umgåtts med den blonda, "orena" flickan, men de visste mycket väl att det enda sättet de kunde få sin dotter till att sluta var att stänga in henne i ett rum, låsa dörren och kasta bort nyckeln. Och trots sina brister var det inget Mr. och Mrs. Gaspar kunde göra mot sin dotter. Även om de hade hotat med det flertalet gånger. Det, och att göra henne arvslös. Fast - hade de tillslut konstaterat - det hade förstås varit värre om det hela handlat om en mugglarfödd elev, så tillslut accepterade de faktumet och gick vidare med sina liv. Inte för att de precis bjöd hem Sarah på en kopp te, men de kunde i alla fall vara i samma rum som henne utan att hålla andan för att inte andas in hennes smuts - vilket förövrigt hade hänt.

Nej, Alexis liv var inte en dans på rosor, men hon hade i alla fall lyckats hålla sig på ganska så god fot med sina föräldrar utan att behöva yttra sitt icke-existerande hat för mugglare. Det var, i alla fall, fram tills familjens uggla dök upp en kväll med ett brev i näbben. Ett brev som skulle komma till att förändra allt, och allt som behövdes var fyra små ord som vart och ett inte betydde ett skvatt, men som tillsammans fick Alexis värld att vändas upp och ner, och ut och in.

"Du ska gifta dig".

Läser!!

fashion7 - wihoo

1. Ett arrangerat äktenskap

Jag stirrade ner på den utrullade pergamentrullen mellan mina händer. Orden ekade i mitt huvud, studsade fram och tillbaka, och trots tortyren som det utsatte mig för läste jag igenom det korta brevet ännu en gång samtidigt som jag föreställde mig mamma sittandes där, rakryggad bakom mahogonyskrivbordet i kontoret med en fjäderpenna i handen.

"Kära Alexis,

Din pappa och jag har fantastiska nyheter. Vi har arrangerat för dig att gifta dig med Preston Mulciber efter din examen till sommaren. Detta är en unik möjlighet för oss att knyta samman två väldigt gamla och mäktiga trollkarlsfamiljer och du bör känna dig hedrad.

Vi återkommer med mer information angående när och var bröllopet ska äga rum.

Med vänliga hälsningar,

Mamma".

Jag kände hur chocken från de tio första gångerna jag läst igenom brevet lade sig och ersattes av raseri och en känsla av orättvisa. Jag kunde praktiskt taget se mitt liv passera förbi i revy. Jag menar, vad var meningen med att ta examen om jag ändå inte blev fri att göra det jag ville? Nej, för nu skulle jag istället bli bortgift till en lika blodsmanisk och avskyvärd person som mina föräldrar och min bror. Vad som var värst var att våra familjer skulle förvänta sig att vi skulle framavla barn som de sedan kunde uppfostra i "renblodig anda", som att vi var några jävla hundar som de stängde in tillsammans i ett rum för att para sig. Jag skakade på huvudet. Av allt mina föräldrar utsatt mig för... Hur kunde de göra såhär mot mig? Jag var inget objekt i deras ägo som de bara kunde sälja bort för sin egen vinnings skull.

Hatet jag kände mot dem var överväldigande och fyllde upp hela min kropp. Det här skulle jag aldrig kunna förlåta dem för. Inte för att jag någonsin tänkt gå med på att vid sjutton års ålder gifta mig med en helt främmande man på tjugofem bast. Aldrig att jag tänkte bli hans lilla hemmafru som han kunde köra runt med som han behagade. Jag hade sett hur pappa behandlade mamma och hur hon bara accepterade det, som om det var en naturlig del av äktenskapet som hon bara fick finna sig i. Mina händer skakakde av ilska när jag rev brevet i småbitar och kastade det i vattnet under fötterna på mig.

