PRS om Hunger Games mellan mig och glina2

Jag och glina2 ska rolla Hunger Games. Och här kommer en mall som vi ska följa...

Mall:
Namn:
Ålder: 15
Distrikt:
Kön: Tjej.
Personlighet:
Utseende:
Bakgrund:
Svagheter:
Styrkor:
Hemligheter:
Kärlek:
Övrigt:

Namn: Vanessa Smith.
Ålder: 15
Distrikt:7
Kön: Tjej.
Personlighet: Blyg, Smart.
Utseende: långt ljust hår ner till midjan ungefär, bruna ögon som ramas in med svarta täta ögonfransar. Är ganska söt.
Är rätt så smal.
Svagheter: Hatar trånga utrymmen, och gillar inte att döda.
Styrkor: Är väldigt smidig, bra på medicinska saker och sådant. Är även väldigt snäll.
Hemligheter: Är lesbisk.
Kärlek: blir kär i Alison river, distrikt 5.
Övrigt:-

Mall:
Namn: Alison River
Ålder: 15
Distrikt: 4
Kön: Tjej.
Personlighet: Självsäker, modig och tjurig.
Utseende: Blont lockigt hår, gröna ögon och fylliga läppar. Hon är också väldigt smal och kort.
Svagheter: Vatten, att bli förnedrad och hon har klaustrofobi.
Styrkor: Snabb, vig och väldigt bra på treudd.
Hemligheter: Hon är lesbisk.
Kärlek: Hon kommer bli förälskad i en tjej.
Familj: Sin bror Finnick, mamma Linnea och lillasyster Jessika.
Övrigt: Hon är bra på att prata med djur och har alltid önskat sig en hundvalp.

Vill du börja?

Nej;-)

Okay!
-
Jag stog på slåttern.
Det var ett enda myller överallt.
Jag stod inklämd i min korta svarta klänning mellan två gigantiska tjejer.

Jag skakade hand med min motståndare
och torkade sedan av mina svettiga händer på min
vita spetsklänning.

Jag hörde mitt namn ropas upp tillsammans med en kille som jag inte kände igen.
Allt var som i en dröm.
Hur kunde jag bli uttagen?
Jag gick skakande fram till scenen och ställde mig med allas blickar riktade mot mig.
Jag hade alltid hatat att vara den som alla stirrade på så jag kände mig spyfärdig.

Jag skakade hand med honom.
Han hette tydligen Dean, men jag tänkte inte höra mig bekant med honom.
Så jag mötte bara hans blick i någon sekund sekund innan jag avbröt både kontakten mellan våra ögon och kontakten mellan våra händer. Jag var kände hur mycket handsvett jag hade men vågade inte torka av dem på kläderna.
Efter ett tag blev vi visad in i ett stort rum.
Besöksrummet.
Jag väntade inget besök.
Dean var för långt bort och mor och far hade annat att göra.
Och precis så blev det.
Ingen kom. Ingen hörde av sig.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna.
Egentligen var det bara skönt att ingen kom eftersom jag annars skulle bryta ihop.
Men utöver lättnaden kände jag bara saknad över att jag antagligen aldrig skulle få se dem mer.

Vi fördes in i en hiss och sedan vidare till ett stort rum.
Jag satte mig på en av de många sofforna i rummet
och tröck händerna mot det gröna överdraget i försök
att stilla mina darrande händer.
Om några minuter skulle jag få träffa min familj (som
jag lovar kommer bli ett hemskt ''vi kommer aldrig
ses igen'' möte) och höra massa trams från mamma om
att jag kanske kan vinna bla.bla.bla.. som jag inte kommer
lyssna på och sedan kommer jag säga något i stil med
''jag lovar att försöka vinna'' och sedan kommer jag ge mamma
ett på klistrat leende och ge henne en snabb kram.