Like father, like son [SV]

Titel: Like father, like son [SV]

Handling: Tara “Tarzan” Red har varit hemligt förälskad i grannkillen Kenny Lambrick sedan så länge hon kan minnas. Sommaren till sjuan börjar de umgås och de blir kära. Åtminstone är det vad hon tror, men när de återvänder till Hogwarts är det som om inget har hänt. Betydde det verkligen inget för Kenny, eller är det något annat som ligger och trycker?

Kenny Lambrick, Tara Red:



---

1. Början på slutet

Det var i slutet av augusti, vilken dag i veckan det var hade den unga häxan ingen koll på. Det blev lätt så på sommarlovet när man inte hade några förpliktelser - inga uppsatser som skulle lämnas in, inga prov att plugga till. Dagarna liksom smälte samman och det kvittade huruvida det var måndag, onsdag eller lördag, varje dag var ändå en ledig dag.

Just denna ovanligt varma sensommarkväll satt den brunhåriga, smala flickan instängd i sitt sovrum i väntan på att hennes föräldrar skulle somna så att hon kunde smita ut. Tara Reds föräldrar var nämligen av den strängare typen som ansåg att regler och disciplin var den bästa sortens uppfostran. Regel nummer ett - det var strängt förbjudet att lämna huset efter mörkrets inbrott. Detta gällde både för henne och hennes lillebror, men eftersom han var tio så kunde han inte ha brytt sig mindre.

För Tara däremot var det slutet på hennes sociala liv. Det var som att vara en fånge i sitt eget hus. Hon kunde inte gå på fest med sina vänner från Hogwarts eftersom festerna vanligtvis inte började förrän det börjat mörkna, men värst av allt kunde hon inte träffa grannkillen Kenny Lambrick. Vilket ledde henne till regel nummer två - inte, under några omständigheter, fick hon dejta pojkar. Detta var nämligen något hon var alldeles för ung för, enligt föräldrarna som uppenbarligen trodde att hon fortfarande var tolv år gammal. I själva verket var hon sjutton och var, enligt trollkarlslag, myndig. Dessvärre var båda hennes föräldrar mugglare, och förstod sig inte på trollkarlsvärlden överhuvudtaget.

Tara tog järnekstaven från nattygsbordet och började långsamt, och mycket försiktigt, putta upp fönstret som vätte mot familjen Lambricks tegelhus. Fönstret gav ifrån sig ett litet gnisslande och hon frös i sin rörelse varefter hon slängde en orolig blick över axeln. När hon inte kunde höra något som tydde på att hon väckt sina föräldrar klättrade hon ut så att hon satt på fönsterkarmen med benen dinglandes ovanför marken. Med vana rörelser sköt hon ifrån kanten och föll fritt mot marken.

Det kittlade obehagligt i magen någon sekund - hon hade aldrig tyckt om den fallande känslan - men innan hon slog i utbrast hon, “aresto momentum!” och i någon sekund svävade hon precis ovanför marken innan hon graciöst landade i den uttorkade rabatten.

Snabbt smet Tara in genom ett hål i häcken som skiljde de två husen åt och smög runt gaveln. Hon kunde se hur det lös i vardagsrumsfönstret och kikade försiktigt in. I den insuttna fåtöljen satt Mrs. Lambrick och löste korsord. Mr. Lambrick verkade inte vara hemma, men å andra sidan var han aldrig hemma när Tara var där och Kenny pratade nästan aldrig om honom. Frågade hon så bytte han bara samtalsämne. Tara kunde inte förstå varför han verkade tycka så illa om sin pappa. Enligt henne var han mycket coolare än hennes egen pappa som alltid skulle skämma ut henne och som aldrig lät henne göra något kul.

