Nästa Generations Krigare

DETTA ROLLET ÄR INAKTIVT


Bree Smith här är vårt rollspel

Prolog:
I dryga sjuttio år har det lilla kungariket Aclinit legat i krig med Lytofien, det stora kungadömet i norr. Striderna mellan rikena blir allt våldsammare och anledningarna till att kriget bröt ut blir allt svagare och mindre klara för de krigande sidorna. Men ingen av dem tänker vika sig under den andres styre.

För trettio år sedan blev några av makorna till Aclinits soldater trötta på att sitta hemma och vänta på sina makars dödsbud. De valde att klä ut sig till män och istället ta värvning i armen.

Striderna började långsamt att gå bättre och Aclinit vann tillbaka lite av sin förlorade mark. Men sedan fick Aclinits kung, Fredrich, reda på att det fanns kvinnor som slogs i hans armé. Först blev han rasande och gav order om att föra tillbaka kvinnorna till Aclinit där de skulle avrättas omgående utan rättegång. Resan tillbaka till Aclinit beräknades ta sju dagar och sju nätter. Men kvinnorna och deras vakter kom inte då den sjunde dagen tog slut och den åttonde natten började. Då den åttonde dagen grydde började kung Fredrich att fundera på vart kvinnorna och soldaterna var och när ingen hade kommit då den nionde dagen grydde sände kungen bud till sin armé.

Han var förvissad om att det fanns en logisk orsak till deras frånvaro. En vecka senare fick kung Fredrich beskedet, men det var inga goda nyheter.

På den tredje dagen av färden till Aclinit hade kvinnorna och deras vakter blivit överfallna av Lytofienska soldater och en besvärjare som arbetade för den Lytofienska arméns högste general. Eftersom de antog att kvinnorna inte var något hot gav en utav soldaterna order till besvärjaren att bara paralysera vakterna, så att soldaterna lättare skulle kunna beröva dem deras liv. Men en av kvinnorna hade en kniv gömd i stöveln, hon attackerade soldaten som stod närmst henne för att kunna ge de andra kvinnorna lite tid att få tag på vapen. Striden blev blodig, liv förlorades från både den Lytofienska sidan och den Aclinitska sidan.

Fem av åtta soldater från den Lytofienska sidan dog men de andra tre och besvärjaren flydde. Även om två av kvinnorna och en vakt från den Aclinitska sidan överlevde striden så var det bara en kvinna i livet när de Aclinitska soldaterna som kung Fredrich hade skickat ut hittade dem.

Kungen sörjde detta illdåd då en av vakterna varit hans sysslings son och som ett bevis på sin respekt för kvinnornas tapperhet så lät han genomföra en ny lag som sade att kvinnor fick ta värvning i armén om de önskar. Många år har nu passerat sedan denna händelse och kung Fredrich har lämnat över kronan till sin son Ander. Men kriget mot Lytofien har gått för långt för att kunna stoppas på fredligt sätt.

Nu är det upp till nästa generation att få ett stopp på kriget. Många blodiga slag ligger i framtiden, men det finns också hopp om att kriget kan få ett slut någon gång, men hur vet ingen...
_________________________________________________________________________

Mall:

Namn:

Ålder:

Utseende:

Personlighet:

Talanger/Krafter/Speciell kunskap:

Vapen:

Familj:

Backgrund:

Övrigt:
_________________________________________________________________________


Namn:
Macon Mavrek Radkóv-Parthalán "Skuggans Krigare"

Ålder:
26 år, född våren år 6486.

Utseende:
Silvriga ögon, 192 cm lång, vältränad men med en smidig och mjuk kropp.


Personlighet:
Tyst, talar endast om nödvändigt, enstöring, brutalt ärlig och känslokall. En beräknande, kallblodig och envis person. Han använder endast sina kunskaper och sina vapen om han måste. Han skadar ingen i onödan. Har en "soft-spot" för skräckinjagande djur som egentligen bara är missförstådda, ibland är de verkligen ilskna och onda dock. Han har ett ganska kort temperament som gör att han lätt kan bli arg, irriterad eller rasande. Men djupt inom honom finns värme, kärlek och ömhet.

