Jag har inget liv, är det okej om jag tar ditt? (PG)

Namn: Jag har inget liv, är det okej om jag tar ditt?
Rating: PG
Färdigskriven: Nej
Typ av fanfiction: Kärlek, Drarry

Draco
Jag är så nära. Min bleka hand som kramar om trollstaven, hans blick när han inser vad jag tänker göra. Något slocknar där inne och hopplösheten som fyller hans smaragdögon vittnar om att han vet att det är över. Kanske just därför gör han ingen ansats att fly, ligger bara där som ett fångat djur med ryggen mot ett stort träd och mig framför sig. Det blöder lite från hans ena armbåge efter fallet när en uppstickande trädrot stoppade hans flykt lika fort som den startade. Han flydde. Från mig. Och nu har jag chansen. Den förbjudna skogen kallas så av en anledning, ingen kommer att våga sig hit. Det hade varit så lätt att bara uttala de två förbjudna orden, se den gröna strålen som matchar hans ögon perfekt när den skjuter ut ur min trollstav och sedan begrava kroppen. Ingen som inte borde det skulle få veta, mina föräldrar skulle bli stolta, kanske skulle till och med Mörkrets herre berömma mig. Ändå kan jag inte. Inte när jag ser in i hans förtvivlade ögon, tänker på allt jag har gjort honom. Varför? Jag vet faktiskt inte. Det vore lätt att skylla på mina föräldrar, hur de uppfostrade mig, men det är nog inte så lätt. Jag är avundsjuk på honom, det är hela sanningen. Han som har vänner som är med honom för att de vill, inte för att hans pappa är rik och hans familj har hög status. Han som inte ens har någon pappa. Jag ryser till och skakar på huvudet, som i trans. Aldrig att jag skulle kunna orsaka honom mer smärta än han redan upplevt i sitt liv. Jag har inte märkt att min hand skakar, men nu darrar jag så mycket att jag tappar trollstaven. Den landar någon meter bort, intill en mossklädd sten. Mina ben känns tragiskt vingliga och jag sjunker ihop på marken. Begraver ansiktet i händerna och gråter. Gråter mitt framför honom. Jag orkar inte ens bry mig längre. För jag tror att jag älskar honom.

Drarry?
Har ju aldrig gillat Drarry, men vet en som gör!

zagamalfoy

Men man ska ge alla en chans!

*bevakar*

Åh, thanx! Var också lite skeptisk så jag tänkte att ja, vi får väl se om jag kan göra det rättvisa c;

BEVAKAR!!!! Älskar ditt sätt att skriva!♥

Tack så jättemycket ♥

När kommer nästa del? Vill läsa mer nu!

Harry
Jag kan inte fly, kan inte försvara mig. Eller jo, i teorin kan jag det, jag har en trollstav och jag vet hur jag ska använda den. Men jag är förlamad av smärtan. Det är ingen fysisk smärta, sådant har jag upplevt tidigare och kan stå ut med. Nej, den här smärtan kommer inifrån. Att Draco inte tycker om mig vet jag, men att han kan göra något sådant här, det är otänkbart. Chockerande. Han har alltid sagt sårande saker till mig - om mig – så jag har tryckt undan känslorna som svallade upp den där morgonen när jag såg in i hans ögon och under en millisekund och såg naken, ärlig sårbarhet. Men så vaknade han liksom till liv och byggde upp muren jag för en stund lyckats riva. Snart såg jag bara de kalla, isiga ögonen igen. Även om det aldrig hände igen har känslorna växt sig starkare, även om jag förnekat dem för mig själv. Och nu... Smärtan äter upp mig inifrån, bryter ner min själ i små, små bitar. Men så ser jag att han också har ont, han tappar staven och sjunker ihop framför mig. Han gråter, och tårarna smälter isen i hans ögon. Återigen ser jag sårbarheten, och jag kan inte hejda mig. Jag kryper fram till honom och kramar honom hårt. Han kryper ihop i min famn och jag vaggar honom som ett litet barn. Länge, länge sitter vi så medan muren mellan oss långsamt smulas sönder till grus.

ÅH, ÅH, ÅH. MER NU!!!!♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Har inte skrivit nästa del haha, men ska göra det så fort som möjligt ♥

Naaaw..