Tara duckade och halvsprang förbi fönstret tills hon nådde den sida av huset på vilken Kennys rum var beläget. Liksom hennes var hans rum också på ovanvåningen. Hon såg upp mot det stängda fönstret. Rummet såg mörkt ut, men det blinkade till lite då och då och hon antog att han kollade på tv. Vid det här laget hade hon börjat bli nervös och fjärilarna flög som galna åt alla håll och kanter i hennes mage. Hon tog ett djupt andetag och klättrade vant upp på utemöblemanget och sen vidare upp på taket av uterummet, som av en händelse var beläget precis under Kennys fönster.

“Kenny!” väste hon och knackade på glaset.

Det lös genast upp i rummet, varefter fönstret slogs upp och en kille med blont, snaggat hår och blåa ögon stack ut huvudet. Åsynen av honom fick Tara att glömma allt vad nervositet hette. Han log brett mot henne och hennes hjärta hoppade över ett slag. “Jag hade nästan börjat tro att du inte skulle dyka upp”, sade han och tog hennes hand så han kunde hjälpa henne in. Den simpla beröringen fick håret på Taras armar att stå på ända och små elektriska stötar att skjuta ut i hennes kropp.

“Sorry för det, mamma och pappa verkade aldrig vilja gå och lägga sig”, sade Tara och lyckades, med Kennys hjälp, ta sig in så att hon satt på fönsterkarmen. Hon hoppade ner på sovrumsgolvet och stod plötsligt i Kennys armar. De såg på varandra under tystnad och Tara kunde känna hur hennes hjärta slog snabbare och hon fick svårt att andas normalt. Energin mellan dem var så tjock att man hade kunnat skära i den med kniv. Hon såg hur Kenny svalde och i nästa sekund harklade han sig och tog ett steg tillbaka.

“Pax för att vara hatten”, sade han, nu med ett flin på läpparna och plötsligt var det som om ögonblicket aldrig existerat. Han slog sig ner på den obäddade sängen med monopolspelet framför sig.

“Hallå, inte rättvist! Jag var inte beredd ju”, klagade Tara och damp ner bredvid honom, men såg noga till så att de inte nuddade vid varandra. Det var något med Kenny som gjorde att hon blev helt handlingsförlamad varje gång de rörde vid varandra.

Liksom Tara var Kenny en magiker, men till skillnad från henne så var hans mamma en häxa. Båda hade dock vuxit upp i ett mugglarhem och delade därför en förkärlek för monopol - något ingen av deras vänner på Hogwarts förstod sig på då de alla växt upp i trollkarlsvärlden. Det var faktiskt så de hade börjat umgås. Kenny hade dykt upp en dag i början av sommaren för att hämta upp sin lillebror, som brukade umgås med Taras lillebror, och Tara hade öppnat dörren med ett monopolspel i handen. Det var veckans obligatoriska familjekväll och hennes tur att välja spel. Efter det hade allt bara flutit på av sig självt. Allt kändes så naturligt mellan dem.

Tara undrade vagt hur det skulle bli när de återvände till Hogwarts nästa vecka. Kenny gick i Ravenclaw, medan hon själv tillhörde Hufflepuff och de hade inga gemensamma vänner. Självklart kände han Taras närmsta vän Ashley Jackson - alla kände Ashley - men inte på ett sitta-och-äta-i-stora-salen-tillsammans-med-alla-ens-vänner sätt. Det var en av anledningarna till varför Tara och Kenny aldrig tidigare riktigt pratat med varandra i skolan, även om de alltid vetat vem den andra var. Skulle hon vara helt ärlig hade hon alltid varit lite smått förälskad i honom, men det hade hon hållit för sig själv utav rädsla att han bara skulle ta en titt på henne och säga “tss, varför skulle jag gå ut med henne för när jag kan få vilken tjej jag vill?”

Kenny var nämligen en av skolans snyggaste och populäraste killar också - ännu en anledning till att hon aldrig tidigare vågat prata med honom. Han var alltid omringad av snygga, populära personer som inte hade den blekaste aning om vem Tara var, förutom att hon var “Ashleys vän, hon med ett blått och ett grönt öga.”

“Vad tänker du på?” ville Kenny plötsligt veta.

