Times without pain[SV]

Hejhopp! Nu är det så att jag har bestämt mig för att skriva en fanfic, som antagligen kommer bli sjukt dålig och sjukt inaktiv, men we'll hope for the best! Taggar några som kanske skulle vara intresserade av att läsa?
Elzyii
Cindy
HannaPanna
Voldy0000
Amaanda
Trezzan
AlexZz

Titel: Times without pain[SV]
Författare: jag hehe
Rating: suger på det här med rating, men kanske PG/PG13? hehe
Färdigskriven: nej
Antal kapitel: 0
Huvudperson: Melissa Walker
Handling: Voldemort blev bekämpad för 20 år sedan. Inget nytt har hittills hotat trollkarlsvärldens existens. Men ute i den "vanliga" världen, världen där mugglare lever, där pågår tredje världskriget. Trollkarlsvärlden har avskärmat sig totalt från den övriga världen, och eleverna stannar på Hogwarts året runt, förutom på sommaren. Ingen vill ta risken att hamna i något som enligt dem inte berör dem. Men vad är egentligen sanningen bakom kriget? Vi får följa den 15åriga Melissa Walker under hennes skolår på Hogwarts under den period som på ytan verkar fläckfri, men saker är inte alltid vad de ser ut att vara...

------------------------------------
Jag har prologen på lager om det är någon som vill läsa och det nu med en gång x)

Verkar jättebra,bevakar

Åh vad kul! ♥ Vill ni ha prologen nu eller vill ni vänta lite? [:

Den får gärna komma nu

Hehe, du kan räkna med att jag läsert

Självklart läser jag!
Jag är typ redan i chocktillstånd för att din handling är så gripande typ. Du har inte ens skrivit något ännu! Och jag är redan beroende!
Ser verkligen fram emot prologen. Så bäst för dig att du skyndar på mes att posta den här x) ♥

*fjortisskrik* OH MAJ GAAAAAAAAAD
DEN HÄR FF:N KOMMER BLI SÅ JÄKLA FAB SÅ DET INT FINNS KAN JAG FÅ FÖRSTA KAPITLET NU ELLER
[Med andra ord; Jag bevakar!]

Ledsen att det blev så sent, var tvungen att försvinna ett tag x(


Vad bra


Omg vet du hur glad jag blev nu? ♥


UUUUUHHHH THANK YOU SO MUCHHHHhh

Okej, då kommer den nu! Hoppas ni gillar den

PROLOG: En Kort Introduktion
Jag suckade och vinkade ett hejdå till mina föräldrar och Ella, min syster. Hon var fortfarande för liten för att åka till Hogwarts, även om det sas vara den säkraste platsen under omständigheterna. Själv förstod jag inte varför. Självklart, jag älskade Hogwarts, men med skyddssakerna som hade lagts runt trollkarlsbyar så förstod jag inte riktigt vad skillnaden är. Det fanns säkert någon som kan komma med någon vettig förklaring, men den personen var tydligen inte jag. Jag kanske borde presentera mig: jag är Melissa. En Slytherinelev som precis ska börja sitt femte år på Storbritanniens magiskola. Jag är en sån som varken är populär eller osynlig utan helt enkelt vanlig. Jag är inte extremt supersmart, men jag är inte heller så dum att jag inte hänger med på lektionerna. Mina vänner är det bästa jag har, om man bortser från Ella och min katt, Princess. Jag döpte henne till Princess eftersom hon uppför sig så högmodigt. Hon har väl lärt sig av den bästa, antar jag.

Det sista steget upp och in i Hogwartsexpressen gick förvånansvärt bra, med tanke på de båda väskorna jag hade i händerna och med en katt på axeln. Väl inne i den trånga korridoren vek jag av åt vänster och gick framåt i tåget. Då och då kom det någon förstaårselev utkilande ur en kupé, vilket resulterade i att denne sprang rätt in i min koffert. Jag log svagt som för att be om ursäkt, men fortsatte snabbt framåt. Det dröjde en liten stund innan jag hade kommit så långt fram jag kunde. De sista metrarna hade varit väldigt folktomma; det var oftast inte så många som orkade gå hit, så det var oftast här det fanns tomma kupéer. Något som jag upptäckte tillsammans med Noelle och Janine under vårt andra år, när vi av en händelse vi inte behöver gå mera in på nu, hade rusat framåt tills det inte gick längre. Där fanns en kupé som var tom, och dessutom väldigt hemtrevlig, som vi under de föregående åren har ockuperat under varje tågresa mot Hogwarts. Om det har begränsat oss från att skaffa nya vänner? Ja. Om det har för oss närmare varandra? Ja. Om det har varit värt det? Absolut.