Jag satt i båthuset med benen dinglandes ovanför den svarta, stilla vattenytan. Utegångsförbudet hade trätt i kraft för länge sedan och jag var ensam, vilket var precis så som jag ville ha det. Ute var det minusgrader och det var fortfarande lite snö kvar på marken, men i båthuset var det varmt och skönt trots att tegelrucklet saknade ordentliga väggar och fönster och egentligen inte alls kunde kallas för ett hus. Platsen hade däremot alltid haft en lugnande effekt på mig - det stilla vattnet, att vara utomhus men ändå inte frysa och det faktum att nästan ingen gick ner dit.

Ifrån ljuset från facklorna som lyste upp båthuset såg jag ut över sjön och försökte föreställa mig ett liv som Mrs. Alexis Mulciber, men det var oerhört svårt. Jag hade alltid föreställt mig att jag skulle leva självständigt, aldrig beroende av en man i mitt liv. Inga barn, bara jag och mitt jobb som den första kvinnan att bli vald till trolldomsminister...

Jag hade hört talas om andra tjejer ifrån renblodiga familjer som blivit bortgifta som en försäkring för föräldrarna att deras renblodiga ätt skulle fortsätta. För Gud nåde dem ifall de skulle falla för någon som inte var ren nog... I vissa fall var det just vad som hade hänt och som en desperat utväg hade föräldrarna gift bort sin dotter. Mina föräldrar såg det inte som en desperat utväg. De såg det som en ära, som en "fantastisk nyhet".

Jag fnös och skulle just till att börja dra mig tillbaka till slottet när jag hörde skrammel bakom mig. Chockad över att någon annan än jag befann mig i båthuset vred jag på huvudet och ropade, "Vem där?" En kille med svart och gulrandig slips stack fram huvudet från bakom en av roddbåtarna. Jag suckade när jag insåg vem den onekligt stiliga killen var.

"Presley, hur länge har du varit här?" snäste jag och reste mig upp. Vi kände inte precis varandra, men vi gick i samma årskurs och delade ett par lektioner i veckan.

"Wow, ta't lugnt va? Allt jag såg var att du blev upprörd över något", sade Jake och höll upp händerna framför sig i försvar.

Jag såg på honom genom smalnade ögon. Jake var antagligen skolans största slampa. Självklart sågs han inte som en slampa i alla andras ögon - inte som om det varit en tjej som skulle ha haft sex med halva skolan, för det skulle ha varit en synd och en skam. Istället sågs Jake som cool för att ha lyckats få i säng så många tjejer. Helt ärligt förstod jag inte hur han lyckades. Visst att han var snyggare än många andra med djupt blåa ögon, halvlångt sandfärgat hår och en fantastisk kropp, men killen hade säkert fler könssjukdomar än han kunde räkna till.

Jag lade armarna i kors över bröstet. "Det är oartigt att spionera på folk, lärde inte dina föräldrar dig det?" sade jag och höjde på ett brunt ögonbryn.

Till mitt förtret så frammande inte min kommentar den reaktion hos honom som jag hoppats. Istället log han bara och hoppade enkelt upp i fönsterkarmen. "Du vet, jag är känd för att vara en ganska bra lyssnare, så om du vill prata så--"

Jag fnös och skakade på huvudet, varefter jag började gå mot utgången. Aldrig att jag tänkte ge Jake Presley nöjet av att veta hur jävligt mitt liv var just nu. Detta fick honom att hoppa ner från fönstret och springa ikapp mig. "Okej, okej. Inget pratande", sade han och fattade tag i min arm.

Beröringen skickade en stöt av elektricitet genom min kropp. Förbryllad och chockad drog jag undan min arm och stirrade på honom med stora ögon. Vad hade just hänt? Och varför kände jag en plötslig längtan att röra vid honom igen? Jake höll kvar min blick och i nästa ögonblick var det som om han läst mina tankar för hans hand strök undan min lugg och snuddade vid min panna. Samma sak hände. Jag kände hur mitt hjärta började slå farligt snabbt i bröstet på mig och plötsligt insåg jag vad som höll på att hända. Som om någon hällt en hink iskallt vatten över mig ryggade jag tillbaka och slet mig loss från hans trans. Vad var det här för sorts magi? Var det såhär han fick tjejer att ligga med honom? "Sluta!" utbrast jag och backade undan.