Talanger/Krafter/Speciell kunskap:
Kan mörda dig utan att du ens hinner reagera på att du blir mördad, skicklig krigare och pilskytt. Kan överleva helt ensam i skogen, talar sex olika språk, extremt stark hörsel.

Rank/Jobb:
Krigare Rank 5 av 5, Jagare Rankning Okänd, Spion Rank 5 av 5.

Vapen:
Pilbåge med pilar doppade i nervgift, även om träffen inte dödar dig så gör nervgiftet det.

Svärd av Silverbergs metall.

Dolkar och knivar, han har dem gömde lite överallt.

x3 (En i varje sko samt en vid låret.)

Familj:
Mor: Adelina Radkóv-Parthalán, sierska. Otroligt vacker och mjuk, god mot alla som förtjänar det.
Far: Mavrek Radkóv-Parthalán, medicinman och helare. Stilig, tystlåten men varm.
Syster: Lolina Adelina Radkóv-Parthalán, sierska och förtrollerska. Vacker med fina drag, lockigt svart hår, silvriga ögon och timglasfigur. Snäll, god och mjuk till sättet. Men har en bestämd sida, om hon vill något så slutar hon inte fören hon får sin vilja igenom.

Backgrund:
Macon föddes i utkanten av liten obetydelsefull by när kriget pågick. När han var fem år gammal tog kungen av Lytofien hans moder, tillsammans med de andra vackra kvinnorna i byn, till sina personliga slavar. Hans far var i skogen och samlade örter och växter till sina olika mediciner när det skedde. När Mavrek kom tillbaka fann han Macon och Macons lillasyster Lolina ihop kurade i ett hörn. Macon var aldrig sig själv efter att hans mor blev bortrövad, han talade inte med någon annan än Lolina på över ett år. Lolina var bara 2 år när deras mor blev tillfångatagen, hon minns inget av sin mamma.

Macon växte och när han var 11 år kom Lytofiens armé till hans by ännu en gång, soldaterna brände allt i deras väg. De tillfångatog alla kvinnor och mördade alla män och barn. Mavrek satte Macon och Lolina på deras enda häst och Macon red iväg med sin lillasyster in i den svarta skogen. När de red iväg tittade Macon bakåt och såg sin far huggas ner utav soldaterna. Efter nästan en hel dag på hästryggen stannar de i en liten glänta och efter den dagen levde de i skogen, ensamma. När Lolina blev 14 år lämnade Macon henne hos en förtrollerska för att han skulle kunna utkräva sin hämnd på Lytofiens kung. Det var med sorg som han skildes från sin syster men han var tvungen, hon var inte säker med honom längre. Han skulle leva ett alldeles för farligt och oberäkneligt liv ett tag, men han lovade att han skulle komma tillbaka och hämta henne så fort han kunde.

Macon var då 17 år och hade lärt sig mycket om jakt, överlevnad och fått andra kunskaper efter att ha levt i skogen. Han slöt upp med Partol som var en krigare och spion, Partol lärde Macon allt han kunde och efter 4 år, när Macon var 21, fanns det inget mer Partol kunde lära honom. Macon begav sig ut på egen hand för att finna sin syster men när han kommer till förtrollerskans hus är det öde och obeboeligt. Han söker förtvivlat efter sin syster i över ett år men han finner henne ingenstans. Efter att ha förlorat hela sin familj blev hans hjärta hårt. Hans sorg tyngde honom otroligt mycket, han slöt upp med Aclinitska armén under två års tid och kämpade för riket men hans hjärta var inte riktigt där.

