Skinny Love [SV]

Titel: Skinny Love.
Språk: Svenska.
Rating: PG-13
Färdigskriven: Ja.
Antal kapitel: 18.
Antal ord: 27 000. Ungefär 1200-1800 ord per kapitel.
Handling: Skinny Love is when two people love each other but are too shy to admit it, even though they still show it. It’s love that's too skinny to survive. It's not properly fleshed out, and is doomed to failure. Kriget är slut, Voldemort är borta, alla börjar sakta gå tillbaka till sina vanliga liv och Harry Potter och hans två bästa vänner Hermione Granger och Ron Weasley bestämmer sig för att återvända till Hogwarts och gå sitt sjunde år. Likadant gör deras (o)vän Draco Malfoy, och för Harrys del så blir Draco ett större problem än någonsin.

Den här fanfictionen skriver jag mest för att underhålla mig själv, men jag vill bara säga såhär innan vi börjar, att det tog mig sex månader att få mig själv att verkligen publicera första kapitlet. Så i skrivande stund är jag livrädd.
Jag äger inte Harry Potter, någon av dess karaktärer eller miljö, allt ägs av J. K Rowling. Jag skriver bara fanfictions. Jag äger inte heller citaten som står framför varje kapitel.


Och juste, titeln är från Bon Ivers låt ”Skinny Love” som jag har lyssnat väldigt mycket på (det är min favoritlåt).


HÄR finns den också på Wattpad, om någon hellre skulle vilja läsa den där.

also, tack till GinnyForever och 96hpevanescence som läste igenom de första tre kapitlena och gav mig feedback. (även Lills läste det första kapitlet för typ 553465 år sedan, och du gav mig feedback då också, även om du inte kommer ihåg det.)


---




Kapitel I.
Always forgive your enemies; nothing annoys them so much. – Oscar Wilde

Regnet piskade i ansiktet och han svor för sig själv.
Det var ju ironiskt att det verkade ha bestämt sig för att regna varje år den första september, tänkte Slytherinaren och drog kappan tätare kring kroppen. Han huttrade till, det var svinkallt.
”Draco, fryser du?”
Nej, Pansy, klart jag inte gör. Det är ju inte bara sju grader och skyfall. Varför skulle jag frysa?
Han hade skrattat åt den korkade frågan om det inte var så att han behövde koncentrera sig på att inte gå i någon av de förtrollade vattenpölarna – Peeves verk – som fick en att sjunka ner till midjan. Han hade nyss sett en förstaårselev råka ut för missödet och han avstod helst själv.
Det var hans sjunde år, också året efter kriget. Alla som var sjundeårselever förra året fick möjligheten att gå ihop med årskursen under i år eftersom ingen hade lärt sig någonting under Snapes styre av skolan. Han hade ingenting för sig hemma nu efter kriget och kunde inte skaffa något jobb utan en FUTT-examen så han hade helt enkelt bestämt sig för att gå sitt sjunde år i alla fall. Han stapplade upp för den hala entrétrappan och fick det se mycket mer graciöst ut än det var eftersom bakom honom stupade Blaise bakåt på några förskrämda tredjeårselever. Blaise svor långa ramsor enda in i stora salen och långt in på McGonagalls tal innan Pansy fick tyst på honom.
Men i den stunden hade Draco Malfoy redan slutat lyssna och satt istället och tittade ut i salen efter bekanta ansikten. Han såg några från Hufflepuff och Ravenclaw vid sina bord som han kände igen från tidigare år samt några yngre som han hade dragit av poäng från sedan han blivit prefekt.
Han lät blicken vandra mot Gryffindorbordet och flinade när han såg Potter och hans vänner. Potter var blötare än vad Draco själv hade varit när han kom in och svor lika mycket som Blaise. Han såg ut att argumentera om varför det inte borde finnas regn medan Vesslan dunkade honom i ryggen och Smutsskallen trollade hans kläder torra. Pojken-Som-Aldrig-Ville-Dö log tacksamt mot henne och Draco fnös. Han såg hur Potter drog handen genom sitt blöta hår samtidigt som han vände blicken mot Draco. Draco lade på sitt ansikte av sten och rörde inte en min när Gryffindorarens läppar formade, för honom, ohörbara ord. Han såg hur Vesslan och Smutsskallen och vände på sina huvuden och såg på honom de med. Han började flina elakt mot trion, Potters ord hade säkerligen låtit: ”Så Malfoy vågar sig hit i år…” och nu när Vesslans sammanbitna käkar också formade ord kunde han ha satt sin trollstav på att den rödhåriga Gryffindoraren sa: ”Den jävlen har ingenting längre än sitt jävla flin”, Weasley hade såklart rätt. Efter kriget hade hans familj förlorat allt, han far hade satts i fängelse och hans mor hade fått betala höga böter. Malfoys var bara skam nu och Draco hade under sommaren funderat en miljon gånger på hur han skulle få tillbaka sin status han hade haft. Men världen såg inte längre ut så som han var uppfostrad att se den. Smutskallar kunde nu mera sorteras i Slytherin och ingen behövde längre vara rädd för att få meddelanden om att någon som de älskade hade fallit för dödsätarnas makt. Han vet att han borde vara tacksam över att Potter hade vittnat om att han blivit tvingad att vara dödsätare. Men ibland undrade han om det inte hade varit bättre att ha dött i striden. Han riktade åter sin uppmärksamhet åt trion och det elaka flinet la sig än en gång över hans läppar. Han måste säga att Potter såg besynnerligt rolig ut när hans hår var ruffigare än det brukade vara och Draco kom på sig själv med att bli väldigt förtjust när Potter drog handen genom det en gång till så att det bra stod ännu mer ut på ena sidan.
Han ser inte klok ut, tänkte Draco för sig själv och bara skakade på huvudet och vände blicken mot de gyllene faten som nu fyllts med mat.