Jake såg förvirrad ut, men jag såg rakt igenom hans oskyldiga fasad. "Jag gör inget", sade han.

Jag gav ifrån mig ett kort, glädjelöst skratt. "Låtsas inte som att du inte försöker få mig att ha sex med dig, men det kan du bara glömma. Tro inte för en sekund att du bara kan komma här och stryka bort mitt hår från mitt ansikte och se på mig sådär och... och tro att jag ska sära på benen för dig."

Jake bara stirrade på mig, sedan började han skratta. Åt mig. Jag kände hur jag blev arg igen. Var det en sådan otänkbarhet? Att han skulle vilja ha sex med mig? Många killar hade varit intresserade av mig sexuellt genom åren och jag var väl medveten om att jag inte var ful. Om jag fick säga det själv så var jag snyggare än många andra tjejer i vår årskurs. Jag menar, jag hade en smal och slank kropp, ett sött, hjärtformat ansikte med markerade kindben och fylliga läppar. För att inte tala om mitt långa, bruna hår som nådde mig till revbenen.

"Det kanske är dags att komma ner på jorden, prinsessan?" sade Jake och tog ett steg närmre mig.

"Och vad ska det betyda?" kontrade jag.

"Okej, lyssna, jag är säker på att dina rikemansföräldrar fått dig att tro att universum bara cirkulerar kring dig och gett dig allt du vill ha, men det finns folk som faktiskt har riktiga problem. Jag menar, fick prinsessan inte skorna hon velat ha?" han sade det sista med tillgjord, nedlåtande röst och jag kände hur bägaren rann över.

"Du vet ingenting om mig och mina föräldrar eller varför jag var upprörd, okej? Ingenting!" röt jag.

Jake ryckte bara på axlarna. "Jag vet att jag är mugglarfödd och att dina föräldrar hade blivit galna ifall de visste att du pratade med mig", svarade han lugnt, nu med ett utmanande leende på läpparna. Han hade sagt de magiska orden, och det visste han mycket väl.

I nästa sekund hade jag tryckt mina läppar mot hans och börjat knäppa upp hans skjorta.

Bad ass Alexis
I totally love her ♥
Tomtebra skrivet (ugh, börjar tröttna på mina kommentarer, varför skriver jag att det är bra hela tiden, när alla redan vet att det är det? Och alla vet att jag älskar allt du skriver så...
Förlåt för att jag skriver onödiga saker -.-)
Mer snart? ._.

Läser & bevakar ;-)

Gillar handlingen och sättet du skriver på, det är bra att du använder ett varierande språk och jag kan inte se något negativt i den här ff;n alls.

2. Att förvänta sig det oväntade

- Fyra veckor senare -

En hel vecka. Det var hur sen min mens var, och den var aldrig sen. Sarah och jag satt vid Ravenclawbordet i Stora Salen och åt frukost. Eller ja, egentligen var det ingen av oss som åt för tillfället. Jag var fullt upptagen med att peta i min mat samtidigt som jag var djupt försjunken i tankar kring varför den var så sen. Det kunde förstås ha med stressen inför min F.U.T.T-examen i vår att göra... Ja, så måste det vara.

Vad gällde Sarah däremot så var hon upptagen med sina egna - enligt mig, mindre - problem, som idag innefattade en viss kille ifrån Gryffindor som inte ville lägga märke till henne trots att hon brett på med all sin charm - och med all sin parfym verkade det som. Seriöst, tjejen stank av det... Jag kände hur det fick mig att må illa och försökte att koncentrera mig på att få i mig min gröt, vilket uppenbarligen bara gjorde illamåendet mycket värre.

