Läskig händelse på tågstationen - till dig som har varit med om något du inte vill/kan berätta

Det är i mitten av september. Solen lyser över den stora tågstationen. Folk står och pratar och verkar ha kul, vinden susar i mitt ansikte där jag går. Jag känner mig lätt och inget kan göra mig gladare.
Jag går och sätter mig ner och börjar rota i min väska. Typiskt. Finns inga böcker i den, så jag plockar fram min mobil och går in på nätet.
Plötsligt, efter en stund, känner jag en stöt i magen. Mitt hår klibbar fast sig i mitt ansikte och kroppen verkar spänna sig. Vad är det som händer? Jag kollar upp från telefonen, men det enda jag ser är en lång man med grått hår och en cigarett i handen. Det är ingen fara så långt ögat når. Jag låter blicken svepa omkring och förstår fortfarande inte vad det är med mig.
Men snart får jag svaret... Mitt hår klibbar sig ännu fastare intill mitt ansikte, jag känner stötar i magen och benen känns spända.
En annan ung man, med svart hår och ser ut att vara 20-30 år någonting, kommer och sätter sig. Jag noterar att han försöker sätta sig på mig och min väska så jag drar mig åt sidan. Han säger "Tack!" och ger mig en blick. Jag svarar inte, utan börjar förstå att något inte stämmer. Något är fel i den här mannens uppförande.
Jag svarar inte, utan låter ögonen söka sig till telefonen igen. Då börjar han prata på ett främmande språk (fast jag är ändå duktig på att tyda tonfall och ord [fast jag inte förstår dem], men förstår att han säger saker som man säger när man möter någon man inte känner så bra.
"Mår du bra?"
Mitt huvud nickar ofrivilligt till.
Då ser jag honom. Den mannen som gick förbi mig förut, han med cigaretten, är inte någon vanlig människa. Han är farlig.
Hans ögon fäster sig på mig, och han börjar gå mot mig, med tysta och läskiga steg. Hans blick borrar in sig i mina ögon, och han öppnar munnen och sträcker fram armen mot mig...
"NEJ!" skriker det i mitt huvud.
Mina ben reser på sig, snabbt som blixten, och börjar snabbt röra sig åt vänster håll, mot folkmassan. Jag låter fötterna leda mig, ända tills de stannar vid ett par finklädda damer. Ilskan tyr i mig, trots att jag känner mig vettskrämd. Väl vid damerna vänder jag mig om och ser att han har följt efter mig en bit innan han hejdat sig. Jag ger honom en blick full av hat, och hans blick försöker borra in sig i min. Jag blinkar, och bryter ögonkontakten med honom.

Väl på tåget sätter jag mig vid en kvinna, ifall. Ilskan lättar en aning, och långsamt försvinner den. Gråten börjar tränga sig på Fler och fler tysta tårar bränner bakom ögonlocken och jag känner en klump i halsen. Jag vill inte gråta nu! Hemma, lovar jag mig. Hemma ska jag gråta. Om jag klarar av att hålla mig till dess.

Men väl, redan innan musiklektionen brister det. Jag kan inte hålla mig längre. Tårarna börjar rinna ur mitt ansikte och klumpen i halsen försvinner långsamt. Min musiklärare undrar vad som har hänt, och jag berättar. Hon klappar mig på ryggen och låter mig gråta ut en stund. Hon föreslår att jag ska ringa mina föräldrar, men ack min telefon har slut på batterier!

På kvällen, berättar jag allt om det för mina föräldrar och ÄNTLIGEN är det någon som förstår. Vi pratar igenom det hela kvällen, jag får ut alla mina känslor!

På skolan, då vi pratar om brott och straff, berättar jag om detta. Visst är det väl ett brott? Nej! Ack och fnys och aja baja är det visst! Varför skulle det vara ett brott? Detta gjorde mig väldigt arg.

Eftersom jag mådde så dåligt så unnade jag mig själv ett litet samtal och skämde bort mig själv. Jag åt frukt (är nyttig av mig), godis och gjorde det jag hade lust med. Laddade mobilen och pratade inte med någon utom mina föräldrar.

Detta var en historia jag ville berätta om. Och nu vänder jag mig till er som har varit med om något sådant men har svårt för att prata om det. Ibland är det lättare att uttrycka känslor u skrift (det tycker jag är det mest lätta själv). Är det pinsamt att prata direkt här kan du uggla mig!

Lycka till♥ Även om du har varit med om något elakt är du ändå lika mycket värd som alla andra. ♥ Puss och kram!♥

Hjälpfrågor:
Vad hände?
Vem var skyldig?
Tycker du att det är ditt fel att det hände?
Hände det något med dig efteråt?

Apropå hjälpfrågor, jag har inte svarat på sista hjälpfrågan:
Ja. Innan dess hade jag alltid haft någon konstig syn på mig själv i vissa saker, det är svårt att förklara. Jag blev liksom svagvi en månad, men efter att månaden gått märkte jag att jag älskade mig själv mycket mer, och hade mer självförtroende.

Jag vill absolut inte förminska din upplevelse eller din känsla, men om du är villig att diskutera saken så undrar jag vad exakt du trodde att mannen skulle göra om han hade kommit fram till dig?

Jag känner igen mig i din beskrivning av händelsen men vet att i mina fall så rör det sig oftast om en typ av panikångest som triggas av många olika saker. Men de människor som jag upplevt som hotfulla har sällan varit det. Kanske ville han bara visa dig något/fråga dig något?

Som du redan diskuterat verkar det som: det är inte ett brott att närma sig en annan människa förrän man passerar en viss fysisk gräns.

Men jag hoppas att du mår bättre nu *kram*

Fråga mig något? Det tror jag inte en våldtäksman skulle göra. Jag minns att han sträckte sin arm mot... Mellan mina ben.

*Ger dig en kram tillbaka* tråkigt att du ska behöva känna panikångest!

Jag förstår att det är väldigt lätt att tolka saker snabbt, det är ju det din hjärna är till för att göra i sådana lägen. Jag ville bara påpeka att möjligheten finns att du misstolkade situationen och att han egentligen inte ville dig något illa. Sen så är ju det irrelevant till hur du upplevde det som hände, men det kanske kan få dig att må lite bättre om du tänker att det kanske inte var så farligt - dessutom det viktigaste av allt: oavsett vad han ville gott eller ont, så lyckades han inte. Så om han ville dig illa så kom du undan och du blev inte skadad! Tänk positivt

Hm, kanske Fast ur den synvinkeln har jag inte tänkt, fast jag fick reda på att han var våldtäksman i efterhand.

Okej, nu verkar jag som världens korkade människa haha .

You go, girl!

Du verkar inte ett dugg korkad! Du verkar som en människa som reagerade instinktivt. Om du dessutom har fått reda på att han var en våldtäktsman i efterhand, så är ju det bara ett tecken på att din instinkt var rätt! Jag är bara glad att din historia slutar relativt lyckligt i jämförelse med hur det hade kunnat gå ^_^

Yes, it could!
Du verkar ju positiv! Inte ett dugg korkad är du heller, du är smart, det ser man direkt! Fast han stör mig ändå ibland, den andra unga mannen som var vän med honom följer efter mig ibland! Det är mest det jag blir arg på...

But,I guess I must leave this (it's difficult, Yes Yes). But I'm happy that we have Mugglis! We're the winners here!

Jag är ju i Ravenclaw av en anledning

Ja, tro inte heller att jag har hamnat här av en slump

Hur fick du reda på att han var en våldtäktsman?