SciFi City [PRS, Moik & Spenc]

I know Wolf, I know... Blev inte den rubrik du hoppats på, men whatevs. :3
Anyways, folks, det här är ett privat roll. Inga kommentarer om hur otroligt fantastiska vi är, skapa en fan-tråd eller nåt, jeez.

Fck, måste se till att inte börja skriva på min odugliga engelska här, jag har fastnat i det. <.<


De högteknologiska alierna har förklarat krig mot resten av de mest utvecklade imperierna. Deras mål är världsherravälde. Varelser från de olika planeterna har tvingats ut i krig, vissa frivilliga, men de flesta ofrivilliga.
De högteknologiska alierna är starka, sluga och går efter taktik istället för råstyrka på ett slagfält.

Hur ska det gå, hur ska det sluta?

Och bara för att... känsla. Här är lite bilder:



Mall~
Namn:
Ev. smeknamn:
Ålder:
Kön:
Ras: (Här får du beskriva din alien ._.)
Utseende:
Bakgrund:
Vapen/Speciell "kraft":
Övrigt:

Namn: Wipzter
Ev. smeknamn: Wipz
Ålder: 15
Kön: Male
Ras: Alien kallas Harluinians och kommer då från planeten Harluin.
Utseende: Han har ganska blekt skinn med vita tecken här och där. Han har ljusblått, rufsigt hår och spetsiga öron. Han har gula, ödlelika ögon och en svans som ser ut som en draksvans med en tofs längst ut. Och så har han typ drakvingar och klor.
Bakgrund: Rollas (Jag är trött >.<
Vapen/Speciell "kraft": Well, han kan flyga. Och har klor... ._.
Övrigt: That's it

Namn: Shannon Jodi Boyd
Ev. smeknamn: Phoenix, pga hennes utrustning.
Ålder: Har precis fyllt 15 år
Kön: Kvinna
Ras: Människa
Utseende: Jodi har korpsvart hår, bruna ögon med ett stänk av orange och ganska blek hud. Hon är smal och har en sträckt hållning när hon står och går. Har en tatuering like this

under högra nyckelbenet. Hennes utrustning är blank och smidig, och på sidan av låret står Phoenix skrivet i skinande rött som skimrar i guld vid rätt ljus.
Bakgrund: Jodi’s föräldrar anade att deras dotter kunde hantera en Phoenix-dräkt och deras misstankar visade sig vara sanna. Jodi blev snabbt populär hos soldatstyrkan som en av deras bästa soldater och har varit med i många strider. Hon anmälde sig snabbt som frivillig soldat när de högteknologiska alierna förklarade krig.
Vapen/Speciell "kraft": Jodi’s utrustning, Phoenix, ger henne kraften att framkalla och kontrollera eld. Det är bara ett visst antal människor som kan styra elementet i dräkten, och Jodi är en av dem. Hon är tränad i närkamp och kan hantera den moderna tidens version av svärd på ett utmärkt sätt.
Övrigt: Har en hund, som ser ut ungefär såhär:

How Cure doggie! :3
Så vem ska börja?

Uuhm, börja du. Haha *-*

Jag tänkte att Wipz planet skulle se ut typ såhär: http://www.123rf.com/photo_19115502_illustration-of-a-space-marine-trooper-discovering-an-alien-village-on-a-sandy-desert-planet-3d-digi.html

Jag slog upp ögonen. De tre solarna sken i mitt ansikte och det plötsliga och starka ljuset sved. Det verkade som om jag var den ände som inte gått upp än. Jag gäspade stort och sträckte på mig innan jag reste mig upp. Utanför sandhyddan var det stekande hett och jag var tvungen att använda handen för att skugga ögonen för att kunna se. Resten av invånarna i byn var redan uppe och stirrade upp på himlen. "Vad står på?" gäspade jag åt en byborna och försökte urskilja något på himlen. Mannen som jag frågat tittade på mig och svarade: "Chefen fick ett meddelande från Universums huvudstad. De kommer hit." Ett meddelande från Jorden? Vad kunde det innebära? "Varför kommer de hit?" frågade jag och höjde ett ögonbryn. "Vi vet inte", svarade mannen.

