Om en pojke med sand i håret (Deamus-fanfiction)

God kväll allesammans! Så här sent får man alltid bra idéer, inte sant? Jag fick plötsligt infallet att äntligen skriva en fanfiction om den dröm jag hade om Dean och Seamus en gång. Det mesta är som jag faktiskt drömde det, men jag var tvungen att lägga till litegrann för att det hela skulle bli logiskt. Att de skulle stå och duscha mitt på en äng bakom mitt barndomshem känns liksom lite märkligt.

Så, intresserad någon? Vet att det är sent och ingen lär se det här en förrän i morgon, men om ni gör det får ni gärna skriva. Annars lägger jag ut novellen ändå om jag blir färdig nu i natt.

Detta kommer alltså att bli en oneshot. Ser inte direkt att jag kommer att skriva en längre fanfiction, men vem vet? Den utspelar sig någon gång på sommaren mellan sjätte och sjunde året, där Seamus bor på Irland. Och pairingen är alltså Deamus - kan inte direkt det där med ratings så bra, men PG13/M tror jag att det blir.

EDIT: Attans, råkade lägga i fel forum! Vill någon prefekt vara så vänlig att flytta? themarauder, det står att du är online.




EDIT nr 2: Och TADAAAAA, här är den!


Deans mörka hud knottrade sig av det kalla vattnet från duschen. Dagen hade förvisso varit vacker, men i sanningens namn så var somrar på Irland sällan särskilt varma, och en offentlig stranddusch erbjöd heller inte särskilt mycket i den vägen. Men det var vackert, med det lekfullt böljande stålgrå havet och himlen som var mjukt blå och och rosa i kvällssolen. Sanden som slickats av vågor var platt och blank och glänste så att även den reflekterade himlen.

Det var en av de där lättjefullt nöjsamma sommardagar som bara uppenbarade sig några enstaka gånger per sommar, och alltmer sällan ju äldre Dean blev. Dean log ett blåfruset leende.

”Vad flinar du åt?” sade pojken med sandfärgat hår, Seamus, som stod under duschen bredvid.
”Det var ett segervisst leende för att jag nyss vann vattenkriget”, svarade Dean och töjde försiktigt ut linningen till badyxorna en bit för att skölja bort all den sand som mot hans vilja ansamlats där nere.

Seamus fnös. ”Hur kan man ens vinna ett vattenkrig?”

Dean såg framför sig Seamus och sig själv som elvaåringar, när de en varm försommardag stänkt vatten på varandra i den svarta sjön, något som blivit en årlig tradition. De höll sig alltid vid strandkanten, i respektfull vaksamhet för allt som sades vistas där. Men det var som en del av leken; kittlande spänning, blandad med ett uns tävlingslystnad. Det var något alldeles speciellt, som hörde barndomen till. Vad Dean aldrig berättat var att Seamus alltid vunnit. Dean hade alltid gjort sitt yttersta, men aldrig kunnat förmå sig att inte låta Seamus vinna i de lägena. Hur det nu än gick till, så hade Seamus alltid vunnit i Deans undermedvetna.

Det var så annorlunda nu. Fortfarande kittlade det till av spänning ibland, men inte till följd av någon jättebläckfisk. När Seamus kalla långa fingrar slutits runt Deans vrister under vattnet så hade han ofrivilligt ryckt till. När Seamus kastat sitt våta hår bakåt så hade Dean känt det som en stöt i magtrakten. Och när Seamus flutit på ytan med sin blå blick vänd mot himlen så hade Dean suckat.

Han vårdade de här dagarna som något mycket värdefullt. Han placerade dem på samma hylla som det som rörde Ginny, innan det blivit som det blivit, men undvek av någon slags respekt att ha dem alltför nära varandra. Ginny var en oro som aldrig riktigt lämnade honom. Fortfarande kunde blomdoft och en snärt av rött hår göra honom sorgsen, och ibland så dök hon fortfarande upp i de drömmar som gjorde att Dean skamset fick kliva upp och knöla ner sina underkläder till botten av tvättkorgen.

Men hon kände aldrig Dean som Seamus gjorde. Han hade sällan riktigt roligt med henne - det som varit mellan dem var spännande, behagligt och intressant. Men de blev aldrig någonsin löjliga tillsammans och skrattade tills de fick ont i magen. Dean brukade le åt hennes skarpsinnigt vassa sarkasmer, men det var inte som den gången Seamus fått Dean att frusta pumpajuice genom näsan.

Minnet av det gjorde att Dean log igen, men vemodigt den här gången. Han visste att tiderna höll på att förändras. Inte för honom som för Harry kanske, men världen började kännas otrygg, särskilt för de som inte kunde bevisa sitt trollkarlsblod. Seamus hade tur på det sättet, för att hans mamma fortfarande fanns där. Hon var visserligen otvetydigt skrämmande, men hon hade till skillnad från Deans pappa alltid funnits där, och var dessutom en garanti för att Seamus skulle gå säker. Detta faktum gjorde att Dean kunde slappna av lite och njuta mer av det tillfälle som bjöds honom, och uppgå i de tankar som bara gjorde att han villa röra Seamus, känna Seamus... Bara Seamus.

