Obliviate: Minnes-/glömske-förtrollningen i Harry Potter-böckerna.
Kommer från det latinska namnet "oblivisci"=glömma.
Titel: Obliviate
Rating: G
Språk: Svenska
Prolog:
"Hoppa."
Den dova rösten ekar i mitt huvud.
"Hoppa."
Jag stänger ögonlocken. Tar några långa djupa andetag. Luften är kall och tung. Det kompakta mörkret sluter sig omkring mig.
"Nej." Säger jag. Det låter inte fullt så bestämt som jag hoppats på, men det är alltid något.
Det blir tyst. Vinden som slet i mina kläder för bara några sekunder sedan stillnar.
Och plötsligt står jag inte med fötterna på taket. Jag faller. Jag faller ner från Hogwarts tak.
Orkar du inte bläddra igenom alla sidor? Läs alla kapitel här nedan:
Kapitel 1:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 1
Fakta 1: Harry Potter böckerna är skrivna av J.K Rowling.
Fakta 2: Min dröm har alltid varit att få ett brev från Hogwarts när jag fyllt elva år.
Fakta 3: Harry Potter finns inte. Hogwarts finns inte. Magi finns inte.
Jag lägger ner pennan, ser på det vita pappret som är nerklottrat med min slarviga handstil, och försöker hålla mig lugn. Jag har fullkomligt rätt. Magi liksom, varför skulle det finnas?
Men något där inne säger åt mig att inte släppa det. Brevet som jag fortfarande håller i ett krampaktigt grepp i höger hand. Tur att jag är vänsterhänt, då skulle jag i alla fall kunna leva med det här brevet i handen. ”Men släpp det då dum-unge”, tänker jag för mig själv.
Så himla taskigt om någon lurar mig och bara skrivit brevet för att reta mig. Jag menar, alla vet ju att jag är galen i Harry Potter-böckerna, -filmerna och allt som har med det att göra.
Men brevet, det ser så äkta ut. Det gulvita kuvertet och de snirkliga bokstäverna som mitt namn står skrivet med. Och det gröna sigillet utanpå kuvertet. Det är inte rött, som i filmerna, men grönt passar på ett bra sätt in i hela sammanhanget.
Grön är drömmarnas och hoppets färg. Det säger pappa i alla fall. Han är konstnär och håller på att prata om sina färger och former och vad de signalerar och betyder, hela tiden.
Men för en gångs skull så kan jag faktiskt hålla med honom. Den gröna färgen skapar en slags förväntan, ett hopp om att något underbart finns gömt där inuti.
Nej. Nej självklart inte. Skärp dig nu mugglare. Magi finns INTE. Trollkarlar finns INTE. Häxor finns INTE. Och Hogwarts finns definitivt INTE.
Och med en suck släpper jag brevet. Det blir liggandes där på mitt skrivbord av ljust trä, medan jag med bestämda steg lämnar rummet.
Kapitel 2:
Spoiler:
Tryck här för att visa! Kapitel 2.
BEAUXBATONS MAGISKA SKOLA
Rektor: Jacqueline Laurent
Vi har nöjet att meddela att du, Michele Collét, har tilldelats en plats vid Beauxbatons magiska skola. Det medföljer även en lista över alla böcker och utrustning som behövs.
Terminen börjar den 1:a september, vi förväntar oss därför ett svar senast den 1:a augusti.
Med vänliga hälsningar
Alice Doré, Biträdande rektor
Brevet faller ur min hand. Jag stirrar tomt framför mig. Det är inte ett brev från Hogwarts. Men det är tillräckligt bra, ett brev från Beauxbatons.
Direkt efter jag, mina föräldrar och min lillasyster Alisha ätit middag så gick jag upp på mitt rum igen. Det var först då jag vågade öppna brevet.
Med det faktum att jag bor i frankrike så är det ju väldigt självklart att jag inte skulle få ett brev från Hogwarts. Det ligger ju i England! Men jag hade faktiskt inte tänkt på det förens nu. Min elvaåriga hjärna var säkert alldeles för uppspelt och förväntansfull över att en dag få ett brev från Hogwarts. Fast då trodde jag ju inte ens att magi fanns på riktigt.