"Jag förstår det inte! Jag menar, visst att han precis gjort slut med Brenda, men ändå, jag är hundra gånger snyggare än henne..." gnällde Sarah och drog handen genom sin hästsvans som för att försäkra sig om att håret fortfarande satt kvar. Hon gjorde alltid så när hon hade det uppsatt och inte kunde förstå något, eller var nervös, eller uppspelt... Hon gjorde det väldigt ofta, okej? Och vad gällde hennes yttrande så var det inte så att Sarah var egenkär eller självupptagen, för hon var snyggare än Brenda, det kunde vem som helst se. Skillnaden var att hon var medveten om det.

"Förresten", nu vände hon sig mot mig med de gröna ögonen vilt uppspärrade som de alltid var när hon hade något smaskigt skvaller att dela med sig av, "hörde du att hon trodde att hon var gravid? Kan du tänka dig vilken ångest och skam hon måste ha känt? Ett barn utanför äktenskapet... Jag skulle hellre ha tagit livet av mig om jag var hon--"

Jag hörde inte längre vad Sarah sade. Ordet 'gravid' ekade i mitt huvud. Någonstans mindes jag vad jag lärt mig på sexualkunskapen - illamående, utebliven mens, känslig näsa... Plötsligt kände jag hur min hals stockade sig och en isande känsla spred sig i magtrakten. Jag for upp från bänken så hastigt att Sarah nästan välte över bringaren med pumpajuice utav chock.

"Jeez, Lex, vad gör du? Du skrämmer livet ur mig", utbrast hon och torkade av sina händer på en servett. Sedan lade hon märke till hur utom mig jag var och frågade oroligt, "Vad är det? Har jag ett kryp på mig? Jag svär, Lex, om jag har ett kryp på mig--"

Paniken Sarah kände över det icke-existerande krypet var inget i jämförelse mot paniken jag kände just då. Det var svårt att andas, min mun var snustorr och jag kunde känna hur mitt hjärta slog hårt och snabbt i bröstet på mig. Vad tusan hade jag gjort? Om någon i min familj fick reda på vad jag redan visste - men innerligt hoppades inte stämde - skulle jag bli utstött, arvslös. Eller också skulle de strypa mig där och då för att jag befläckat deras älskade släktnamn genom att bli gravid med en mugglarfödd. Inte minst för att ha haft sex med en... Dessutom hade jag aldrig velat ha barn - särskilt inte vid sjuttonårs ålder och med någon jag knappt kände. Fan, jävla skit.

Efter att ha fått tillbaka min rörelseförmåga fattade jag tag i Sarahs handled och började dra henne ut ur Stora Salen. Hon stretade emot och gnällde över hur hon inte ätit klart än och att hon inte skulle klara sig igenom dagen utan en ordentlig frukost, men det fick vara. Jag var tvungen att berätta för henne, och det nu, eller också skulle jag explodera. Vi fortsatte ut i entrehallen och jag kom till ett stopp i en ödslig korridor.

"Lex, vad håller du på med? Vart ska vi, jag--"

Jag vände mig mot Sarah och så fort hon såg mitt ansiktsuttryck blev hon tyst. "Sarah", sade jag och sedan slängde jag ur mig, "Sarah, jag är gravid."

Sarah svarade bara helt dumt, "Vadå, du är gravid?"

Jag suckade tungt, irriterad över att hon tvingade mig att upprepa de hemska orden som jag aldrig hade trott att jag skulle behöva yttra. "Ja, jag är gravid. Vad är det du inte förstår?"

Sarah bara gapade, sedan svalde hon hårt och sade, "Är du helt säker? Har du tagit ett test?" Hon var lugn på rösten men jag kunde se hur hon försökte dölja paniken hon kände.

"Ehm, nej, jag tänkte att du kunde be din syrra köpa ett test och skicka med uggla?"

Sarah frustade till. "Du skämtar? Och vad ska jag säga? Att det är jag som behöver få bekräftat ifall jag är gravid eller inte?" sade hon misstroget.

