Duddley, kär i en… häxa?

Titel: Dudley, kär i en… häxa?
Språk: Svenska (kan förekomma engelska ord som 'dude' osv)
Typ av text: Fanfiction [Jag-form]
Färdigskriven: Nej
Rating: G
Beskrivning: När Dudley väcks mitt i natten för att hans ska tvingas lämna sitt hus så svär han att aldrig komma i kontakt med den vrickade hokus-pokus världen. Han vill inte flytta, han vill inte få en knorr på baken och han vill inte bli hotad med magi!
Men kommer den inställningen bli förändrad när han träffar en mystisk flicka som heter Cho Chang?

DOM FÖRSTA KAPITLEN ÄR ALLTID DÅLIGA SÅ SNÄLLA FORTSÄTT LÄS DET BLIR BÄTTRE!

Prolog
En varm sommar natt den 31 Juli låg jag i min säng och snarkade. Jag väcktes av att min mamma, Petunia, tände sovrums lampan och började trycka mina kläder i en liten mörkblå resväska.
När hon packat ner halva min garderob, vilket gick förvånansvärt snabbt, skakade hon om mig varsamt och försökte väcka mig. Hennes hand drog undan lite hår från mina ögon och la sedan samma hand på min panna och strök den med sin tumme.
"Duddy pojken?" Sa hon.
Jag grymtade till som svar.
"Vakna Duddy."
Jag öppnade mina ögon och blev genast förblindad av ljuset. Ett stön kom ut ur min mun och jag vände mig om och begravde mitt ansikte i min kudde.
"Vi.. Eh, vi måste lämna Privet Drive. Och vi kommer inte tillbaka på ett tag" Sa hon i en försiktig röst.
Jag satte upp och stirrade på henne på henne och, hoppades på att hon skämtade. Lämna Privet Drive?
"Nej. Neeej nej nej nej nej. nej nej nej."
"Gå upp och sätt dig i bilen så förklarar jag och din far senare." sa hon innan hennes ansikte blev hårt. "Det har med dom här konstigheterna som Potter håller på med."
Jag kunder nästan känna på avsmaken i hennes röst.
En massa tankar for genom mitt huvud. Vad har gjort han som gör att jag måste lämna Privet Drive?
Jag gick ner i trappen med klumpiga steg och tänkte på hur det var innan alla konstigheterna började.
Som när jag brukade hoppa på trappstegen för att damma ner lille Harry i skrubben under trappan. Det var elakt, det medger jag, men det har alltid varit så att folk gillar Harry mer än mig. När vi hälsar på folk så har alltid de berömt honom för hans fina ögon eller hans artighet, som att jag inte ens var där. När han var gammal nog fick han vara ensam hemma. Vi sa till folk att han hade hittat sina gudföräldrar, och att han bodde där. Jag vet faktiskt inte om han har några gudföräldrar. Jag vet faktiskt inte mycket om Harry alls...
"DUDLEY DURSLEY!" hörde jag min pappa, Vernon, ropa. Jag klev ut ur mina tankar och gick en aning snabbare när jag såg mamma och Harry prata i vardagsrummet. Jag fick en dålig känsla om allt det här, och någonting sa mig att jag inte skulle komma tillbaks till Privet Drive igen. En rysning kom krypande ner för min rygg.
Jag satte mig i bilen och väntade på min mamma. Jag stampade otåligt med foten mot bilgolvet.
När hon suttit sig i bilen tryckte pappa på gasen och körde ut från uppfarten.
Jag kastade en sista blick på mitt barndoms hus.
Sedan växte en ilska upp i mig. Varför skulle jag behöva flytta, ge upp mitt liv här i Little Whinging. Vad skulle hända med mina vänner, och var skulle vi bo?
"Jag svär jag ska aldrig bli inblandad i magi-tjafs igen. Aldrig." Mumlade jag för mig själv. Jag lutade huvudet bakåt mot och stängde ögonen. Efter det är det slumrade jag sakta in i en orolig sömn.

Bra!! Skriv mer! Det va intressant

Bravo!!!
Jag bevakar. (Strump)

Intressant och annorlunda idé! Vill gärna se vart det här ska leda! Skriv mer

Hehe. Ironi.. Strump..

Bra! Men jag kommer få dåligt samvete och tycka synd om Dudley nästa gång jag läser en Harry Potter bok.

Så, kapitel 2 kommer här!
Ps Jag har med Dudley's tankar, och dom kommer vara skrivna Så här