Jag öppnade dörren till kupén och möttes av en kram från någon, som jag antog var Noelle, vilket ledde till att bördan på axeln lättade. Jag visste precis vad Princess tänkte nu: "jag är för fin för sånt. Jag är en KATT", och tanken på det fick mig att fnissa till, medans jag släppte mina väskor och kramade tillbaka. Shit, vad pinsamt om det hade varit någon annan! Men innerst inne visste jag att det inte var någon annan. Hur jag visste att det inte var Janine? Hon är inte typen som springer fram och kramas direkt. Hon föredrar att sitta kvar, med näsan i sin bok, och sedan kramas lite lätt med ett "hej". Hon är verkligen en typisk Ravenclawelev, jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå hur hon lyckades hamna i Slytherin. Jag menar, hon är väldigt noga med skolarbetet, men använder besserwissersätt för att få höga betyg, inte det som är lättast. Jag antar att hon har dolda egenskaper... Noelle däremot, är precis tvärtom. De är som dag och natt, de två, för Noelle är en typisk Slytherinelev. Hon brukar skita i att plugga, men hon fuskar istället. Dels är hon expert på att vara charmig, så hon får lätt ut svar och fakta ur vem som helst. Med sitt sockersöta utseende lyckas hon ibland till och med lura i lärarna att hon av jätteviktiga anledningar (vilka ofta brukar vara i stil med: jag var för trött, jag hade ont i huvudet eller min katt hade sprungit bort(vilket den inte alls hade: hon äger inte ens någon katt)) inte har kunnat plugga.

Jag sätter mig ner bredvid Janine, mitt emot Noelle, direkt efter att jag har lagt upp mina väskor på bagagehyllan. Jag borstar bort lite damm från min stickade, grå tröja, innan jag lutar huvudet mot fönstret och drömmer mig bort. Jag hör att Noelle pratar, men jag orkar inte ens försöka. Inte än. Jag ser hur landskapet flyger förbi utanför rutan, och plötsligt slår det mig att jag inte ens märkte när tåget började åka. Men det spelar ingen roll. Det som spelar någon roll är att jag är på väg mot den plats som betyder hemma, med de vänner som jag älskar mer än mitt eget liv. Jag är säker på att det kommer bli ännu ett underbart år, som alla andra, på Hogwarts.

Jag måste ha slumrat till eller något, för plötsligt reagerade jag på att samma, välkända konduktörsröst som alltid meddelade att vi snart var framme i Hogsmeade, och att de som ännu inte bytit om till sina klädnader borde göra det. Jag lyfte huvudet och fann mig själv liggandes på den ena soffan, Janine med en bok i den andra, och på golvet satt Noelle, med en sax i handen och en någorlunda ojämn lugg vilket fick mig att ana att hon hade varit väldigt uttråkad.
"Så lilla prinsessan har vaknat nu?" skrattade Noelle. Det dröjde inte länge förrän hennes ljusa skratt fick sällskap av både mitt och Janines. En snabb analys sa mig att Janine, duktig som alltid, hade klädnaden på sig, men inte Noelle. Någonting sa mig att hon inte hade planerat att göra det heller, men jag visste bättre och jag skulle nog få med mig henne när jag själv skulle byta om. Vilket var ungefär nu. Jag ställde mig upp på soffan, knuffade ner Princess från den stora kofferten, fick en sur blick som respons av katten, och öppnade väskan för att slänga ut i princip alla mina kläder på golvet. Självklart låg det klädnader allra längst ner i väskan, det var så typiskt mig. Att göra saker svåra för mig, när det egentligen inte är så svårt. Jag slängde ner två klädnader på golvet, hoppade ner från soffan och tog Noelle i armen och ledde henne mot dörren. Jag kastade en blick mot Janine som sa "jag städar upp när vi kommer tillbaka". Jag lät henne tolka det som hon ville, för kände jag mig själv och Noelle rätt så skulle vi bli borta ett tag. Det kanske var elakt mot Janine, men det var hennes val. Vi ville ut och göra saker, hon ville stanna och läsa. Kände jag Janine rätt så skulle hon antagligen ha städat när vi kom tillbaka, jag skulle tacka henne och krama henne och säga "det ska inte hända igen" för att sedan göra om det nästa år. Hon kanske var lite speciell, janine, men hon var verkligen någon man kunde lita på. Jag kände mig inte heller speciellt elak mot henne. Jag menar, jag hade aldrig bett om att hon skulle städa efter mig. Det kanske var det som var så bra med henne, hon gjorde saker utan att man bad om dem. Det är klart, hon gjorde ju saker om man bad henne också. Hufflepuffegenskaper hade hon också, det nämnde jag nog aldrig.

