Finnick and Annie [PRS]

Här rollar Minihäst och jag om:

Finnick och Annie
Annie är 11 år, och Finnick är 13 år.
Rollet utspelar sig före Finnicks hungerspel.

Behöver vi göra mall? Eller ska vi köra igång direkt?

Det blir bättre utan mall : D
Du får börja xD

((Right. Då börjar jag väl då x) ))

"Kommer du, min son?"
Finnick skakar på huvudet åt sin far. Några vattendroppar som fastnat i det bronsfärgade håret lämnar sitt fäste.
"Vänta lite. Jag kommer strax", säger han och börjar vada längre ut i vattnet.
"Stanna inte för länge, son." Bakom honom ler fadern. Sedan börjar han sakta gå hemåt.
Finnick Odair sluter sina ögon. Han tar ett djupt, samlande andetag. Försöker att bli en del av naturen, precis som hans far lärt honom. Det är viktigt att förstå djuren. Härma dess rörelse och väsen. Annars finns det inte en chans att man klarar av att skaffa sig föda.
Finnick vill bli som sin far.
Han känner vågorna som slår mot knäna, vinden i hans hår och...
Ett skrik skär genom världen.

Allt Annie vet är att hon kommer dö.
Hon höjer huvudet och skriker allt vad hon har sedan sjunker hon som en sten.
En svag röst hörs uppifrån. Problemet är bara att hon inte vet vad som är upp och ner.
Hon försöker att öppna ögonen men det salta vattnet gör det hela omöjligt.
Hon kippar efter andan och känner hur vattnet sipprar ner i hennes lungor, redo att döda. Återigen kommer hon upp och skriker.
Vattnet vill hennes inte väl, det vill låta hennes kropp mata fiskarna som faktiskt hör hemma där.
Hon hör hemma här, i fiskardistriktet, ändå är detta är ett krig hon inte kan vinna.

((Wow! Du är verkligen duktig! Och jag älskar redan storyn, haha x) ))

Finnick kastar sig framåt i vattnet. Mot skriket. Mot det som så desperat försöker hålla sig över vattenytan. Allt han kan se är panikslagna plaskande.
Ett annat skrik fyller atmosfären. På den skrangliga lilla bryggan intill stranden står en kvinna. Hon hoppar upp och ner i panik.
"Hjälp henne! Snälla hjälp henne! Hon kan inte simma!"
Han vänder all sin uppmärksamhet mot vattnet igen. På att kunna ta sig fram i tid.
Finnick dyker. Simtagen är snabba, men de är lika skickliga som de brukar. Trots att hans hjärta bultar hårt i bröstkorgen.
Han inser plötsligt att det här är något han inte får misslyckas med. Om han gör fel nu så dödar han henne. På sätt och vis.
Finnick får tag i den slappa kroppen. Hon kämpar inte emot vattnet längre. Han känner hur paniken växer. Tänk om hon är död?
Finnick tar sats mot bottnen och skjuter dem upp mot ljuset.

[Aww, tack detsamma! Jag älskar också storyn!!!]

Annie har bestämt sig. Hon kan inte vinna och alltså kommer hon att förlora. Hon känner hur mer vatten tränger sig på.
Sedan känner hon inte mer.
Det är alldeles stilla och tyst och hon undrar om hon är död.
Ett par händer pressas mot hennes bröstkorg och lite utav vattnet lämnar hennes kropp.
Hon skulle gärna vilja se vad som hände men orkar inte lyfta på ögonlocken. När hon försöker ta ett andetag kommer vattnet bara tätare in på henne, men hennes kropp är inte död än och hostar och hostar.

[♥]

När den svala havsluften söker sig ner mot deras lungor börjar flickan att hosta. Kaskader av det salta vattnet sköjs ur hennes kropp. Hennes ögonlock är slappa och det mörka håret ligger klistrat som havsgräs mot huvudet.
Finnick boxerar henne sakta mot stranden. Den andra kvinnans skrik på bryggan är ett mummel i hans huvud. Allt är avstängt. Han kan bara tänka på att få upp henne på land.
De faller flämtandes upp på den solvärmda sanden. Finnick har svårt att få ner syret tillräckligt långt. Pulsen hotar att kväva honom.
Finnick går fram till flickan och drar upp hennes kropp ytterliggare. Med ett försiktigt grepp om hennes mage. Hon är vid medvetande, men så utmattad att hon inte orkar röra på sig.
Hennes tänder skallrar hårt mot varandra då han håller om hennes darrande kropp. Hela hennes kropp är iskall.
"Vad heter du?" Frågar han och drar några hackiga andetag.
Flickan är säker nu.

Annie hör en röst som frågar vad hon heter. Hon gör en ansträngning att få upp ögonen och ser en pojke med genomblött ganska mörkt hår, det är svårt att såga om det verkligen är så mörkt eller om vattnet har ändrat dess färg.
Hans ögon är lika gröna som hennes.
"Annie." säger hon och drar ett djupt andetag, och sedan ytterligare ett. Syret känns välkommet och hon riktigt känner hur blodet tar del av det.
Pojkens andhämtning är tung och hon drar slutsatsen att det var han som räddade henne. Men varför och hur? Hon vet ju inte ens hans namn.
Hon lägger sig på sidan och frågar:
"Och du? Vad heter du?"

Finnick kravlar sig undan då han på riktigt förstår att flickan är okej.
Hennes röst är mjuk och klar, trots det häftiga huttrandet.
"Jag heter Finnick", svarar han och tar upp en näve sand med ena näven. Han låter det sakta filtreras genom fingrarna. Det är en konstig gest för situationen.
Han möter sedan hennes blick. Annies blick. Ögonen är bländande gröna. Precis som hans. Det är exakt den nyans som kännetecknar en människa från Distrikt 4.
"ANNIE! ANNIE!"
Kvinnan går inte att utesluta längre. Hennes lättade skrik sköljs över dem och får de båda barnen att komma tillbaka till verkligheten.
Finnick ser på när kvinnan omfamnar flickan.

"Mamma." Viskar Annie tyst och pressar sitt huvud mot hennes mors bröst.
"Schh, Annie." svarar hon och stryker Annie över det rödbruna håret. Hennes mor luktar salt och något som inte går att förklara, helt enkelt mamma.
Annie lirkar sig löst ur greppat så att hon kan se pojken som räddade henne, Finnick.
Han ser trött ut och sand har fastat på hans kropp.
Hon biter sig i överläppen, något som hon alltid gör när hon vill säga något men inte vet vad.
Hon skulle gärna vilja tacka honom.
Hennes mamma ser på honom.
"Tack så hemskt mycket!" hon ler ursäktande, "Men vi ska gå hem nu, Annie, du behöver få något varmt att dricka..."
De börjar gå hemåt och Annie vänder sig om och mimar ett tack.