Chaemy
Elev
|
Titel: Annie Schou - Det Första Året
Rating: PG skulle jag tro
Handling: Annie Schou går sitt första år på Hogwarts. Hon får som hon aldrig hade trott, en äkta vän. De båda hamnar allt närmare varandra och har full tillit till varandra. De är duktiga på lektionerna och älskar livet! Saker kan dock förändras. Folk börjar reta Annie och inget känns bra längre. Till och med hennes bästa vän börjar överge henne.
Det här är första året för Harry Potter, men i Annie Schou's vinkel. Vissa karaktärer är påhittade och storyn kan bli lite ändrad.
Ej färdigskriven.
Det här är min första berättelse, och jag hoppas att du vill läsa!
Kapitel 1, Hogwarts
Spoiler:
Tryck här för att visa!Vi satt i båtarna och tittade fascinerat på stora, mäktiga Hogwarts. Det regnade lätt. Frös gjorde jag, också väldigt mycket. Men jag bryr mig inte. Det här är i alla fall den bästa dagen någonsin. Jag satt i båten med tre andra personer. Två av dem satt och tjattrade med varandra som idioter. En av de hade rektangulära glasögon och långt, lockigt, svart hår. Hon hade en väldigt ljus röst som jag störde mig lite på. Den andra var en kille med stor näsa och mycket fräknar. Det lät som att de var ihop eller något i den stilen. Mitt humör sjönk på nytt. På Hogwartsexpressen som jag åkte i under dagen hade redan en kille råkat nysa i mitt ansikte.
Jag lutade mig bakåt och kollade på den stjärnklara himmelen. Några droppar föll ned på halsen och vidare ned till nacken. Jag tänkte på mamma. Hon var med mig när jag läste välkomstbrevet. Jag näst intill grät av förtjusning. Mamma har en kompis som känner någon vars dotter fick gå på Hogwarts, så mamma kände till skolan. När hon gick ur skolan fick mamma hennes skolböcker, då hon var väldigt intresserad av om vad man jobbade med. Hon visade mig böckerna också. Jag blev väldigt förtjust i dem och det var på det sättet jag blev en riktig bokmal. Jag lärde mig att läsa vid tidig ålder och när jag var sju år läste jag mer än någon kan tro att en så liten flicka kunde. Jag läser fortfarande en hel del. Att läsa är att försvinna ut i en helt annan värld, att bara kunna flyga ut ur det verkliga, det stressiga livet.
Jag vaknade upp från mina tankar av att båten stötte mot land. Flickan med den ljusa rösten hoppade ur båten först, med sin kompis bakom sig. Jag gick försiktigt ur båten, men klantig som jag är snubblade jag i alla fall. Innan jag visste ordet av det stod en tjej som tydligen hade suttit i samma båt som mig framför mig. Jag hade inte lagt märke till henne så mycket, men jag kände igen henne på grund av hennes speciella ögon. De var nästan klargröna och hade en speciell utstrålning. Hon log mot mig.
"Gick det bra?"
"Tack ja." svarade jag och tog emot hennes utsträckta hand.
Vi gick en stund under tystnad bredvid varandra. Hon tittade upp och såg mig i ögonen.
"Vad heter du?" frågade hon.
"Annie Schou. Du då?"
"Tiril Demidof"
Jag kollade ner i marken och lät bli att fnissa. Seriöst, Tiril? Demidof? Vad är det för namn, stackars flicka.
"Fint namn!" tvingade jag fram. Sen pratade vi inte mer med varandra.
Innan jag visste ordet av det var vi framför en stor, träport. Den enorma mannen som hade styrt oss hit knackade tre gånger på porten.
Porten öppnades fort av en gumma med smaragdgrön klädnad. Hon såg sträng ut.
"Förstaårseleverna proffessor McGonagall", sa den stora mannen.
"Tack, Hagrid. Jag för dem vidare härifrån."