Om ingen har lurat mig nu så är det sant. Magi finns. Jag kommer att få hålla i en trollstav, uttala några ord och få omöjliga saker att hända. Ett brett leende sprider sig över mitt ansikte. Och plötsligt kommer det ett skrik ur min mun. Ett tjut av glädje och jag hoppar upp och ner på golvet.
Plötsligt öppnar mamma dörren och undrar vad som händer. Hon blir alldeles stum när hon ser brevet som fallit ner på golvet.
Jag stannar och tittar på henne. Sedan böjer jag mig ner, tar upp det lilla kuvertet, och går och lägger det i hennes händer.
Hon tar ut brevet ur kuvertet och jag ser hur hennes nötbruna ögon följer orden. Och plötsligt så ler hon.
”Åh… Michele…” säger hon bara och tittar upp på mig. Hennes vanligtvis trötta ögon tittar glatt in i mina.
”Det är min dotter det”, mumlar hon sedan och går ut ur rummet. Bara så där. Med brevet i handen. Inget tjat om att det inte är sant. Inget tjat om att jag ska skärpa mig och vara artig. Det såg ut som om hon hade trodd på vad som stod i brevet, precis som jag gjort. Det såg ut som om hon visste. Och som om hon var stolt över mig för en gångs skull. Och det gjorde mig alldeles lycklig.
Kapitel 3:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 3
Jag hör hur mamma och pappa skriker åt varandra där nere i köket.
”Hon har rätt att vara den hon är! Du kan väl inte bestämma hur hennes liv ska vara?!”
”Hur vet du att hon vill det?! Och förresten är det mycket säkrare här! Du vet ju vad som kan hända!”
”August, jag har aldrig sett vår dotter så glad förut.” Mammas röst övergår från ilsken till lugn, som om hon ber pappa att lyssna. Att sluta bråka om det.
”Du får berätta det för henne.” Mumlar pappa och går ut från köket. När han går upp för trappan och upptäcker mig skakar han bara på huvudet och fortsätter klampande upp. Långsamt går jag ner till köket, ett trappsteg i taget, och sätter mig på en stol vid köksbordet. Mamma ser att jag kommer, och sätter sig på stolen mitt emot. Jag drar lite otåligt i mitt mörkbruna hår. Jag väntar på att hon ska säga något.
”Michele, jag har lite saker att berätta. Både jag och din pappa är så kallade mugglare, icke magiker.”
Jag drar efter andan. I sådana fall är jag mugglarfödd. Men hur kommer det sig att mamma vet att magi finns?
”Min bästa kompis när jag var liten hette Ella. Ella och jag var jämt tillsammans. Men när hon blev elva så fick hon precis som du ett brev från Beauxbatons. Det är därför jag vet. Egentligen får inte mugglare veta något om magi, men jag och Ella berättade allt om varandra. Och sedan den dagen hon fick brevet har jag alltid själv velat vara en häxa. Men det är jag inte. Därför blev jag så glad för din skull.”
”Var, var är hon nu? Ella alltså?” frågar jag. Men ångrar mig genast eftersom mamma kanske blir arg för att jag avbryter henne. Men hon blir inte arg. Hon ser bara på mig med ett sorgset leende.
”Hon är död”, svarar hon bara. ”Hon dog av… en av de otillåtna förbannelserna.”*
Sedan säger hon inget mer.
Jag väljer att inte säga något mer om det. Jag vill inte göra mamma ledsen.
Då kommer jag och tänka på en sak.
”Mamma… finns Harry Potter?”
Då skakar hon på huvudet.
”Är han också död?” frågar jag förskräckt.
”Min lilla Michele. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta, men… Harry Potter finns inte, och han har aldrig funnits. J. K Rowling som skrivit böckerna hittade på en figur som hon satte in i det magiska samhället i en bok. Alltså, Joanne, som hon egentligen heter, är en häxa hon med. Att Hogwarts finns stämmer, men figurerna i hennes bok är helt påhittade. I alla fall de flesta…”
Magi finns. Men inte Harry Potter? Inte Ron? Inte Hermione? Det hela är väldigt svårt att ta in.
I mitt huvud finns det ett virrvarr av frågor och jag förstår knappt vad jag tänker.
”Vad menar du med att alla inte är påhittade?” frågar jag till slut.