På vägen mot en toalett (som de inte hade placerat längst fram i tåget av någon konstig anledning) blev det fler och fler kupéer där det faktiskt satt någon. Jag höll fortfarande Noelle i armen, och hon protesterade inte, så jag fortsatte hålla i henne. När vi tillslut kom fram till de närmaste toaletterna så var de upptagna. Såklart. Men vad hade jag väntat mig? Så långt jag visste var det inte speciellt många som bytte om innan konduktören meddelade att vi närmade oss resans stopp. Vi hade lite tur i alla fall, det var inte extremt långa köer. Mindre tur var att de som stod i kö alla var killar, antagligen äldre, och Noelle var expert på att falla för killar. Vissa av dem visste jag namnet på, vissa kände jag igen, vissa hade jag bara sett någon enstaka gång. Sen fanns det en kille, med mörkt, axellångt hår, bruna ögon och muskulär kropp. En kille jag aldrig hade sett förut, det har jag helt säker på. Jag kunde inte minnas att jag hade sett honom tidigare, för han var helt otroligt snygg, och en sådan skulle jag ha kommit ihåg. Han var en sådan kille som, med sina antagligen existerande magrutor och olivfärgade hy (och självklart resten av honom också) skulle kunna vara någon sådan som är med i reklamer för manliga badkläder. För en kort sekund möttes våra blickar, men jag bröt genast ögonkontakten.
"Tjena, tjejer" hördes en röst som jag mycket väl kände igen. Det var Samuel Channikowska, Noelles av-och-på-pojkvän. Nu verkade de vara "på", för Noelle la armarna runt hans hals och de kysstes i vad som kändes som en evighet. Jag stirrade ner i golvet och väntade. Tillslut, jag blev nästan lättad av att höra hans röst, började Sam prata igen.
"Ni har inte träffat Lucas, va?" sa han. Det tog ett tag innan det gick upp för mig att han måste prata om Killen Utan Namn. Självklart. Jag hade inte haft den minsta tanken på att de uppenbarligen var vänner. Både jag och Noelle skakade på huvudet, även om Noelle gjorde det med lite mer upphetsning än jag.
"Tänkte väl det. Var är ni förresten varje år under resan?" frågade Sam men fortsatte utan att vänta på svar "Det här är i alla fall Lucas Hamilton, han kommer börja sitt femte år tillsammans med oss. Han har fått privatlektioner tidigare, men hans lärare sa tydligen upp sig nyligen" babblade han på, och jag noterade att Killen Utan Namn, som nu hade ett namn, rodnade, men han tittade fortfarande åt vårt håll. Sedan slog det mig. Han tittade varken på Noelle, som jag hade trott, eller på Sam, som var den som pratade. Han tittade på mig.

_____________________________________
Jag är medveten om att det blandas tempus i början, men det beror på att jag skrev prologen i nutid och sedan började på kapitel 1 i dåtid. Jag fick dock en idé, vilket gjorde att kapitel 1 skulle bli ganska kort, så istället satte jag ihop dem, och det är därför det ser ut som det gör! Orkade inte ändra på allt, haha

EDIT: jävlar vad långt det blev o.o

Jätte bra! :'D