När han var 24 år lämnade han armén och arbetade som en lönnmördare, spion och jagare. Han fick mer och mer erfarenhet, hans kunskaper breddades och utvecklades hela tiden. Till slut var han nästintill oövervinnlig och hans skicklighet lät honom tjäna mycket pengar och respekt från de som visste vem han var. Hans namn, Skuggans Krigaren, fanns överallt men få visste vem han verkligen var och ännu färre visste hur han såg ut och vad som var hans riktiga namn. Han lever på frifot, en äkta vandrare, och tar jobb där han kan och när han behöver det. Han dricker ofta bort sina sorger om livet känns för mörkt och oövervinneligt. Hans enda sällskap är en Lycrailler, en iller med kunskapen om att ändra sitt utseende och ljud, smälta in vart som helst och den är ett ev de mest intelligenta djuren som existerar. Han heter Zane och är otroligt lojal mot Macon. Macon hittade Zane när han var en liten unge, övergiven av sin mamma. Han tog hand om honom, matade honom och höll honom varm på kalla nätter. Zane och Macon utvecklade ett starkt band efter en väldigt kort tid. Han är det enda som Macon känner glädje, värme och kärlek mot som finns i hans liv. Men kärleken till hans älskade lillasyster är stark, trots att det nu är 9 år sedan han senast såg henne. Men han ger inte upp hoppet om att finna sin syster en dag, han gav henne ett löfte.

Övrigt:
Djupt inom Macon finns det värme och ömhet, men han ser ingen mening med att känna det när han inte har någon att dela det med.
Han kan spela flöjt hyfsat bra, vissa låtar bättre än andra.
Hans favorit färg är svart, hans favorit mat är grillad kanin, hans favorit plats att vara på är skogen.

Språken han talar utöver sitt modersmål:
Shaiv
Rtica
Hweca
Twaiv
Tsaiu
Eawachi

Bra! Här är min mall:

Namn:
Zòiline Liella Cênaco "Imicia lae mi doiè"

Ålder:
19 år, född vintern 6493.

Utseende:
http://th09.deviantart.net/fs70/PRE/i/2012/150/f/5/that_girl__by_s1gh-d51muhd.jpg
Hon är späd för sin ålder, har silkeslent mahogny färgat hår och klara vackra ögon.

Personlighet:
När hon var yngre beskrev de som träffade henne som en klar källa av klingande skratt och skön sång. Hon är visserligen fortfarande en person som villa allas bästa och hon är lika förtjust i dans och sång som då. Men ibland är det som ett mörker faller över henne, då blir hon kall och hårdare än diamant. När detta händer höjer hon inte rösten eller gör fula gester, men hon förstör bara alla som kommer i hennes väg. Med vapen eller med ord. Hon är envis och lojal. Hon har stor talang för att ljuga även om hon avskyr att göra det.

Talanger/Krafter/Speciell kunskap:
Hon är vig som en ormmänniska och extremt snabb. Hennes syn och hörsel är väldigt skarp och exakt. Hon kan röra sig helt ljudlöst, är en skicklig krigare och kan tala tre språk förutom sitt modersmål.

Rank/Jobb:
Krigare Rank 4 av 5, Spion Rank 5 av 5, Lönnmördade Rank 4 av 5.

Vapen:
En vacker och gammal pilbåge från ett sedan länge glömt rike. Pilarna är förgiftade med sanningserum och därför mycket praktiska. (Den näst längst åt höger)
http://fc07.deviantart.net/fs7/i/2005/171/1/2/bow_designs_by_Wen_M.jpg

Diverse dolkar, som hon gömmer i skorna och har fäst på skydden för handlederna.
http://themusicalpoet.files.wordpress.com/2013/05/dagger2.jpg

http://co12.nevseoboi.com.ua/wallpapers/weapons/1347914576-156526-0186101_www.nevseoboi.com.ua.jpg

Hon kan även bruka ett svärd, men hon äger inget eget.

Familj:
Mor: Cassannia Minja Cênaco, hon hade jobbat som hovdam på slottet Zevesda under kung Fredrich styre men efter att Fredrich son Ander blivit krönt till kung blev hon mördad. Hon var en strålande skönhet och mycket vänlig.
Far: Zòiline kände aldrig sin far. Allt hon vet är att han hette Acaron Senihien och var en "fri man från väst" (det var det hennes mor hade svarat när hon frågade om sin far).