Dörren slogs upp helt. Det var en väldigt stor sal där. Massor av elever som satt vid fyra, långa bord. Ljus flög uppe vid taket.
McGonagall hälsade oss välkomna och berättade att vi skulle bli indelad i elevhem. Det hade jag inte tänkt på, men jag kände till det. Jag blev pirrig i hela kroppen. Det var så spännande! McGonagall gick iväg men kom tillbaka efter en liten stund. Vi ställde oss i ett led eftersom att hon bad oss att göra det. Hon placerade en fyrbent pall med en spetsig hatt ovanpå. Alla glodde på den. Plötsligt ryckte hatten till, jag var så oförberädd så jag ryckte till jag med. Jag snubblade till och råkade trampa på en blek killes fot. Jag mumlade förlåt och tittade ned i golvet. Hatten började sjunga. Den sjöng om elevhemmen - I Gryffindor var man modig, Hufflepuff snäll, Ravenclaw smart och Slytherin slug.
McGonagall tog fram en pergamentrulle och läste upp den första som skulle komma fram och bli sorterad.
"Hannah Abbot!"
Hon blev sorterad i Hufflepuff. Hufflepuffarna jublade när hon skuttade ned och satte sig vid bordet. Efter ett tag skulle killen bakom mig bli sorterad.
"Draco Malfoy!" Han gick fram och satte sig. Hjärtat slog en liten volt. När jag råkade trampa på honom såg jag inte riktigt hur han såg ut. Gud vad snygg han var. Hatten hade knappt nuddat hans huvud när den ropade:
"SLYTHERIN!"
Ledet började tömmas på elever.
"Harry Potter!"
Det var som om tiden stannade. Harry Potter. Pojken som överlevde. Jag bara stod där och gapade när han gick fram och satte sig. Jag bara glodde. Harry Potter. Det kan inte vara sant. Seriöst. Han är ju känd för fasiken!
Alla i salen blev helt tysta och glodde, precis som jag. Var det bara jag eller tog det väldigt lång tid innan hatten hade bestämt sig?
"GRYFFINDROR!"
Jag vill så hemskt gärna komma i samma elevhem som Potter, men jag är inte alls modig. Seriöst, visa mig en spindel och du kommer att bli döv på grund av mitt skrik.
Jag kunde inte tänka på något annat än Harry. I alla fall inte för än McGonagall ropade mitt namn.
"Annie Schou!"
Jag frös till is kändes det som. Jag gick fram, det var bara fyra elever kvar i ledet. Jag tittade ut över publiken. Alla såg på mig. De måste se att jag darrar. Det blir inget gott intryck direkt. Jag kände mig misslyckad.
Jag hade tydligen bara stått och kollat ut över salen, för McGonagall harklade lite. Jag ruskade lätt på huvudet och gick och satte mig på pallen. Sorteringshatten gled ned över ögonen på mig. Tur det.
Jag ryckte till igen, för sorteringshatten viskade något till mig.
"Du är en mycket smart flicka, jag känner det direkt, så det får nog bli..."
"...RAVENCLAW!"
Jag tog av hatten och fick ett fånigt leende på läpparna. Ravenclaweleverna jublade när jag gick och satte mig hos dem. Det här var fantastiskt. Jag fick delvis hälsa på deras som kallad prefekt och några lite äldre elever.
Tre till elever blev sorterade. Bara en kvar. Jag försökte hålla mig för skratt när jag såg hennes osäkra ansikte. Stackars lilla Tiril gick fram och satte sig på pallen. Hon satte varsamt på hatten och satt där med rak rygg.
"RAVENCLAW!" vrålade hatten. Hennes ansikte sprack upp till ett leende. Hon reste sig och satte sig bredvid mig. Hon log mot mig. Jag log mot henne också. Kanske kan vi ändå bli vänner någon dag.
4 dec, 2013 19:09
Detta inlägg ändrades senast 2014-01- 1 kl. 18:43
Antal ändringar: 2
|
Mugglarportalen