”Tja… Alltså…”säger mamma förskikigt. Hon låter nästan lite rädd. Lord Voldermort är på sätt och vis inte påhittad...”
Kapitel 4:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 4.
Jacka, mössa, kläder, kanske ett fotot på mig, mamma, pappa och Alisha? Jag lägger ner det också, det skulle ju faktiskt kunna hända att jag saknar dem väldigt mycket.
Ond trollkarl. Det finns en ond trollkarl.
Nej tänk inte på det. Fortsätt packa.
Mer kläder. Penna? Nej, man behöver ju ändå köpa sådanna där fjäderpennor sedan.
Det finns en ond. Jag gillar inte onska. Tänk om alla dör. Tänk om jag dör.
Mobil? Nej, självklart inte. Jag ska till Beauxbatons. Eller? Har man mobiler där. Jag vet faktiskt inte.
Jag tar upp listan som kom med brevet över alla saker man behöver.
BEAUX BATONS MAGISKA SKOLA
Uniform
Förstaårselever behöver följande:
Tre ombyten av den blåa sidentygs uppsättningen.
Blå hatt (också i siden)
Vintermantel (fleecetyg på insidan, vit på utsidan.)
Märk alla kläder med namnlappar .
Kurslitteratur
Grunden bakom magi av Alex Whelén
Trolldomshistoria av Anette Davy
Förtrollningsteorin av Amanda Noél
Magins nybörjarguide av Juliet Lemoin
Två tusen magiska örter och svampar och var de finns av Elionor Blanc
Trolldrycker och bryggder av Juan Pierre
Magiska väsen av Isak Bernald
Mörkrets krafter: Hur man skyddar sig själv av Emilia Geoffroy
Övrig utrustning som behövs
Trollstav
Kittel av tenn, standardstorlek 1
Skyddshandskar (drakläder)
En uppsättning fjäder pennor och bläck i två färger (svart och blått)
Eleven får också ta med sig en uggla.
FÖRSTAÅRSELEVER FÅR EJ MEDTAGA EGNA KVASTKÄPPAR.
”Vad kan man köpa allt det där, hade de inte tänkt skriva det?” Mumlar jag för mig själv.
”Jag följer med dig till Daquin route.*”
Jag vände mig om och där stod mamma. Jag hade inte lagt märke till henne.
*Route betyder ”vägen/gatan” på franska.
Kapitel 5.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 5.
”Den döptes till Daquin Route för att Felicia Daquin bodde här.”
”Vad var det som var så speciellt med henne?”
Jag måste nästan småspringa för att hinna med mammas steg. Hon ser så uppspelt ut när hon går här bland alla häxor och trollkarlar med höga hattar och mantlar av olika slag. Jag blir mer rädd. Jag gillar inte riktigt när… asså jag vet inte… När saker inte är som man hela tiden trott att det var. Jag har ju aldrig riktigt trott att magi finns. Och att någon magisk gata med en massa magiska saker hade jag intye ens vågat hoppas på.
”Hon är den första som dog när... det var en person som dödade massor. Felicia var det först offret.”
”Vem… Vem var det som… du vet…”
”Åh, du menar… Alltså, det var… La Beladora” Det sista ordet viskar hon.
Jag ryser bara av att tänka på ordet La Beladora. Det låter vackert på något sätt, men ändå fruktansvärt och hemskt. Den där personen har dödat folk, mördat. Jag tycker inte om att tänka på döden, och framför allt inte prata om den.
Men vi ska alla dö någon gång. Det vet jag ju. Jag kommer ihåg när jag var fem år, då mamma läste boken ”Adjö Herr Muffin” för mig. Det var först då som jag förstod att man dör. Då skrämde döden mig väldigt mycket. Jag drömde drömmar om att jag dog, och att alltring var svart. Varje gång vaknade jag av att jag själv skrek.
Vi männinskor tänker nog att vi vet mycket. Vi vet hur man skapar elektricitet, hur man bygger rymdfarkoster och vi kan lösa svåra matteptroblem. Men egentligen så vet vi ju inte alls mycket. Vi vet inte vad som finns utanför universum. Det finns miljon-miljarder-biljarder…. Hur många planeter som helst! Och av dessa plateter bildas solsystem. Det finns hur många solsystem som helst också. Det borde egentligen finnas något, eller några andra där ute. Som är mycket klokare, smartare och visare än oss männsikor. De kanske vet att vi finns här, och de kanske ser på oss så som vi ser på myror. Ibland brukar jag tänka att universum bara är ett litet damkorn någonstans i en annan värld. Men varje gång jag tänker så tar något stopp. Om det vore ett damkorn så skulle världen där ute vara enorm… Jag kan inte tänka mig att världen är oändlig. Men samtidigt kan jag inte tänka mig att världen tar slut.