Tara ryckte till och återvände med ens till verkligheten. Hon hade för vana att zoona ut ibland och fastna i sina egna tankar. Nu rodnade hon. “Äh, inget”, sade hon och började veckla upp spelplanen framför dem, men Kenny verkade inte vilja ge sig.

“Nej, säg nu, Tarzan!”

Tara grimaserade illa vid smeknamnet. Ashley hade hittat på namnet i trean under en lektion i Skötsel och vård av magiska djur när Tara tvingats klättra upp i ett träd för att få ner den Siamesiska Vrålfinken de två vännerna haft i uppgift att undersöka, men som hade sluppit ut ur deras bur. Eller ja, sluppit och sluppit, Ashley hade tyckt synd om det stackars djuret och därför släppt ut den i det fria. Smeknamnet hade liksom suttit kvar i alla år efter det, men själv hatade hon det.

Kenny skrattade åt hennes reaktion och petade henne i sidan, något som fick henne att ofrivilligt rycka till. “Gör inte sådär!” utbrast hon och slog till hans hand.

“Menar du... såhär?” Kenny petade henne igen, nu med ett låtsas förvånat ansiktsuttryck.

Tara ryckte till igen och drog sig undan från honom. “Ja, sluta med det där. Du vet hur kittlig jag är!”

Ett snett leende kom över Kennys läppar och Tara anade genast onåd. I nästa sekund hade han slängt sig över henne och börjat kittla henne. Tara skrek av skratt samtidigt som hon vände och vred på sig för att ta sig loss. “S-sluta!” tjöt hon. “Kenny, sluta! D-det är inte kul!”

“Åh, jag tycker det ser ut som att du har rätt kul”, skrattade Kenny.

Tillslut visste inte Tara vad som var upp och ner. Det värkte i magen och kinderna utav skrattandet och hon gjorde ännu ett ryck med kroppen för att försöka slänga av honom från sig. I nästa sekund försvann sängen under dem och de föll till golvet med en dov duns, Tara underst och Kenny sittandes gränsle över henne. Hennes bröstkorg hävdes och sänktes och hon andades andfått i ett försök att återhämta sig från hans attack.

Kenny hade även han slutat skratta och såg nu med en allvarlig min på henne. Hans ansikte var bara några centimeter ifrån hennes och han verkade inte ha för avsikt att flytta sig inom den snaraste framtiden. Tara kunde känna hjärtat som slog i halsgropen och hans andedräkt som smekte hennes kind. Hon stirrade upp i hans vackra ansikte. De blå ögonen som var inringade av svarta, tjocka ögonfransar, den raka, smala näsan, de fylliga, ljust rosa läpparna... Hennes blick dröjde sig kvar vid läpparna.

Kenny verkade ha lagt märke till detta och hon kunde se något flyktigt i hans blick - som om hans hjärna sade åt honom att fly - men sedan var det som om han ändrade sig för plötsligt lutade han sig ner och hans läppar fångade upp hennes i en hungrig kyss. Tara gav ifrån sig ett litet jämrande när varenda cell i hennes kropp exploderade och hennes händer flög upp till hans ansikte för att besvara kyssen.

---

Så vad tycks? Ge mig kritik folket!

CeCe

Tack för att du taggade mig!! Verkar asbra!! Lite svårt att ge kritik för mig efter bara ett kapitel, men om du fortsätter skriva så som du gör i dina andra ff och i det här kapitlet så blir det asbra ska du se, glöm inte bort att fortsätta på de andra också!

Jättejättebra!!! när kommer fortsättningen?

Du måste lära dig att tagga mig!!

Jättebra!!!! Bevakar!!!

Jag blev så jävla glad då jag såg att du hade gjort en ny ff! Du MÅSTE tagga mig i varje ff du gör! FÖR DE ÄR SÅ AWESOEMAAAAAAAAAAAAAAA Helt jävla grymt kapitel bto. Kera♥

Bevaaaakaaar!!