Mugglarbarnet

Titel: Mugglarbarnet
Språk: Svenska
Rating: G - Alla kan läsa den här berättelsen
Genre: Det är HP, dvs. en fanfiction, dvs. fantasy/kärlek/vänskap/allt
Nuvarande antal delar: 1
Nuvarande antal kapitel: 2

Jennifer har alltid levt ett helt vanligt liv. Med sina helt vanliga föräldrar, sin helt vanliga skola och sin helt vanliga värld. För att komma bort från allt läser hon böcker och hon är fantastiskt välutbildad, men i skolan agerar hon neutralt. När hon får ett brev förändras hela hennes tillvaro och glädjen för att få vara sig själv brottas med rädslan över att inte vara tillräcklig.

Snabb förklaring, det blir bättre. Jag lovar.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Den verkar jättebra!!! *bevakar*

Bevakar!

- Del 1 ~ Kapitel 1 -

Någonstans mitt i London, vandrade en flicka runt. Hon gick så fort att håret fladdrade i vinden. Det var en tisdag i slutet av sommarlovet och hon hade sagt till sina föräldrar att hon skulle träffa några kamrater, men egentligen var hon på väg till en särskild plats. En plats där sådana mystiska saker, som hon älskade, ägde rum. Det var nämligen så att en dag när hon hade gått hem från skolan, hade hon sett något mycket märkligt. En stor och muskulös man som gick in i en telefonkiosk. Det är förmodligen inget märkligt med det, men när hon blinkade, bara en gång, försvann mannen. Det var något mycket fascinerande med detta, nästan onaturligt. Om hon inte hade vetat bättre, hade hon nästan trott att det var magi.

Jennifer vaknade mitt i en dröm. Det var en konstig blandning av män som försvann och telefonkiosker som stod i brand men aldrig brann upp. Hon satte sig upp i sängen och blickade ut över sitt simpla rum. Det var inget särskilt, knappt personligt, men hon trivdes faktiskt. Varför klaga när man inte kan förändra? Hon drog på sig ett par väl använda, men välskötta jeans och en vit t-tröja. Egentligen var det för varmt för långa byxor, men hon var väluppfostrad och att visa sig så bar som med kortbyxor var otänkbart. Hon bäddade sängen så fruktansvärt perfekt att det var läskigt och gick sedan ner till köket. Där möttes hon av en helt vanlig syn; hennes mamma stekte ägg och bacon och hennes pappa satt vid bordet med en kopp kaffe och läste tidningen.
"God morgon, älskling", sa Jennifers mamma och omfamnade sin dotter lätt.
"God morgon", sa hennes pappa utan att slita blicken från tidningen.
"Frukosten är snart klar, du kom precis i rättan tid!" kvittrade hennes mamma.
Jennifer satte sig vid bordet. Hennes föräldrar, George och Raven Fletcher, hade träffats tre år innan Jennifer föddes och mer om det hade de aldrig berättat. Inte i sina vildaste fantasier kunde hon föreställa sig sina föräldrar som unga, men det var antagligen inte särskilt stor skillnad. De måste ha varit artiga och pryda redan då, för man kan ju inte förändra hela sin personlighet på tre år. I vilket fall som helst var de Jennifers enda förebilder och tillsammans hade de tre lagt upp en plan för hela hennes liv. Det vill säga privatskolan hon skulle gå på när hon fyllde tretton, och sedan en ny när hon fyllde sexton och sedan college. Allt var uträknat in i minsta detalj. Sedan skulle hon bli revisor som båda sina föräldrar. Det enda problemet var att Jennifer var osäker på allt det där. Det var allt hon kände till, men ändå inte särskilt lockande. Vem vill sitta på ett kontor för resten av sitt liv och räkna pengar? Vad är det för liv?
Mrs. Fletcher lade upp en perfekt frukost bestående av ägg och bacon, och hällde upp te och färskpressad apelsinjuice.
"Kan du hämta posten, vännen?" frågade hon Jennifer som nickade.
Hon gick ut i hallen och såg en liten hög med brev. Ett vykort från moster Beatrice, elräkningen, två till Fletchers Revisorer (föräldrarnas egna företag) och... Ett till henne själv? Jennifer fick aldrig brev. Det hände bara inte. Hon hade inga kamrater och lämnade alltid tillbaka biblioteksböckerna i tid. Nej, det kunde inte stämma.