Sedan är det ju den där andra saken också, som människan inte vet något om, döden. De som har dött kan ju inte direkt berätta för oss levande vad som händer efter döden. Och det är lite samma som med universum. Jag kan inte tänka mig att när man dör så blir allting svart och att man inte kan känna någonting och att men inte finns längre. Men samtidigt kan jag absolut inte tänka mig att man lever om och om igen i ett oändligt liv. Det går bara inte.
Egentligen är nog vi som myror. Myror vet inte vad som finns där utanför sin stora stack och skog. De vet inte vad som händer efter döden. Eller gör de?
Mamma väcker mig ur mitt tänkande med att säga något.
”Va?”, svarar jag och skakar på huvudet för att få bort de tunga tankarna.
”Jag sa, vad vill to börja med?”
”Åh”, svarar jag och funderar ett tag. ”Jag vill börja med trollstaven.”
Kapitel 6:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 6
Trollstavsaffären heter Daquins trollstavar för goda bruk. Allt ska tydligen vara döpt efter henne.
”FÖR GODA BRUK” är skrivet med stora bokstäver på den rödbruna skylten som för att påminna att här kommer inga onda trollkarlar och häxor in.
En klocka plingar till när vi kommer in i affären. Det är en sådan där liten mysig affär, precis som jag tycker trollstavsaffärer ska vara. Det luktar rosor och bakom disken står en tjock liten kvinna och ler mot mig och mamma. Hennes blonda hår är näst intill grått och hon har små klarblå ögon.
”Välkomna till Daquins trollstavsbutik!” Säger hon när kunderna framför oss betalat. Jag lade märke till att de betalade med vanliga euro. Det där med trollkarlsmynt var kanske något som J.K Rowling bara hittat på.
”För goda bruk”, lägger jag till och kvinnans leende blir till ett klingande skratt.
”Jaha, förstaårselev antar jag?” Frågar hon och jag nickar försiktigt på huvudet.
”Underbart!” Utropar hon.
Bakom kvinnan finns ett mörklila draperi. Jag förväntar mig inte att det ska finnas så mycket där bakom men när hon vänder sig om och öppnar det så ser jag att det är ett helt gigantiskt lager med trollstavar.
”Namn? Längd? Renblodig, halvblodig eller mugglarfödd?” Hennes frågor haglar ner över mig.
Det tar en stund innan jag svarar med min ljusa röst:
”Michele Collét. 137 cm lång.” Sedan tvekar jag lite innan jag säger: ”Mugglarfödd.”
”Underbart!” Säger kvinnan igen. ”Har jag glömt att presentera mig förresten? Jag heter Miranda.”
Sedan tar hon en liten pall i handen och vänder sig om mot trollstavslagret. Det lilla fakta jag berättat om mig var tydligen tillräckligt för att hon ska veta ungefär vilken trollstav som passar mig.
Jag ser hur hon går mellan de olika hyllorna, tar ner olika trollstavar, skakar på huvudet, går till en ny hylla, tar fram en annan och så vidare… Jag märker att kunderna bakom oss verkar bli otåliga.
Men tillslut verkar hon ha bestämt sig och kommer gående till mig med en liten nätt brun stav.
”8½ tums rosenbuske. Testralhår som kärna. Testa den.” Det är allt hon säger innan hon vänder sig om och börjar leta trollstav igen. Innan jag ens testat den så verkar hon tycka den är fel. Eller så vill hon bara att jag ska ha något att göra medans hon letar efter en trollstav som känns rätt. Kanske letar hon efter en speciell trollstav. Eller så kanske det inte finns någon trollstav som passar mig.
Jag svänger lätt på staven jag har i handen. Jag hade väntat mig att något skulle gå sönder om det var fel trollstav. Men i stället händer ingenting.