Harry Potter hade inte tid att lyssna på McGonagalls välkomsttal. Nej, han var fullt upptagen med att svära och spotta ut vatten ur munnen. Peeves hade nämligen försökt dränka honom personligen för att välkomna honom till hans sista år på Hogwarts och som tack för att han besegrat Voldemort fyra månader tidigare. Ron skrattade och dunkade honom i ryggen medan Harry förtvivlat försökte vrida ut det mesta av vattenmassorna ur sin klädnad. Hermione bara skakade på huvudet och gav sin trollstav en lätt sväng. En sekund senare var Harrys kläder torra.
”För att han besegrat den ondaste trollkarlen genom tiderna så är det ganska ironiskt att du själv inte kommer ihåg att du är fullt kapabel till att utföra en torkningsförtrollning på dig själv”, Harry log mot henne.
Leendet tonade åt andra sidan bort inte långt efter, han hade nämligen höjt huvudet och mött Draco Malfoys blick som granskade honom.
”Så Malfoy vågar sig faktiskt hit igen…” mumlade han till Ron och Hermione. Hermione vände på huvudet medan Ron lätt sitt eget tippa en liten bit närmare Harry och mumlade tillbaka:
”Att han bara inte kan ta sitt jäkla flin och försvinna, han har ingenting kvar”, Malfoy flinade mycket riktigt mot dem, eller, mot Harry. Harry blängde på honom. Han ångrade nästan att han hade vittnat några månader tidigare för ministeriet att Malfoy inte ville vara dödsätare. Hela sommaren hade han hoppats på att Slytherinaren inte skulle gå sitt sista år på skolan. Han ville inte behöva ha lektioner tillsammans med honom, han ville slippa kommentarerna och hånflinet han stått ut med så länge. Han suckade och drog handen igenom håret och Malfoy vände bort blicken.
”Harry, han borde tacka dig…”
”Ja men hans sätt att göra det på är ganska lustigt”, avbröt han Hermione. ”Du vet vanligt folk brukar gå fram och säga någonting i stil med ’Tack för att du räddade mig från att sitta i fängelset för evigt’ istället för att flina sådär idiotiskt-”
”Harry, jag sa bara att han borde tacka dig för det du gjorde för honom och hans mamma. Jag är mycket väl medveten om att han inte gör det.”
Harry tittade besvärat på sina vänner. För att slippa svara så stack han gaffeln i en potatis och körde in den i munnen. Det resulterade till att han förbannade alferna i köket för att de hade gjort potatisen så varm.
”Jäblar!” svor han och gjorde någon slags folkdans med enbart händerna.
”Ja ’unde ’a talat öm fö’ dej, barry, ’otatisen e vamm”, sa Ron med en viss svårighet eftersom han också hade munnen fullproppad med mat.
Hermione bara suckade åt dem och Harry själv sneglade lite över hennes axel för att få en skymt av Slytherinaren.
Ironiskt nog var det hans första tanke och han tänkte precis fråga sig själv vad han höll på med när de grå ögonen mötte hans gröna än en andra gång.
Den svarthårige kände en rodnad sprida sig över kinderna när Dracos flin spred sig över läpparna… Varför tänkte han Draco vid försnamn ens? Nu gjorde han det igen.
”Harry? Hur mår du egentligen? Du ser trött ut.”
Han rycktes med ens tillbaka till verkligheten.
”Äh, va?” Mycket intelligent svar din idiot. Han suckade och körde in ännu en skållhet potatis i munnen.