Nytt hem
Jag vaknade med förskräckligt ont i ryggen. Jag gnuggade mina ögon och kollade ut genom bilfönstret. Det var soluppgång. Ett skimmer med rosa och gult sträckte sig över himmelen.
Jag lät blicken glida runt i bilen, nu var det visst mamma som körde istället för pappa. Men man kunde se på hennes ansikte att det var hon som kört inatt. Hennes häst-liknande ansikte såg utmattat ut och hon hade mörka ringar under ögonen.
Jag hörde ett snarkande och vände blicken framåt. Där såg jag min pappa ligga med huvudet på sned och en halvt öppen mun som andades djupt.
"Vart är vi?" Frågade jag.
"Snart... Framme vi. Snart." Sa mamma lite grumligt, som att hon inte var riktigt närvarande.
Jag började genast fundera på hur länge det skulle ta innan vi körde in i ett träd. Femton minuter, max. Jag tänkte inte ta risker med min egen säkerhet, en grej jag slutade med efter Harry kom in på hogwirts, eller hogwerts. Hokus pokus skolan iallafall...
Jag letade efter något att använda så att jag skulle kunna väcka min snarkande pappa, och hittade en vattenflaska med lite vatten i. Utan att mamma märke, inte för att jag tror att hon håller koll på mig, så tog jag upp den och började peta på pappa med flaskan.
Jag petade med toppen av flaskan på hans hals. Ingen reaktion. Jag fick en ny idé, den var riskabel, men som sagt, jag tänkte inte ta några risker.
Jag skruvade loss korken och hällde sakta i vattnet i pappas mun. Han började gurgla på något konstigt sätt, innan han hostade med allt han hade. Jag släppte ner flaskan på golvet och låtsades sova. Han gäspade kraftigt och kollade sig omkring.
"Petunia älskling, låt mig köra nu... P-petunia?"
"Jag.. Vi snart.. Framme. Sov nu."
"Petunia?...Petunia. Kör ut till sidan av vägen så byter vi."
Jag kände hur bilen tappade fart och svängde försiktigt till vänster. Ett bra tillfälle att 'vakna'. Jag gäspade och sträckte på mig så gott som det gick. Jag kunde inte sträcka mina ben rakt, och mina armar fick jag sträcka åt sidan för att dom skulle kunna bli raka. Jag hörde små knakar i min rygg. Vi behöver skaffa en större bil, eller komma fram snart.
"När är vi framme?"
"En halvtimme kanske" sa pappa.
"Vart ska vi bo då?"
"Din faster har ett extra hus som vi kan få bo i.".
"Varför har hon det?"
"Hon brukar komma ut dit med sina hundar på sommaren."
Jag stönade högt. Härligt. Ett hus där jag kan hitta hundhår och torkat dregel.
Jag har aldrig gillat Marges hundar. Dom är feta och otrevliga.

30 minuter senare kommer vi in i ett område med massa kedjehus. Liknar lite Privet Drive. Jag fick ett sting av hemlängtan i magen. Jag började genast känna med händerna över bilsätet. Min mobil åkt hade ut ur min ficka och ner bakom min rygg. Jag kollade på batteriet, 32 %.
Det skulle nog vara en bra idé att berätta för mina vänner att jag flyttat och kommer aldrig tillbaka. Det här skulle bli ett par obekväma sms.

Pappa körde upp på en uppfart. Huset framför oss hade två våningar, och röd-blekta tegelstenar. Framför huset fanns en stor oklippt gräsplätt och några rabatter som antagligen hundarna hade haft kul i. Nu skulle mamma iallafall ha något att göra.
Jag klev ut ur bilen och gick upp för den lilla grusstigen som ledde upp till huset. Jag kom till en vit dörr och tryckte ner handtaget. Låst.
Jag sprang ner till pappa och hämtade nyckeln och sedan upp till huset igen.
När jag kom in fanns det en hall, rakt fram ett vardagsrum som var lila med en blommig soffa och en liten tjock TV framför, till höger ett kök som in princip bara var svart och vitt, och till vänster en mörkbrun trä trappa.
Jag rusade upp för trapporna för att kunna se vilket rum som skulle bli mitt. När jag var uppe fanns det en liten korridor med tre dörrar. Jag gick framåt och öppnade den första dörren, toalett och dusch. Andra dörren, ett stort sovrum med mörkblåa väggar, ett fönster och en utbäddad bäddsoffa. Här ska väl mamma och pappa sova antar jag. Då var det sista rummet mitt. Jag gick ut ur rummet och ställde framför den sista dörren, tryckte ner handtaget och gick in.
Jag blev direkt träffad en unken lukt. Till höger i rummet stod en enkel säng och ett skrangligt litet bord bredvid. Det stod några kartonger och undanröjda saker till vänster i rummet. Några charmerande dammråttor fanns också lite här och där. Väggarna var bruna och det fanns två stora fönster. Jag gick direkt mot fönstren, öppnade dem och tog ett djupt andetag. Jag ville bara att det skulle komma in friskt syre vilket det inte verkar funnits på ett bra tag härinne.
"Oh shit" viskade jag för mig själv. Jag kan inte bo här!
Jag rusade ut ur rummet och ner ut mot bilen.
"Jag kan inte bo i det här helvetes huset!!" Skriker jag till min pappa.
Min mamma såg jag gå vinglade mot huset. Med tanke på att hon fått 35 minuters sömn inatt är det förståeligt.
"Skrik inte! Vi vill inte väcka grannarna!" Hyschade han.
Jag tog ett djupt andetag, "Jag kan inte bo här, det är äckligt, sunkigt och vad ska jag göra? Träna alla dammråttor tama?"
"Lyssna nu Dudley, det här kan bli vår nya start, utan Potter och hans..." Han verkade inte kunna säga det sista ordet."Så det är hur det ska bli. Gå och lägg dig nu så väcker vi dig sen."
Jag gav ut en suck. "Okej, snart." Jag började gå ut för uppfarten och masserade min tinning. Jag började tänkta på allt som hänt och förändrats dom senaste timmarna.
En korsning kom och jag svängde vänster. Jag var så djupt ner i mina tankar att jag inte märkte att jag höll på att gå in i någon förrän det var försent.
"Aj! Se dig f-..", det var då jag såg henne.

Naaaww.....

Hehe, jag vet vem han krockar med ^-^ (meeer)