”Gjorde jag något fel?” Viskar jag oroligt på mamma.
”Tror inte det”, svarar hon men hon släpper inte Miranda med blicken. Så jag lägger försiktigt ner trollstaven i asken igen.
Miranda kommer tillbaka med trollstav efter trollstav och det händer samma sak varje gång. Alltså ingenting. Miranda ser väldigt förvirrad och stressad ut så vi får låta de andra kunderna gå före. Jag sätter mig ner i en fåtölj i ett hörn av affären och börjar undra vad det är för fel på mig.
Kapitel 7
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 7
Kapitel 7
Jag och mamma går för att köpa en uggla till mig i stället. Miranda verkar ha fullt där i trollstavsbutiken och vi vill inte låta folk vänta. Så vi tänker gå tillbaka dit sedan igen när Miranda har lite mindre kunder.
Inuti uggleaffären luktar det ganska mycket djur, vilket man i och för sig kan förvänta sig. Och i olika gigantiska burar flyger ugglor omkring. Jag lägger märke till en tjej i min ålder som står och tittar på ugglorna.
”Hej!” Säger jag och går fram till henne. Hon vänder sig om och ler när hon ser mig. Hon har rött hår och gröna ögon. Och en massa fräknar. På något sätt påminner hon mig om Ginny Weasley.
”Hej, jag försöker att välja en uggla, men det är så svårt. Alla är så underbart fina. Jag har stått här i minst en timme nu…” Säger hon.
”Jag ska också ha en uggla. Ska du också börja på Bauxbatons?” Svarar jag.
”Ja det ska jag! Vad roligt, tänk om vi hamnar i samma elevhem!” Säger hon glatt.
”Elevhem?!” Utbrister jag.
”Du har läst Harry Potter böckerna va?” Säger tjejen och skrattar lite.
Jag nickar till svar.
”Lyssna nu så ska jag berätta för dig hur det ligger till. Det är såhär, Bauxbatons är väldigt annorlunda i Harry Potterböckerna mot vad det är i verkligheten. Det är inte alls så att alla är jättesöta och har vackert blont hår och blå ögon. Men att man har blå kläder stämmer. Fast sedan så har man även slipsar, sjalar och halsdukar i elevhemmets färg. Lebrave, Sagete, Paisilbe , Malace. Det är elevhemmens namn. Lebrave är elevhemmet för de modiga och deras färger är svart och blått. I Sagete finns de vällärda och kloka, och deras färger är rosa och blå. Paisible innehåller de allra snällaste och omtänksammaste eleverna och har färgerna gult och blått. De som hamnar i Malace är sluga, deras färger är grön och blå.”
”Oj, det var mycket nytt att ta in.” Säger jag.
”Haha jag förstår dig. Du är alltså mugglarfödd.”
”Mm…” Säger jag. Tänk om hon inte gillar mig för att jag är mugglarfödd.
Men hon verkar bara glad.
”Titta. Det finns två sådana där söta bruna ugglor. Vi kan väl ta en varsin?” Hennes röst är len och ljus.
Tjejen, som tydligen heter Maya, och jag har en varsin uggla på axeln. Jag smeker ugglans bruna fjädrar med handen. De är precis i samma nötbruna nyans som mina ögon och mitt hår. Jag undrar om jag kan skicka brev till min brevvän uppe i Sverige med den här ugglan. Vi har skickat brev till varandra sedan jag var åtta år. På engelska alltså, jag tror inte att hon kan prata franska. Hon var här i Frankrike på semester med sin familj. Vi träffades på en restaurang och sedan dess har vi fortsatt hålla kontakten. Men jag har aldrig varit i Sverige. Jag hoppas att jag får hälsa på henne där någon gång i mitt liv. Hon är så snäll och jag kan berätta allt för henne. Hon heter Ester. Det är ett väldigt ovanligt namn. Jag har aldrig träffat någon annan som heter så. Men i Sverige är det kanske vanligt, jag vet inte.
”Vad ska hon heta? Ugglan alltså?” Frågar mamma mig och ler. Hon hade precis räckt över 30 euro till mannen bakom disken.
Jag har inte tänkt på att ugglan behövde ett namn också. Jag tänker en stund innan jag öppnar munnen och säger:
”Ester. Ester ska hon heta.”
Mugglarportalen