---

någon som ens är intresserad eller ska jag skämmas över att jag någonsin tänkte på att publicera den och gå och lägga mig under en sten?

Oh no gå inte och lägg dig under en sten, det är bra!! Gillar humorn (alltså harry o potatisen bla) ^^ Bevakar c:

Tyckte faktiskt att den var rolig men jag har en fråga som jag aldrig får svar på.. Vrf Drarry menar att vrf shippar man dom! Inget illa ment för jag tyckte att den var super!

Jättebra

NOO! GÅ INTE OCH LÄGG DIG UNDER EN STEN, FÖR DET KOMMER BLI JÄVLIGT JOBBIGT FÖR MIG ATT GRÄVA FRAM DIG SEN IGEN EFTERSOM DET ANTAGLIGEN FINNS X ANTAL MILJARDERS, BILJADERS STENAR I VÄRLDEN! FÖR JAG SKULLE LETA UNDER VARENDA EN FÖR ATT HITTA DIG OCH SEDAN TVINGA DIG ATT SKRIVA MER.

Förlåt för min caps, men jag tycker att du förtjänar att veta hur bra du är och hur bra du skriver! Så jag bevakar och väntar på mer (+ att jag är ju medveten om att det finns fler kapitel än detta). So don't stop!

Erica, nu får du sluta. Du är awesome, dina ff's är awesome och du har stor talang! Acceptera det!

Och om du gömmer dig under en sten, då lovar jag, att jag kommer leta under varje sten i hela världen, under varenda litet sandkorn för att hitta dig, om det så tar mig resten av mitt liv! Sen så kommer jag förvandla stenen till frigolit, kasta iväg den, och tvinga dig att skriva (och låta mig ge respons såklart), även om jag måste förbjuda dig att äta innan du blir klar med ett kapitel!

(För dom som kanske av okänd anledning tog mitt hot seriöst, jag menade inte den sista delen, jag skulle aldrig låta min sötnos svälta. Resten var helt sant)

Much love, Thea ♥♥♥♥♥

This is amazing och jag älskar dig och jag älskar dina texter och snälla skriv mer. Jag dör här!
____________________________________________________________________

Jag tänkte försöka svara på Elissa Malfoys fråga, varför man jag shippar Drarry:


Kapitel II.
”We have all got both light and dark inside us. What matters is the part we choose to act on. That’s who we really are” - Sirius Black