"Säg som det är bara", föreslog jag och suckade sedan. "Jag ber dig, Sarah. Jag måste få veta säkert så att jag kan--" Jag avbröt mig själv och vek bort blicken.

Sarah anade genast onåd och blev plötsligt misstänksam och väldigt belägen att få reda på vad det var jag hade tänkt säga. "Så att du kan vad, Lex?" sade hon strängt.

Jag andades in och sedan - "Så att jag kan göra abort och gå vidare med mitt liv, okej?"

Jag visste att Sarah var strängt emot abort, men hon var emot barn före äktenskap också så egentligen borde hon stötta mitt beslut. Istället kunde jag höra hur hon tog sats för att--

"DU SKA VAD?!"

Några yngre elever som precis dykt upp längre ner i korridoren slängde några nyfikna blickar åt vårt håll och jag gav Sarah en varnande blick. "Sarah, du vet att jag inte vill ha barn och du vet att min familj aldrig skulle ha accepterat det. Snälla, försök att förstå", bad jag.

Sarah tog ett djupt andetag för att lugna ner sig själv, men jag kunde se hur det här gick emot allt hon trodde på. "Okej, så jag säger inte att jag är okej med att du tänker ta död på ditt" - här sänkte hon sänkte rösten, vilket jag var tacksam för - "ofödda barn, vilket för övrigt enligt lag är förbjudet, och jag kommer inte sluta försöka få dig att behålla det, men just nu borde vi först försäkra oss om att du verkligen är gravid, okej?"

Det fick duga. "Så du frågar din syrra?" sade jag hoppfyllt.

Sarah suckade och nickade sedan. "Ja, vi borde ha testet här redan imorgon", sade hon och sedan slog en tanke henne och hon lade till, "Förresten, vem är pappan?"

Jag hade befarat den frågan från henne men antog att jag inte skulle ha kunnat undvika den ändå. Det var bara så himla förnedrande att jag nu var ännu en i den långa raden tjejer som haft sex med Jake Presley, och efter alla gånger jag sett ner på de där tjejerna för att de var så lösaktiga... Sarah såg uppmanande på mig och det var väl lika bra att få det överstökat.

"Presley. Jake Presley är pappan", muttrade jag.

Detta frammanade en ännu större chock hos Sarah än när jag sagt att jag var gravid och kanske, bara kanske, hade jag utelämnat en del detaljer från den där kvällen när jag berättat om det arrangerade äktenskapet som mina föräldrar tvingade mig in i...

Haha Sarah är precis som min kompis Nina :'
Åh...I love this, allvarligt alltså.....Blir så glad av att läsa det här - även om det inte direkt är glad stämning på det hela...
Men aja, keep on going gurl!! (både du och Alexis i detta fall )

Åh tack så mkt för taggningen, läser absolut! Älskar hur du skriver, och storyn verkar ju jättespännande, längtar efter mer 83 ♥

Tack, åh tack, ni två!!! Ni är mina trogna läsare :*

2. Sanningens ögonblick

"Så om jag har fattat det rätt så fick du brevet ifrån din mamma, läste det, sen dök Jake upp och i ett svagt ögonblick av vedergällning mot dina föräldrar så hade du sex med honom och nu är du gravid med hans barn?" sammanfattade Sarah där hon satt på det stängda toalettlocket och drog handen genom sin blonda hästsvans - gång på gång.

"Förhoppningsvis stämmer inte det där sista, men annars, japp, i stort sett så var det", muttrade jag och fortsatte att stint stirra på stickan i min hand. Fem minuter, efter fem minuter skulle jag veta säkert. Antingen ett sträck eller två. Jag kände mig illamående och undrade ifall det var på grund av att jag kanske var gravid eller bara hela situationen i sig, och då--

Jag såg upp på Sarah som såg på mig med stora ögon och hoppade upp från toalettstolen. "Vad? Visar den två streck eller ett? Säg!" utbrast hon nervöst.