Ett slag i bakhuvudet fick honom att vakna till.

”Jag sade; hur kan man egentligen vinna ett vattenkrig?” upprepade Seamus.
”Vet inte riktigt, men jag gjorde det i alla fall. Bättre lycka nästa gång!” svarade Dean och klappade Seamus hårt på axeln med en medvetet maskulin gest, en sådan som tillät att man rörde vid varandra utan att man behövde ifrågasättas.

Men där var det. Seamus hud var slät och blek, med undantag av den röda blomningen på axlarna som var resultatet av de många timmarna i solen. Dean älskade den sortens hud, liksom han älskat den på Ginny. Den visade så mycket, till skillnad från hans egen. Deras hy blev nästan blå när det var kallt, och visade Dean när det var läge att lägga en arm om någon eller låna ut en flik av täcket. Den blev röd av feber, värme och ilska - och röd när Dean viskade något särskilt i Ginnys öra, eller när han knuffade Seamus i sidan vid åsynen av till exempel Parvati i osedvanligt åtsittande kläder.

Seamus axlar var utan tvekan bredare än Ginnys, utan att för den saken skull vara särskilt breda. De gick över i slanka, seniga armar och i urmejslade skulderblad. Huden var dessutom helt slät nu, efter de utbrott av finnar som hört den yngre tonåren till, och våt.

Dean rös och drog åt sig handen. Han övervägde saken ett fåtal sekunder, innan kroppen tog eget initiativ och han tryckte upp Seamus mot den fritt stående kakelväggen, och tryckte sina läppar hårt mot Seamus. Dean tappade själv andan av den plötsliga, våldsamma rörelsen. Kallvattnet fyllde hans ögon och mun, men enbart Seamus fyllde alla hans tankar. Att stå så nära honom, känna hans mage mot sin och kalla, nariga läppar mot sina egna var allt han någonsin velat kändes det som. Allt gick fort. Under ett vagt ögonblick tyckte sig Dean förnimma hur Seamus kropp mjuknade, ett enstaka andetag som letade sig ur hans mun och in i Deans egen.

Men sedan fanns hårda, sårande handflator mot hans bröstkorg och hårda isögon som borrade sig in i Deans vädjande bruna under bråkdelen av en sekund. Seamus backade hastigt och vände sig om med en knyckande rörelse för att böja sig ner och plocka upp sin T-shirt från marken.

Dean iddes inte göra annat än att stå och se på när Seamus drog tröjan över huvudet och och satte fötterna i sina fruktansvärt fula och illskära flip-flop, som följt med i en av Deans systrars tidningar. Utan ett ord och med handduken slängd över axeln gick Seamus sedan därifrån. Dean såg att han var upprörd, på ett sätt som han bara varit ett fåtal gånger under den tid de känt varandra. Till exempel när hans mamma velat att han skulle åka hem under femte året, eller när Dean blivit uttagen till quidditchlaget och inte han. Men den här gången hade inte Dean vunnit över Seamus på något sätt - han hade lagt sig platt. Och Seamus reaktion var outhärdlig för den sakens skull.

”Seamus - snälla stanna”, sade Dean och gick efter sin bäste vän, samtidigt som han försökte trassla på sig sin egen halvblöta tröja. Seamus svarade inte, utan gick uppför den stentrappa som ledde ner till stranden.

Dean tog några snabba steg för att komma ifatt, och svor högt när han trampade på något vasst.

”Satan - fan, det blöder. Seamus, vänta då!”

Men Seamus väntade inte, svarade inte, vände sig inte om. Dean tvekade innan han satte sig ner på trappan för att så snabbt som möjligt få på sig sina sneakers, eftersom han visste att det var en grusväg som ledde till Seamus hus, och att han omöjligt skulle kunna hinna ifatt honom utan skor.

Seamus hade med sin hastiga, ilskna gång redan fått ett rejält försprång och Dean snubblade nästan när han skyndade efter med oknutna skosnören.

”Snälla, snälla Seamus”, sade Dean desperat och kände hur halsen knöt sig, och gick nästan in i Seamus när han plötsligt vände sig om.

”Du kan inte göra så mot mig Dean. Du kan inte det”, sade Seamus med en röst som om stämbanden vore hårt spända, men orden böjdes mer än vanligt kring den där utpräglat irländska accenten som Dean älskade mer än något annat och som alltid dök upp när Seamus blev upprörd och glömde alla de eventuella restriktioner han lade på sig själv.

”Förlåt Seamus, det bara blev så, jag kunde inte...”
”Du kan inte... Inte när du vet att jag...”

Seamus upphörde plötsligt mitt i meningen och lade högerhandens fingrar mot ögonlocken och pannan, innan han gick vidare. Dean följde efter, men långsamt den här gången. Med ord i halsen som bara krockade med varandra och istället blev enda tjock massa som inte hittade ut.