[Awesome :3]

"Phoenix, skynda dig!"
"Ja, jag kommer!" ropade jag tillbaka till general Golder men gick fortfarande i samma tempo och pillade med min utrustning.
"Du kan göra det där sen! Vi ligger redan efter tidsschemat och-", jag avbröt honom med ett skratt.
"Jaja, ta det lugnt, Ian."
Jag klev in i rymdskeppet vars dörrar slöts bakom mig med en ett dovt ljud. Vi fortsatte genom det samtidigt som Kaptenen gav order om start till skeppets arbetsstyrka. Skeppet var nästan helt nytt, byggt efter hettan och sanden på Harluin.
När sällskapet slog sig ner i de bekväma fåtöljerna sa jag med ett leende:
"Om den här är konstruerad för hetta, då gör det inget att jag övar lite stridskonst va?"
"Phoenix", sa general med ett varnande öga och jag skrattade.
"Lugn, jag skämtar."
Jag slog mig ner bredvid honom och fortsatte justera utrustningen där den hamnat lite snett eller fått en smutsfläck. Utan eftertanke lade jag upp fötterna på bordet framför mig och lutade mig tillbaka. General Golder gav en ogillande blick, men jag brydde mig inte om den.
Alltid var det något jag gjorde fel. Alltid var det en sned blick från honom, en sammanbiten min när jag gjorde något som inte behagade honom. Så jag hade lärt mig att strunta i det.
Skeppet lämnade jorden och fortsatte vidare i en oslagbar hastighet.

[Jag är inte van vid att skriva i "Jag-form" <.<]

(Du klarar det finfint!)

I nästan två timmar stod vi sådär. Med blickarna riktade mot himlen i väntan på jordningarna. Plötsligt blinkade det till däruppe. Ljuset från solarna reflekterades mot skeppet när det kom in i atmosfären. Vi väntade stelt på att de skulle landa med spända miner. Några ungar gömde sig bakom sina mödrar och jag såg hur några av männen spände sina muskler. Men inte ens de tyngsta männen kunde stå still när det tunga skeppet tog mark med en duns som skickade upp damm och sand flera meter upp i luften. Jag höll andan medan jag såg dörrarna öppnas...

Rymdskeppet seglade genom stjärnorna i en sådan faslig hastighet att det var svårt att begripa. Ändå märktes det inte inuti, man kunde gå fritt ombord utan att oroa sig för att tappa balansen eller slås omkull av den omtumlande farten.
"Var är Jackie?" frågade jag efter ett par minuter av tystnad. Jag stod med ryggen mot mina medarbetare, de högre uppsatta soldaterna, och såg ut genom ett fönster. Det var inte mycket till utsikt, fönstret var litet och vi åkte för tillfället genom 'rymdstoft' - kvarlevorna från döda planeter.
General Golder sneglade över på mig, han hade inte lämnat sin fåtölj sen vi lämnade vår hemplanet.
"På en annan avdelning, förstås."
Jag vände mig om för att se honom i ögonen. Hans kalla grå blick mot min bruna skimrande.
"Du kan väl ändå inte tro att en hund skulle få gå lös här uppe bland oss?"
Hans tjocka, buskiga, svarta ögonbryn var lågt placerade och därför såg han bekymrad och nästan arg ut den mesta av tiden.
Jag skulle precis insistera på att någon skulle hämta Jackie - och om de vägrade skulle jag hämta henne själv - men Kaptenen dök upp i dörren med händerna knäppta bakom ryggen.
"Vi gör oss redo för landning", meddelade han och försvann lika fort som han kommit. Jag hade aldrig varit med om en kapten som lämnat sin plats längst fram i skeppet, och jag kunde inte säga om jag gillade det eller inte. Tänk om det skulle hända något medan han var borta?
Försiktigt satte jag mig ner igen och väntade på den lätta dunsen när skeppet hittade mark.

Visst var jag beredd på hetta, men det här var löjligt. Solarna gassade och bara tanken på vilken fruktansvärd hög temperatur det måste varit gjorde mig svettig. Phoenix var van, och visst, det var jag med. Tillsammans hade vi härdat genom eldar flera gånger förr.
Harluinians stod samlade framför skeppet och general Golder var snabb med att ta i hand. Jag ställde mig avskilt på sidan om och skådade varelserna, smått intresserad.

Jag spanade osäkert på människorna.
Jag hade aldrig sett människor förut och tyckte att de såg ganska konstiga ut.
Utan varken svans eller vingar.
Mina ögon fastnade först på mannen längst fram. Han såg bister och bestämd ut och jag antog att han var ledaren. Min blick fortsatte att skåda över människorna och fastnade ännu en gång. Den här gången på en mindre, kvinnlig människa. Hon såg ut att vara ungefär i min ålder och stod vid sidan av ännu en bister man. Det såg nästan ut som om det var hennes pappa. Jag skulle ha fortsatt att löpa med blicken över resten, men jag kunde inte slita ögonen från hennes raka siluett.