Backgrund:
Zòiline föddes i en liten bergsby i sydvästra Aclinit en mild vinternatt när stjärnorna tindrade. Trotts att den lilla bergsbyns alla blombekläda höjder och kristallklara sjöar alltid kommer att ligga Zòiline varmast om hjärtat så har tillbringat största delen av sitt liv på slottet Zevesda. När Zòiline var fem år så fick hennes mor jobb som sömmerska och hovdam på slottet. Även om slottet på sitt sätt var mycket vackert så kände hon sig aldrig hemma där. På dagarna gick hon på lektioner med de andra barnen som bodde på slottet. På nätterna klättrad hon ibland upp på slottets tak för att få en liten stund för sig själv, men även då syntes i fjärran ett rödaktigt sken som vittnade om krigets förödelse.

När Zòiline var tio år blev hennes mor mördad av en Lytofiensk lönnmördare. Några av de andra hovdamerna hjälpte Zòiline att ordna med sin mors begravning. På begravning och hela natten efter grät hon, men sen dess har hon aldrig fält en ända tår. När Zòiline fyllde elva bestämde hon sig för att hon skulle ta värvning i armén. Hon började träna fäktning, bågskytte, knivkastning, akrobatik och även att slåss utan vapen. Hon bodde fortfarande på slottet men hon tillbringade mycket tid ute i skog och mark. När hon över huvudtaget var på slottets område var hon antingen på slotts taket, där hon tillbringat hundratals sömnlösa nätter, eller nere vid det stora stallet, där hon hade möjlighet att öva prickskytte, akrobatik och ridning. Vilket alltihop var saker en krigare bör kunna. Hon tränade i princip konstant i fem år.

En dag då hon just fyllt sexton stod hon nere vid stallet och övade prickskytte med knivar. En ung man i tjugofem års åldern kom fram till henne och frågade vad hon höll på med. Hon snäste åt honom och sa att han inte hade med det att göra. Den unge mannen såg shockad ut, som om ingen hade tilltalat honom på det sättet förut. Innan han sa något kom en vakt fram och undrade om hans majestät mådde bra. Zòiline förstod sitt misstag neg och bad hans majestät att förlåta henne för att hon inte kände igen honom. Kung Ander bara skrattade och frågade än en gång vad hon gjorde. Zòiline sa att hon skulle ta värvning i armén. Kungen undrade om hon inte var lite väl ung för det, men hon bara sköt fram hakan och sa att hon var äldre än hon såg ut att vara.

Kungen trodde henne och lät henne ansluta sig till armén, ovetande om hennes ringa ålder. Efter bara ett och ett halvt år i armén hade Zòiline gjort stort väsen ifrån sig som Imicia lae mi doiè vilket är Tsaiu och betyder Den fagra och tysta. Hon steg snabbt i Rank och utbildade sig både till spion och lönnmördare. Allt fler glömde hennes riktiga namn även om hon fördrog det. Tre år efter att Zòiline anslutit sig till armen drabbades hon av Nauorin, en sjukdom som börjar med hög feber och slutar med död. Ingen hade någonsin i hört talas om att någon skulle ha överlevt Nauorin. Inte fören Zòiline Imicia lae mi doiè gjorde det. Många av krigare såg det som ett mirakel, ett mirakel i tider av fruktan. Efter ytligare ett år i armén har Zòiline blivit ännu mer väl känd och stigit ännu mer i Rank. På kvällarna efter stora slag, när krigarna längtar hem till sina familjer och lägger om sina sår, sätter sig Zòiline framför brasan i deras läger. Sen börjar hon sjunga både sorgliga och lyckliga sånger, sånger om saknad och sånger om liv. Dessa stunder är, utöver måltider och kungliga besök, de lyckligaste i krigarnas läger.