Jag svalde och sträckte fram stickan mot henne. Hon gav ifrån sig ett litet pip men sade inget. Tystnaden var tryckande och jag bestämde mig för att vi gjorde en större grej av det hela än vad som var nödvändigt. Jag var gravid med Jakes barn, ja, men det visste han inte om och vad han - och min familj - inte visste kunde inte skada dem, eller mig för den delen. Allt jag behövde göra var att röra ihop en abortbrygd, dricka ett par klunkar och sedan skulle hela den här mardrömmen vara över. Så jag ställde mig upp, satte eld på stickan med en lätt 'confringo'-besvärjelse och lät den kvarblivna askan spolas ner i toalettstolen - man kunde inte vara nog försiktig. Jag menar, skulle någon i vår sovsal - host, Laura Hobbs - ha hittat den i soptunnan skulle ordet om att någon av sjundeklassartjejerna i Ravenclaw var gravid ha spritt sig som en löpeld genom skolan och det skulle inte dröja länge innan ordet nådde min bror Ashton i Slytherin...

Jag slog ihop händerna, "Nehe, då finns det väl inget annat att göra än att påbörja brygden."

Sarah hade fortfarande inte sagt något, vilket inte var likt henne och jag såg frågande på henne. Hon såg ner på sina händer och suckade. "Lex, jag tycker verkligen att du ska tänka igenom det här beslutet. Det är ändå ditt ofödda barns liv vi pratar om..." sade hon försiktigt och såg upp på mig. "Tycker du inte att Jake åtminstone har rätt att få veta? Det är ändå hans barn också."

Jag gick bort till vasken och tvättade mina händer under den varma strålen. "För det första, sen när kallar du Presley för Jake? För det andra så finns det inget barn än, om jag hade fött det nu så hade det aldrig överlevt. Och för det tredje så, nej, det tycker jag inte. Jag menar, Presley kommer aldrig få reda på att det har funnits något barn från första början så vad han aldrig har haft kan han inte sakna." Jag såg hur Sarah höjde på ögonbrynen åt mig i spegeln och jag vände mig suckandes om samtidigt som jag torkade av mina händer på min handduk. "Lyssna, Sarah, du har din moral och du skulle inte vara du utan den, men ingen vill eller är redo att ta hand om ett barn när man är sjutton år gammal och inte ens har gått ut skolan. Presley kommer ta examen om några månader - lyckligt ovetande om att det här någonsin hänt -, bli kär i någon som inte är jag, gifta sig med henne och sedan - när de är redo - bilda familj." Jag ryckte på axlarna. "Att berätta för honom skulle bara bidra till en massa onödigt lidande."

Sarah öppnade munnen för att svara något när det bultade på toalettdörren. "Är ni två klara där inne snart? Det finns faktiskt andra i den här sovsalen som också vill använda toan!" ropade Stephanie Blake, sovsalens morgonbitch. Okej, stryk det - Stephanie Blake var en bitch mer eller mindre hela tiden.

För att undvika Sarahs dömande ord låste jag upp dörren, slängde en sista ursäktande blick på henne och smet ut genom dörren innan Stephanie hunnit rusa in. Hon gav mig en sur blick när jag passerade henne, men jag ignorerade henne som vanligt. Hade man växt upp med mina föräldrar och min bror så kunde man stå ut med några bitchblickar här och där...

Nu var förstås bara frågan - hur skulle jag få tag i ingredienserna jag behövde för att göra brygden? Att fråga Sarah om hjälp kunde jag glömma eftersom hon inte stöttade mitt beslut och dessutom bröt hon aldrig mot reglerna. Jag hade aldrig ens sett henne utanför sällskapsrummet efter utegångsförbudet - inte en enda gång på sex och ett halvt år. "Reglerna finns där av en anledning" brukade hon säga, men ibland var faktiskt regler till för att brytas, framförallt i nödlägen som det här.

Hm.... Jag gillar inte riktigt Jake
Men aja, vi får väl se. MER!