”De måste skämta med oss!” tjöt Ron och såg storögt på sitt schema han precis fått av McGonagall. ”Alla lektioner utom Örtlära och Astronomi har vi tillsammans med Slytherin!” Han började hastigt leta reda på deras elevhemsföreståndare med blicken och snart hittade han henne några platser längre ner i färd med att ge några fjärdeårselever sina scheman. Ron släppte sin macka som hade blivit näst in till mosad under hans hand efter att ha läst schemat och reste sig bestämt upp för att traska iväg och ge professorn någon slags utskällning.
Några minuter senare kom han tillbaka, ännu vansinnigare än innan. Hermione suckade,
”Vad sa du till henne, Ronald?”
”Att det inte fanns någonting jag hellre gjorde än att ta det här schemat, lägga det i ett kuvert, sätta kuvertet på en stolpe och köra upp stolpen i röven på en Slytherinare.”
”DU GJORDE VADÅ?”
”Du hörde vad jag sa, men jag fick straffkomedering i en vecka för det så du behöver inte ta i-”
”RONALD WEASLEY HUR KUNDE DU SÄGA NÅGONTING SÅDANT JAG HAR ALL RÄTT ATT VARA ARG PÅ DIG FÖR ATT-”
”Hermione, lugna dig”, bröt Harry av. Han hade suttit tyst och tjurat sedan de fick deras scheman och hade ingen lust att höra Hermione föreläsa om att man ”inte fick förolämpa en lärare på det viset bara för att man hade fått ett schema man inte var nöjd med”. I detta fall höll han med Ron. Schemat var det värsta hittills av alla andra de fått under deras år på skolan. Och då räknade han till och med den gången när han hade haft dubbeltimme i Trolldryckskonst och Trolldomshistoria samma dag.
”JAG SKA INTE LUGNA MIG JAmnmnmbvnbmh…” Ron hade lagt sin hand över hennes mun.
”Åh, tystnad, så skönt”, sa han med en lättad suck. Harry suckade åt sina vänner och lät blicken falla till schemat igen.
Måndag:
09.00-10.20 Förvandlingskonst med Slytherin.
10.30–12.00 Trolldryckskonst med Slytherin.
12:00-13:30 Lunch.
13.30–16.00 Dubbeltimme i Trollkonsthistoria med Slytherin.
Behövde han ens offentlighetsförklara att schemat sög? Nopp. Han skulle bli tvungen att tillbringa sitt sista år med halva Slytherin, HELA TIDEN.