Övrigt:
Hon sjunger väldigt vackert. Hennes favorit färg är carmonsinröd, hennes favorit mat är Torinter, som är vitt bröd med fyllning av kanin kött, svamp och örter och hennes favorit plats är ett stor kulle täckt av blommor och har utsikt över en spegelblank sjö.

Språk som hon kan utöva förutom sitt modersmål:
Aclinitiskt teckenspråk
Tsaiu
Comelion
Wechine


Kan du börja?

Pubben är livlig, överallt finns det människor som skrattar, dansar och dricker sig fulla på öl. Det är en liten pubb, inget märkvärdigt, bara en plats där man för en stund kan glömma bort att ett krig pågår. Macon sitter i den bakre delen av pubben, i ett hörnbås med bara ett enda stearinljus på bordet som lyser upp tillvaron. Han har sin huva uppdragen och hans ansikte är täckt av en mörk skugga. Inget mer än hans silvriga ögon syns för omvärlden. De nästan lyser i ett månliknande sken. Han tar upp det stora glaset fyllt med öl och sätter det mot sina läppar, han tar några klunkar medan han lyssnar på de glada byborna. Det pratas om kriget, om ett stundande bröllop, pengar, skörden som inte blev bra och... Han spänner sina öron när han hör nämnandet av honom själv.

Macon kan fokusera sin hörsel dit han vill och sortera ut allt annat som är i vägen för just det samtalet.
- ...skuggans krigare ska tydligen vara i närheten av byn, i alla fall någonstans i denna delen av riket. Säger en av de tre männen som sitter i andra delen av rummet.
- Han mördade ju den där, vad hette han nu igen? Zorat, Zorat hette han ju. Tydligen så var hans död så ren att han inte ens hann märka att hans dog. Sa den andre mannen som var lite större än de andra två.
- Ja men det är väl bra med någon som rensar upp? Säger den tredje mannen, en yngre man, Macon kan höra det på hans röst.
- Ja, men tänk om Lytofiens kung får tag på honom, han är farlig. Jag litar inte på män som lever utan att någon vet vem han verkligen är eller hur han ser ut, jag menar vad har han att dölja egentligen? Säger den första mannen.
- Du menar förutom att han är en lönnmördare? Skrattar den andra mannen fram och sedan är samtalet över. Macon slappnar av i kroppen när han får veta att det inte är någon här som vet vem han är.

- Får det lov att vara påfyllnin? Frågar en ung kvinna, hon kan inte vara mer än 14, som kommit fram till hans bord. Hon har en trasig klänning som är smutsig och avslöjar för mycket skinn för att sitta på en sådan ung flicka. Macon ser upp på henne och han hör hur hon drar ett hastigt andetag när hon får se hans ögon. Han säger inget utan bara ger henne tre palé som är valutan. (1 palé = 10 kr) Flickan tar mynten och går bort till bardisken där hon fyller ett rent glas med öl och kommer tillbaka med det.
- Varsågod Mr..? Säger hon och försöker starta ett samtal med honom. Macon tar ölen och sätter den till sina läppar, han dricker halva och ser sedan på henne.
- ...
- Jag... Jag ska låta er dricka er öl... mumlar flickan och går i rask takt därifrån.

Pubben töms långsamt på folk desto längre in på natten tiden går. Macon är bland de sista att gå därifrån, månens sken träffar hans ansikte när han kommer ut från dunklet och det instängda. Han drar ett djupt andetag och hans näsa fylls med dofter från flera hundratals meter bort. Han har druckit alldeles för mycket men han är även i ett sådant berusat tillstånd en av de farligaste personerna i de båda rikena.

Han vandrar bort från byn, ut i skogen där han kan vara ensam och sova utan att någon stör honom. Efter att han tagit sig ett par hundra meter in i skogen hoppar han upp i ett träd och klättrar till toppen av det. Han lägger sig på en av de massiva grenarna där han är täkt av löv. Han kan känna hur Zane, hans Lycrailler, lägger sig till rätta runt hans nacke och efter bara någon minut somnar Macon, men han är fortfarande medveten om allt som pågår runt honom.

