Next generation, a second chance [SV]

Titel: Next generation, a second chance.
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: Tre, men det kommer fler.
Färdigskriven: Nej
Rating: PG för säkerhetsskull. Men kan man läsa HP kan man definitivt läsa den här.
Beskrivning: Mira är en femteårselev som har allt. Pojkvän, bästa vänner, och massor av vänner. Men så händer det otänkbara. Och Mira måste ge sig ut på ett farligt äventyr för att rädda det som kan räddas.

Kapitel 1. The beginning.

Jag och Albus var bästa vänner. Vi skulle börja vårt femte år på Hogwarts och hade känt varandra ända sedan vi åkte till Hogwarts första gången. Men det var mer än så. Hans storebror James. Jag var lite förtjust i honom. Eller ganska förtjust för att vara helt ärlig. Men han var ihop med den där äckliga Lisa. Eller, så äcklig var hon väl inte. Albus hade sett henne dregla en gång. Därav smeknamnet. Just för tillfället satt jag, Albus, Rose och, ja tro det eller ej, James. Roses lillebror Hugo satt tillsammans med sina kompisar.

Tåget åkte ganska snabbt och jag mådde illa av att titta ut. Jag lutade ryggen mot fönstret och la upp benen på sätet som jag och Albus delade. Han tittade på mig och flinade. En kamp om att få ner mina ben började. Jag försökte ju ha kvar dem där. Och som alltid van ju jag. James flinade åt oss och jag blev alldeles varm inombords. Albus låtsades sura för att jag vann.
"Såja Ally. Du vinner väl den här kampen om en si sådär två år" sa jag och log retsamt. Albus sträckte sig mot mig och rufsade till mitt hår. Nu var det hans tur att flina.
"Vad snygg du är Lina" sa han och skrattade. Han visste att jag avskydde det namnet. Men ja, jag hette Lina, men jag kallades Mira eftersom det var mitt mellannamn. Jag putade ut med underläppen och låtsades storgråta. Albus, James och Rose började gapskratta. Plötsligt kände jag en underlig kyla komma krypande. Det var som att träna quidditch i ösregn. Fast 100 gånger värre. Ett skrik, och så är allt svart.

"Mira?! Hör du mig?" en orolig röst letar sig in i mitt medvetande. Men jag kan inte riktigt placera den.
"Har någon hämtat en läkare" ropar en annan röst.
"Ja, Al är påväg" säger samma röst som jag hörde i början. Jag öppnar ögonen lite på glänt, liksom för att se att det inte är på låtsas. Och när jag öppnar ögonen helt är det James oroliga ansikte som är helt i fokus.
"Mira, är du okej?" frågar han. Jag försöker forma ett ja. Men läpparna är torra och spruckna och det är som om jag har glömt hur man formar ord. När jag försöker sätta mig upp från min liggande position. Men genast är James där och förklarar hur viktigt det är att jag ligger ner tills en doktor har kollat så att allt är okej. Ungefär två sekunder efter det kommer Albus tillbaka. Ensam.
"Skulle du inte hämta en doktor?" Säger James häftigt och reser sig upp. Jag drar ett djupt andetag.
"Jag är okej" lyckas jag kraxa fram. Både James, Albus och Rose tittar på mig men tror inte ett ord av vad jag säger. När jag har återfått min röst någorlunda mycket är jag väldigt intresserad av vad som hände.
"De i kupén mittemot våran hade öppnat ett fönster. Och du blev liksom helt stel hela du. Och så ramlade du baklänges mot väggen" berättar Albus.
"Hur länge var jag borta?" Frågar jag den här gången.
"Tja, jag höll inte tiden direkt. Men ca en halvtimme åtminstånde" säger James och rycker på axlarna. Jag vänder på huvudet och tittar ut genom fönstret. Det gröna började bli mörkt. Jag hörde hur Albus harklade sig och jag vände mig mot honom.
"Ska du byta om?" frågade han. Jag märkte att han hade sin skoluniform på sig. Jag nickade och drog upp min uniform som var lite annorlunda jämfört men Albus. Når jag hade fått på den ropade en röst genom högtalarna att det bara var fem minuter kvar av åkturen. Jag drog fram mitt prefemärke och satte det på tröjan. Likadant gjorde Albus. James hade också ett märke. Han var kapen för quidditchlaget. Han var alltså min kapten, eftersom jag var den briljanta sökaren i lagen. Albus var jagare och det var James med. Rose var bara en åskådare när det gällde quidditch. Hon fattade inte alls bad som var kul med det. När vi kom ut ur tåget gick vi mot vagnarna. Vi fyra var de första som kom. Så vi hoppade in i vagnen. Rose satte sig lutad mot väggen.
"Mira. Kom, du borde ligga ner" sa hon och jag lyssnade på henne. Det tog inte alls lång tid innan jag sov.