”Eftersom detta är ert FUTT-år så förväntar jag mig mycket utav er”, McGonagalls blick vandrade över klassen. ”Det är ert FUTT-betyg som blir avgörande över era val senare i livet, vad ni ska jobba med och så vidare. Därför så kommer detta år också bli ert tuffaste, även i de ämnen som ni kanske anser som lättast.”
Klassen var knäpptyst. Kanske var det för att det var den första lektionen sedan sommarlovet och alla var trötta efter tågresan dagen innan, eller så tog alla bara McGonagall på ett mycket större allvar än vanligt just idag.
Harry själv hade fortfarande svårt att förstå att det var hans sista år på skolan, och att det här året skulle bli… normalt. Det fanns ingen Voldemort att oroa sig för längre, inga dödsätare eller ingen rädsla för att få brev om att någon som stod en nära hade dött.
Allt som hade hänt Harry de senaste åren hade drabbat honom mycket hårade än vad någon egentligen visste. Han hade förlorat så många personer som han älskade; Sirius, Remus, Dumbledore, Tonks, Monsterögat, Hedwig och Fred för att bara nämna några. Och innan det även sina föräldrar som han aldrig fick chansen att lära känna. Efter striden så hade en dyster tid kommit, alla sörjde dem som de hade förlorat och allting kändes om möjligt ännu mörkare än vad det hade gjort när Voldemort var som starkast. Sakta men säkert hade ändå livet fortsatt och alla gått tillbaka till det normala, affärerna i Digongränden & Hogsmeade öppnade igen och folk gick vidare. Det var en ljusare, bättre tid som väntade, som förra gången Voldemort hade försvunnit, fast den här gången stod det säkert att han inte skulle komma tillbaka.
Det var som sagt Gryffindorarens sista år, och han visste inte riktigt hur han skulle klara sig nästa gång han satt på Hogwartsexpressen med vetskapen om att han aldrig skulle komma tillbaka, i alla fall inte som elev. Han älskade slottet, det var hans första, riktiga hem, där han hade fått vänner, där han hade lärt sig allt om trollkarlsvärlden och där han hörde hemma. Det hade varit konstigt utan Dumbledores välkomstal dagen innan, för tillfället så hade McGonagall posten som rektor, men hon hade fortfarande sina lektioner.
”… Och nästa månad så kommer ni att ha ett möte med er föreståndare för ert elevhem, alltså ni från Gryffindor kommer prata med mig och ni från Slytherin kommer prata med Professor Snigelhorn”, fortsatte McGonagall, men Harry lade ingen större uppmärksamhet på vad hon sa. Han satt istället och tittade på klassen, på de som saknades och på de som han visste hade förlorat någon. Han såg Parvati sitta några rader längre fram och han kände hur det högg till i hjärtat. Lavender och Parvati hade varit bästa vänner lika länge som Harry och Ron. Och Harry kunde inte ens föreställa sig hur det hade varit om Ron också hade lämnat honom.
Så man kan allt säga att den unge Gryffindoraren fann det väldigt märkligt att allt var över, att han aldrig mer skulle behöva oroa sig för Voldemort.
”Potter vakna!” han ryckte till och såg en allt för välbekant person stå och knäppa med fingrarna framför hans ansikte. Han såg sig förvirrat omkring, alla i klassen var uppdelade två och två och hade börjat förvandla olika kroppsdelar på deras partner. Han såg hur Hermione fnissade efter att hon förlängde Rons ögonbryn, den rödhåriga såg däremot lite besvärad ut.
”Ska vi börja förvandla varandra eller ska du sitta och glo på kärleksparet hela dagen och önska att du också hade någon?” Harry tittade tillbaka på Malfoy och kände med ens hatet mot Slytherinaren som en stöt genom kroppen när han såg flinet Malfoys läppar formade. Harry reste sig upp och drog en hand genom håret. McGonagall var bara ett bord ifrån så han tog de korta stegen fram till henne.
”Professorn?” han väntade med att fortsätta till han hade fått hennes uppmärksamhet. ”Varför satte du ihop mig med Malfoy när du vet att vi inte… uhm… jobbar speciellt bra ihop?” Han kunde ha satt sin osynlighetsmantel på att McGonagalls läppar formade ett litet leende.
”Jag trodde att du och Malfoy kanske borde jobba lite tillsammans den här terminen eftersom Mr. Malfoy säkert har en del han vill säga till dig och återgärda”, och med det vände hon sig till Ron för att förklara att Ron gjorde fel när han försökte få Hermiones hår rakt.
Harry suckade och gick tillbaka till Slytherinaren som tydligen tyckte att hans naglar var viktigare än Harry. Harry tryckte tillbaka impulsen att säga någonting spydigt och harklade sig istället. Malfoy tittade upp med uttråkad min och granskade Harry.
”Ska du börja förvandla mig eller bara stå och glo hela dagen?” sa Malfoy tillslut tonlöst. Harry skakade lätt på huvudet och drog sin lugg åt sidan (mental anteckning: ”måste verkligen komma ihåg att be Hermione klippa mig”). Harry ställde sig så att han stod en meter framför Malfoy men trollstaven redo, sedan slog det honom: Det här var hans chans, hans chans att hämnas på Malfoy efter alla år. Han skulle så lätt kunna ha fått det att se ut som en olyckshändelse, bara mixtra lite med formeln och få Slytherinarens hår att vara i alla regnbågens färger fram till jul. Eller förstora hans framtänder med ”Densaugeo” som Malfoy använt på Hermione så många år tidigare. Han mötte Hermiones blick bakom Malfoy och hon skakade långsamt på huvudet. Harry visste att hon hade rätt, så han suckade ytterligare en gång och förstorade Malfoys näsa och lät det blonda håret växa ner till axlarna.
”Klar?” frågade Malfoy när han såg att Harry sänkte sin trollstav och Gryffindoraren ryckte på axlarna. Malfoy vände sig om för att titta i spegeln och skrattade torrt när han såg resultatet.
”Är det här allt du kan åstadkomma, Potter? Jag trodde faktiskt att du skulle göra det bättre när du hade mig helt i ditt våld för första gången på sju år. Jag skulle ha kunnat göra dig mycket fulare”, Malfoy var tydlig med vad han menade och Harry såg med ens det hela som en utmaning och höjde sin trollstav på nytt. Ville Slytherinaren ha en tävling så skulle han också få det.

-

Om någon vill fortsätta läsa så kommer jag från och med nu att uppdatera en gång i veckan, antingen söndag eller måndag.



Kapitel III

Åh såklart jag fortfarande vill läsa ^^
Måste först säga att bilden på Tom Felton med glasögon var galet söt, fick sjuka darryfeels ♥
Åter till kapitlet; älskar Rons utbrott, och det blev bara bättra när Drarry skulle jobba tillsammans 83 Hoppas de får så stora läppar att de bara råkar kyssa varandra heh cx
Längtar efter mer ^^

Jättebraju- vad bra du skriver!