Skymningen är kylig, men klar. Zòiline går snabbt genom den lilla byn, letar efter en pub som serverar ordentlig mat. Stjärnorna börjar träda fram på den azurblå himmelen och det droppar vatten från lagerbladen som slingrar sig uppför väggarna på huset som hon just passerade. En bris tar tag i Zòilines hår, kastar det framför ansiktet på henne och gör henne oförmögen att se ordentligt. När hon stannar och borstar bort håret från ansiktet ser hon en skylt på det lagerblads beklädda huset. Pub, står det med stora kursiva bokstäver och under texten finns det en bild på en drake med utbrädda vingar.

När Zòiline stiger in i genom dörren slår lukten av fläsk, öl och rök emot henne. Det är varmt och glada par dansar mellan borden. En brun hund bredvid brasan och tuggar på ett ben som någon slängt åt honom. Det känns varm och tryggt, som om det inte fanns något krig. Zòiline slår sig ned i ett bås i bortersta delen av lokalen och försöker förgäves vinkar till sig den lilla flicka som tar emot beställningar. Flickan stod vid ett hörnbås och försökte prata med mannen som satt där. Flickans klänning var trasig och mannen... Zòiline stelnade till när hon fick en snabb skymt av hans ögon. De var silvriga, som månen. Zòiline ruskade snabbt på huvudet och vinkade än en gång till flickan.

Flickan, som just hade tagit emot Zòilines beställning, skyndade sig iväg och Zòilines uppmärksamhet drogs till tre män som satt och pratade i båset bredvid hennes. De diskuterade en av rikets största hjältar, skuggans krigare. Zòiline hörde ofta om honom och det var ju egentligen fullt förståligt. Han hade dräpt många Lytofianer och var enligt ryktet den främsta krigaren detta århundrade. Zòiline suckade och tog en stor tugga av det bröd som flickan just hade placerat framför henne.

En liten hand landade på Zòilines armbåge och hon fick anstränga sig för att inte för att inte slå bort den. Handen tillhörde en liten pojke.
"Imicia lae mi doiè, du rädda min mors liv!" Sa pojken. Sedan sträcker den lilla pojken ut armarna mot Zòiline, han har stora gröna ögon och smutsiga fötter. Zòiline lyfter upp pojken i sitt knä och ger honom en bit bröd.
Efter några minuter sover pojken. Det har hunnit bli mycket sent och musiken har tystnat. Förutom Zòiline själv var bara den silver öggda mannen som var vaken. Helt plötsligt reste sig denna upp och gick ut genom dörren. Zòiline blev ensam kvar bland de sovande. Hon suckade och lade försiktigt ned den sovande pojkens huvud på bänken. Sen korsade hon snabbt genom den sovande puben och var snart ute i friska luften.

Vinden var bitande och var alldeles kolsvart. Zòiline vred på huvudet när hon hörde ett steg. Hon såg en mörk skepnad på väg mot skogen. Det var den silverögda mannen från puben. Efter en halv minut bestämde sig Zòiline för att följa efter. Han skulle ju kunna vara en Lytofiensk lönnmördare. Hon tvivlade på det men ett par gånger hade hennes intuition svikit henne. Så på lätta steg följde hon efter mannen.

När mannen kom fram till skogen klättrade han upp i ett högt träd, han klättrade ända upp till... Ett djur? Zòiline var inte säker, men det såg ut som ett djur. Hon tog ett steg och... Knak, en gren som hon trampat på gick av och hon kunde svära på att mannen hört det.

Macon slår upp sina ögon, en gren nedanför trädet bröts av. Han ligger helt stilla för att höra om det var någon som gick förbi men det är helt tyst. "Spioner..." Tänker han och utan att avge ett enda ljud reser han sig och hoppar ner från trädet. Han landar bakom människan och sätter en dolk mot personens strupe.
- Vem är du? Vad vill du? Väser han med låg och mörk röst.
- Rör dig och jag skär av dig huvudet. Säger han sedan med helt lugn och sansad röst. Som om han sa hej till sin mor. Han har hennes vänstra hand uppåtböjd mot hennes rygg i ett grepp som är fysiskt omöjligt att ta sig ur och otroligt smärtsamt.
- Jag frågar igen, vem är du och vad vill du? Väser han ännu en gång i örat på personen som ser ut som en kvinna, men personens hår täcker dess ansikte och han brukar aldrig fundera på vilket kön en person har.