Seamus hade aldrig hatat Dean så mycket som då. Faktum var att han aldrig hatat någon överhuvudtaget så mycket som då, och han hade under några bultande röda sekunder trevat efter sin stav, bara för att minnas att den låg kvar på sängbordet där hemma. Istället så svor han mellan tänderna. Allt hade fungerat så bra mellan dem i alla dessa år. De hade kanske bråkat oftare än Ron och Harry, men bara skämtsamt och om onödiga saker. Dean var överhuvudtaget svår att bråka med, oftast var det i så fall Seamus som i något eldfängt ögonblick drämde igen dörren. Men han kom alltid tillbaka fort - han var tillgiven av naturen och aldrig långsint.

Men å andra sidan hade Dean aldrig sårat honom som nu. Det var inte det att Seamus aldrig känt det själv, långt därifrån. Alltsedan pubertetens inträde så hade tanken smugit sig på och vuxit i takt med att de själva gjorde det. Det fanns ögonblick då Seamus kunde erinra sig en kompiskram som blivit lite längre än vad som var brukligt, en glidande blick i duschrum och mjuka, tröstande ord, istället för en grabbig uppmaning om att rycka upp sig, vad det nu än gällde.

Och det var just det. Dean måste veta att Seamus känt det, tänkt det och velat det. Och han hatade att Dean agerade som för att testa - för det måste det ju vara, ett test. För sådant gjorde man i tonåren helt enkelt. Men Seamus tvekade inte en sekund på att Dean skulle komma krypandes tillbaka om Ginny någonsin gav honom inviten, och om hon i sin tur inte blivit präglad av Harry när hon bara var ett litet barn. Och det hotade att knäcka Seamus.

Det var inte det att han helt saknade egna erfarenheter. Han hade kysst sin beskärda del av flickor - sällan föll de för hans utseende, utan för hans charm och lättsinnighet. Men de dröjde sig inte kvar vid honom så länge heller, och inte han vid dem. I dimmor av eldwhiskey hade Seamus till och med vågat sig på några killar. Mest anmärkningsvärd i den vägen var nog den populäre Roger Davies, som dock förnekat det livligt. Men även det hade Seamus ryckt på axlarna åt.

Ända tills han såg Dean med Ginny. Trots att det var slut mellan dem nu så hade de haft något Seamus inte visste hur man fick, och inte vetat att han saknat. Dean visste att Seamus var en sådan som gärna testade saker och flirtade med de flesta utan att bry sig, och därför trodde han att han kunde leva ut sina små ingivelser på just honom. Men det kunde han inte, tänkte Seamus när han stannade med ryggen åt Dean utanför sin ytterdörr.

”Vad är det jag inte kan?” sade Dean med sin behagligt mjuka röst.
”Du kan inte leka med mig. Inte ta mig på allvar”, svarade Seamus och gav upp, med hettan helt borta från rösten nu.

För andra gången den dagen agerade Dean på ett nästintill våldsamt sätt, som var så olikt honom. Han ryckte tag i Seamus och innan han riktigt förstått hur det gått till så hade Seamus Deans armar runt sig. Han höll så hårt att det gjorde ont och Seamus lutade huvudet mot honom, med huvudet under Deans haka, Dean som var så lång. Och Dean log åt strävheten av sand i Seamus hår.

Ord var plötsligt för klumpiga och helt och hållet oanvändbara. Det var med en smäll som ytterdörren slogs upp, och inte med en tillräcklig hastighet som de båda vännerna for i sär.
Mr Finnigan ögnade de båda ungdomarna med chocken skriven i pannan och handen hårt knuten runt dörrvredet.

”In Seamus!” sade han hårt, och Seamus gjorde som han sade med hängande huvud, men med något som fladdrade i bröstet.

Det var en tung tystnad som bredde ut sig mellan Dean och Seamus pappa och det var Dean som först tog till orda.

”Mr Finnigan, jag...” började han, men Mr Finnigan hyschade ner honom.
”Vi ses i morgon va, Dean?” sade han och klappade vänligt Dean på axeln samtidigt som han föste honom mot dörren. Om Dean haft en närvarande far i sitt liv så hade han också känt igen den där faderliga gesten. Men innebörden av den stod likväl klart för honom, han förstod det som på samma gång var accepterande, varnande och tröstande och andades ordentligt för första gången den kvällen.

Blev det rätt? =D

Yes, tack så mycket!

Jag är intresserad. :3

Jag lär läsa vidare, du hade ett mycket fint skriv sätt

Tack så mycket, det gläder mig! Men jag tror som sagt inte att det blir mer än den här lilla oneshoten. :p

Oj, den var ju jättebra! Ska bevaka tråden
så att jag kan läsa om du bestämmer dig
för att skriva lite mer!
Älskar också ditt sätt att skriva!

Tack så mycket Petrificus! Jag lovar att hålla dig uppdaterad om det blir något mer av den här - om du vill ha något lite liknande så har jag skrivit en oneshot med James och Sirius också; http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=27451&page=1#p1658532

Vad synd, men blir det mer s får du skriva

ALL OF MY YESSES. Du är grymt duktig på att skriva, det kändes in character (trots att man inte känner dem lika väl som man känner de i golden trio så kändes det ändå som om de agerade passande), och bra följd av händelser! Fem av fem Dumbledores:

(Deamus=OTP, yo)