Ms J. Fletcher
Minsta sovrummet
Velvet Street 8
London

Hur kunde det bli så fel? tänkte hon med ett litet skratt. Ett skrämt skratt, egentligen. Hon var inte säker på vad hon skulle tänka. Så hon återvände till köket och lämnade över alla breven till sin pappa som skummade igenom dem. När han kom till brevet till Jennifer gav han det till henne som om det inte alls var märkligt att hon fick ett brev. Hon bestämde sig för att öppna det och se vad som fanns inuti. Och det gjorde hon.
"Mamma, pappa, vad är Hogwarts för något?" frågade hon skräckslaget när hon försiktigt rivit av kuvertet och läst igenom brevet.

Wow *tindrande ögon*

Alltså.. hur bra du skriver går inte att beskriva. Det går bara inte.

So good! :O
bevaking

- Del 1 ~ Kapitel 2 -

Jennifers föräldrar reagerade först inte alls, men efter en kort stund kom hennes mamma fram till henne och räckte fram handen. När hon fått brevet läste hon igenom det med små skratt här och där. De skratten var sannerligen inte skrämda, som Jennifers eget hade varit.
"Georgie, kom och se på det här", sa mrs Fletcher och räckte över brevet mot sin make.
Han läste det och till slut brast han ut i skratt. Ett sådant skratt hade Jennifer aldrig hört förut. Det var som om hela världen hade spruckit för hennes föräldrar och brevet var deras egen lilla revolution.
"Vad är det?" frågade hon dumt.
"Men kära nån då!" skrattade hennes mamma hjärtligt och högljutt.
"Vilket härligt skämt! Ett gott skratt sägs vara bra för själen", sa hennes pappa och torkade ögonen under sina svarta, polerade glasögon.
En liten bit av Jennifer dog inombords. Hade hon verkligen trott på det? På ett brev? Hon skakade av sig det, eller försökte åtminstone. Det stannade kvar. Hon hade haft en sprudlande känsla av att allt skulle förändras, men nu satt hennes föräldrar åter tysta och brevet låg i soptunnan. Magi. Vilket trams. Helt omöjligt, övernaturligt, fel. Hon var inte längre hungrig och bad om förlåtelse innan hon gick upp på sitt rum igen. Där lade hon sig raklång på mage på sin bäddade säng och kände varma tårar trilla nedför sina röda kinder.

Flera mil bort, på ett slott som ingen som Jennifer någonsin skådat tidigare, lunkade en stor man omkring och funderade på det professorn hade sagt. En liten flicka i London hade inte fått sitt brev ordentligt och det betydde att han måste åka in dit, eller också kommer flickan inte att få chansen att gå på Hogwarts. Rubeus Hagrid valde självfallet det första alternativet, men att berätta för mugglare att de var magiska var faktiskt fruktansvärt svårt. Att säga 'hej, du är en trollkarl' hade bara fungerat ordentligt på käre lille Harry Potter. Nu var han förstås inte liten, utan en vuxen man med tre barn och trevliga Ginny Weasley till fru. Hagrid tyckte mycket om de båda tidigare Hogwartseleverna. I år skulle deras son Albus (döpt efter Hogwarts tidigare rektor Albus Dumbledore) och Hermione Grangers och Ron Weasleys dotter Rose börja på Hogwarts precis som sina föräldrar och Hagrid skulle ta väl hand om dem. Han krafsade sig i sin stora hårman och bestämde sig för att rädda flickan från mugglarna trots allt. För enligt honom var ett liv i mugglarvärlden värre än något annat.

AWESOME!!!!! Ny läsare!

Värre?!?!!???