Zòiline stelnar till och svär för sig själv. Varför skulle den jäkla kvisten gått av? Mannens andedräkt kittlade henne i nacken och hennes hår hängde för ögonen så att hon inte kunde se något. Zòiline analyserade situationen så fort som möjligt. Hon kände trycket av sin arm som låg bakåt böjd mot hennes rygg. Om hon böjde sig fram tillräckligt snabbt kunde hon med högra handen få tag på kniven i sin sko, men det skulle göra fruktansvärt ont i vänster arm. Men ändå, hennes ända chans att ta sig loss skulle vara att göra något oväntat. Zòiline drabbades plötsligt av en insikt, det mest oväntade hon kunde göra var inte att böja sig framåt, det skulle snarare vara det som var enklast att genomskåda. Zòiline öppnade munnen och lät en enda klar ton växa sig starkare och starkare tills själva marken tycktes att vibrera.

Macon känner hur marken börjar vibrera under honom från tonen flickan tar. Det börjar göra on i hans öron och han trycker bladet från sin dolk så hårt mot hennes hals att droppar av blod börjar rinna ner för hennes hals.
- Sluta. Väser han ilsket och släpper taget om henne. Ho har inte gjort honom något ont och han ser ingen möjlighet till hon har en chans mot honom när han är så förberedd. Han stirrar på henne, det enda som syns utåt är hans silvriga ögon som lyser ilsket mot flickan.
- Vad vill du+ frågar han igen och rätar upp sig så att han står i en mer avslappnad ställning.

Zòiline placerar en hand mot sin hals och rätar på sig. Hon pockar fram sin ena dolk och väger den i handen.
"Jag ville bara veta vem du var, folk som smyger omkring i skuggorna är ofta Lytofienska soldater i krigs tider. Och med tanke på att du nyss höll en kniv mot min hals så var inte min misstänksamhet obefogad!" Zòiline blängde på mannen."Så om jag får fråga, vem är du? Svarar du på min råga så ska jag överväga att svara på din!" Hon la armarna i kors och såg mannen rakt i ögonen. Såret på halsen sved något men hon tänkte inte visa att hon kände någon smärta.

Macon stirrar på flickan och skakar uppgivet på sitt huvud. "Så ung, så dum. Lilla flicka, du har mycket att lära. Som att du borde kontrollera ditt hjärtslag, din puls, så att man inte kan höra att du har ont." Tänker han men säger,
- Humpf. Ajdö, hoppas vi inte ses igen. Säger han och busvisslar, Zane kommer nerklättrandes från det höga trädet och klättrar upp för hans ben och sätter sig sött på Macons axel. Macon nickar åt flickan och vänder sig sedan om för att vandra iväg. Han har ingen lust att berätta vem han är och eftersom hon inte vet vem han är behöver han inte bry sig om vem hon är. Vinden blåser genom träden och en doft färdas med den. "Skuggor." tänker han och stannar mitt i ett steg.

Zòiline tänkte just ge svar på tal när hon ser någon vid en trädstam. Hon märker att även mannen har stannat. Utan att ge ett ljud ifrån sig smyger hon fram till hans sida och gör rösten så tyst att den går att jämföra med en sparvs vingslag.
"Just nu struntar jag i vem du är, jag vet att du också har märkt dem. Och om du tänker vara en idiot som tror att du inte behöver hjälp med så många, vem du än må vara. Var redo." Det där sista hade hon naturligt vis inte behövt säga med tanke på mannens hållning och Zòiline var osäker på varför hon över huvudtaget sagt det, men precise just nu var fel tidpunkt att grunda på det.