Den första delen blev lite tråkig. Men de andra blir roligare.

Vill ni läsa??

IvdaPivda
Alma123!!
glina2
Luna_rav
Elinthemagicwitch
evee
Jacko

Tack för att du taggade mig gumman! klart jag ska läsa!!! Skitbra redan! rekommenderas till alla! Jag bevakar stenhårt

Jag bevakar, men kommer inte att kommentera iaf xD Men du vet att jag bevakar. Låter as bra

Tack till er båda två. Snart kommer kapitel två. Ska bara finslipa lite.

Låter intressant, ska läsa!

Kapitel 2. The loved one

James

Jag såg hur Mira blev alldeles stel. Och hur hon ramlade bakåt och ner från sätet. Jag kastade mig fram och han ta emot hennes huvud innan det slog i golvet. Jag lyfte upp henne och la henne uppe i sätet igen. Hon var så vacker, och hela jag ville bara böja mig fram och kyssa henne. Men jag visste att hon inte gillade mig på det sättet. När Rose gick för att be de andra att stänga fönstret viskade jag det till henne. Orden som hon inte hörde, jag älskar dig.
"Mira?! Hör du mig" jag är orolig. Hon har varit borta i över en halvtimme.
"Har någon hämtat en läkare?" Frågar Rose.
"Ja. Al är påväg." Svarar jag. När Mira vaknar kommer det som en lättnad. Och hela jag känns svag på något sätt. Jag pratar med henne. Men jag kommer inte ihåg vad jag har sagt. När vi kommer fram till vagnen så somnar hon i Roses knä. När vi efter ungefär en kvart kommer fram till Hogwarts väcker Rose försiktigt henne. Hon ställer sig yrvaket upp och är nära på att ramla omkull. Jag tar emot henne och jag försöker stötta henne. Men det går för långsamt. Så jag lyfter upp Mira i min famn och börjar gå med snabba steg. Nästan med det samma blir jag stoppad av professor McGonagall
"Vad har hänt här, mr Potter?" Frågade hon. Såklart. Jag bar ju på Gryffindors nya prefekt.
"Hon svimmade på tåget, och mår inte så bra"svarade jag.
"Ta upp henne till sovsalen och stanna där med henne. Jag skickar upp två husalfer med mat till dig" sa hon och började gå mot stora salen. Jag stoppade Albus.
"Vad är lösenordet till vårat elevhem i år?" Frågade jag.
"Gryffindor" svarade han. Han tittade oroligt på Mira. Sedan går jag vidare upp till Gryffindors sällskapsrum och upp i Miras sovsal. Jag ser direkt på de prydligt handskrivna skyltarna vilken som är Miras säng och lägger ner henne i den. Och som ett skott poffar husalfen fram i sovsalen. Han lämnar maten och någon sorts bryggd. När han är borta skakar jag till Mira. Hon öppnar ögonen och sätter sig upp lite medans hon dricker bryggden. När jag tar flaskan igen ser hon helt flummig ut.
"Rose" säger hon och drar mig till henne.
"Rose, du får lova att inte berätta min hemlighet för någon" sa hon.
"Vilken hemlighet?" Frågar jag.
"Den om han, om James" säger hon och jag blir alldeles stel.
"Det att du gillar honom?" frågar jag prövande.
"Ja, exakt" svarar hon och jag känner hur mitt hjärta tar ett glädjeskutt. Plötsligt blir Mira som vanligt igen. Drycken har slutat verka. Jag tar hennes händer.
"Jag gillar dig också Mira. Mer än vad du anar" säger jag och det är svårt att säga vem det är som faktiskt tar insiativet till kyssen. Men båda är med på det. Och då fattar jag. Det är hon som är mitt liv.


Taggar några fler som kanske vill läsa.

Elzyii
Liv_Weasley
ErisedStone
Ludwig
Smoke Smoke
Hedwig96
Zendaya
Solkatten
Rasmus potter
Nadja_Gryffindor
Lovisa Granger
fashion7
Moa Potter!
Mily
Ariana Potter
Sirius Orion Black
SingWithIce
lizziegarrett2003@gmail.
com
Husmusen

Ofc läser jag!! Bevakar =)

Läser. Mira är ett coolt namn

Läser diggar namnet Mira och James e favoriten

Såklart jag vill läsa Detta är underbart ♥ Du är gry ♥