Sundance kid (Lunione)

Det här är en Harry Potter-fanfiction som även bottnar i låten Sundance kid av Kent. Det är en fantastisk låt enligt mig och det gav mig idén till den här berättelsen, så varje kapitel kommer börja med ett stycke från den. Och eftersom att jag shippar Lunione (Luna och Hermione) så kommer denna fanfictionen att handla om den. Hoppas att ni gillar den, själv känner jag starkt för den här fanfictionen, när jag själv känner mig tårögd av idén så vet jag att det här kan bli bra. Så ja, det återstår väl bara att säga; Trevlig läsning! c:

Kapitel 1

Det var en gång för så länge sen
Du och jag slogs mot dumheten
Vi följdes åt till våra drömmars stad
Vind i håret och vår sikt låg klar

Hej igen, kära Luna.
I morse hade det snöat ute. Det snöade på din begravning också. Du som längtat så efter snön, nu kom den, men då var det redan försent. Men det kunde ju inte snöflingorna veta, och jag blev nästan arg på dem när de bekymmerslöst singlade ner mot marken i sakta mak. Som om inget hade hänt. Nu minns jag mest den där första tiden när jag ser den mjuka, vita snön. Då, när allt var vitt och nytt och rent. När det aldrig skulle kunna hända något med någon av oss. Minns du när du kysste mig för första gången Luna? Du gjorde det bara, och när jag sedan satt där, alltför chockad för att göra något, log du bara och reste dig från bänken jag satt på. Jag skrattar när det tänker på det, och sedan börjar jag gråta när verkligheten kommer ikapp. Det är därför brevpapperet är blött, förlåt mig. Jag förstod inte vilken framtid vi hade tillsammans. Vi passade passar så bra ihop, en som tänkte med hjärnan och en som tänkte med hjärtat. Tillsammans skulle vi utplåna dumheten, den som gjorde att människor anslöt sig till Voldemort och dödade sina systrar för att vara honom till lags. Synd bara att det aldrig hann bli så. Då, när jag torkade bort dina tårar som droppade ned i det svarta vattnet vid sjön och sade att 'Jo, jag vill ha dig Luna', då så kändes det som att allt var möjligt. Då, när vi skyddade varandra från vinden som slet i vårt hår och lovade att inte lämna varandra förrän döden skilde oss åt. Vi anade inte att det bara var några månader kvar tills det skulle hända... Nej, nu måste jag sluta innan papperet blir alldeles genomblött. Jag skriver imorgon. Behöver få ut mer tankar. Och vem vet, kanske läser du faktiskt allt jag skriver. Jag hoppas det. Jag tror det.

Alltså så himla fint ♥
Jag har glömt bort hur mycket jag älskade din förra berättelse! Nu blir jag JÄTTELYCKLIG för att det kommer en ny!
Safir! Du är både poet och författarinna!
Din skrivteknik är bara toppen! Du vet väl att jag längtar efter mer?

Även om jag inte shippar dem så läser jag helt klart. Du skriver så fantastiskt fint, blir själv tårögd och ååååh♥

Tack alla finisar ♥ Nu kommer en till del:

Kapitel 2

Vi visste allt om barns övermod
Ett farligt vapen var vår blinda tro
Det var en gång i ett annat liv
Ett annat dom mot ett annat vi och jag

Minns du Luna?
När vi envisades med att vi visst förstod, tjatade om att få veta mer om vad som hände där ute i världen. Ni-vet-vem var just det, någon som vi visste vem det var men inte mer. Vi visste inte vad han var kapabel till att göra. Våra trollstavar var enligt oss minst lika mäktiga som hans, vi trodde att bara vi fick möta honom så skulle vi få honom att stupa. Jo, nog stupade han till sist. Saken var den att det gjorde du också. Och utan dig var det liksom ingen vits med det hela. Det känns så långt bort även om jag minns det som om det var igår, som en mardröm eller ett före detta liv. Då, när vårt mål var så självklart och vi kämpade mot en alldeles äkta fiende, om än lite suddig i kanterna. Nu, när jag kämpar mot mina demoner så känns det som om jag bara vandrar längre och längre in i en oändligt mörk skog. De här breven är några minuter av ljus som hjälper mig att hitta tillbaka till stigen igen, så därför fortsätter jag att skriva. Vi ses imorgon.

IT'S BEAUTIFUL! O.O
De här breven är... alltså åååh ♥
DU ÄR VÄÄÄLDIGT BEGÅVAD, KOMPIS!
Jag hoppas att du vet det! (Vet du det? Annars vet du det nu!)
Jag älskar hur du smyger in lite history mellan alla välformulerade meningar. (Om du förstår vad jag menar?)
Man får en bild av handlingen stegvis! Och det är bara UNDERBART!
Jag bara babblar på, men som du vet:
DET HÄR VAR BÄST!

Åh tack tack tack ♥

Åh, meeeeeer!! Det är sååååå bra!!
*bevakar*

Ord kan inte beskriva hur fint det här är. Och din språkbehandling... ♥ Du är grym, helt enkelt.

Tack så otroligt mycket allihopa, detta betyder sjukt mycket för min motivation och får mig att kämpa vidare mot mitt mål - att bli författare. Ber också om ursäkt för att det inte kom upp någon del igår, men jag hann inte. Nu kommer i alla fall en:

Kapitel 3

Ambitionen var ett långsamt gift
Du höll ut länge men du föll till sist
Och jag den svage, jag står ensam kvar
En sista rest av en utdöd art och jag

Att jag inte insåg, Luna.
Att jag aldrig tog mitt förnuft till fånga och såg hur du utsatte dig för farligare och farligare saker för att ta reda på mer om ni-vet-vem. Hur du viftade bort infekterade sår och febriga ögon med orden "Det är okej, tänk inte på mig du." Ambitionen är det värsta av alla gifter. Den kramar ur all livskraft tills bara den rena viljan glöder ur ögonen som var den enda delen på din kropp som inte var förändrade, inte bara skinn och ben. Dina ögon som oändliga hav, som jag kunde förlora mig i för att sjunka allt djupare och knappt hitta upp igen. Det är nog dina ögon som jag saknar mest, för dem kan säga mer än tusen ord på några sekunder. Det finns inga ögon som dina, och nu är de utdöda. Tomma, borta. Det enda jag har kvar är alla foton på oss. Jag vet inte var du är, men jag skickar med ett kort på mig i brevet så kanske du inte känner dig lika ensam. Eller, du kommer nog känna dig mer ensam nu när jag tänker efter. Men jag tror att man behöver känna en känsla riktigt starkt för att acceptera den, och acceptera den för att gå vidare. Och det är ju just det du gjort, gått vidare. Jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra. Jag skriver imorgon.

W O N D E R F U L ♥

Ledsen att jag läst tidigare (har haft en massa att göra utanför mugglis.)
Men gaah vad glad jag blir när jag äntligen får tillgång till det!
Ett kapitel som du skrivit är typ som världens bästa godisbit. Man biter på den, och den fantastiska smaken varar inte länge, men herregud vad gott underbart det är att läsa!
Och man vill hela tiden ha mer! Det är liiiite beroende framkallande faktiskt.
I want some more, little writer ♥