PRS mellan mig och Tom Felton

Jag och Tom Felton ska rolla om en magiskola. (Man gör magi med händerna inte som Hogwarts)
Båda är tjejer. Ska vi vara 15 år?

Fyll i mallen här:
Namn:
Ålder: 15
Kön: Tjej
Utseende:
Personlighet:
Styrkor.
Svagheter:
Intressen:
Övrigt:

Kom ihåg att bevaka tråden!

Namn: Aria Hopcings
Ålder: 15
Kön: Tjej
Utseende:
Personlighet: Kaxig, vågar stå på sig själv, tål inte mobbning, allmänt snäll mot såna som är snälla mot henne, har inget emot att stå på sig för andra som förtjänar det, beskyddande, lojal, artig...
Styrkor: Hyfsad på förhäxningar, smidig och kan gömma sig mycket väl i skuggor
Svagheter: Tål inte kritik, dåliga nerver
Intressen: Parkour, teckna och musik
Övrigt: Hon bär alltid ett läderarmband på sin högra handled som tillhört hennes mamma för att hedra hennes död.

Namn: Andromeda Galaxia
Ålder: 15
Kön: Tjej
Utseende: Blont, lockigt, vackert, långt hår. Isblåa ögon.
Personlighet: Kaxig när hon vågar och kan, modig men inte när någon är elak mot henne (när de träffar henne ömma punkter), cool,
Styrkor: Bäst i skolan, snabb, stark, modig, gymnastisk, jättebra på att smyga (kan ta sig förbi en klarvaken vakt utan att han/hon misstänker något alls).
Svagheter: Bäst i skolan, lätt sårad om de som sårar henne träffar på hennes ömma punkter (tex. Hennes familj.), våghalsig.
Intressen: Sjunga (jättebra på det), musik, gymnastik, läskiga/coola/farliga saker.
Övrigt: Bäst på hela skolan, rättar till och med lärarna ibland. Bokmal.
Hon vill inte prata om sin familj och är väldigt känslig med det ämnet.

Var hon "för bra" typ...??
Och vem ska börja?

Det var awesome! du kan fast börja

Okej!! I start!! ♥

----------------------------------

Jag vaknade av att någon skrek till. Jag orkade inte bry mig om de just nu och försökte istället att vakna, för jag visste att om jag somnade om nu skulle jag komma försent till min första lektion och missa frukosten. Jag drog mig sömnigt upp i sittande ställning och kvävde en gäspning.

Jag drog på mig de gråa strumpbyxorna och den svarta kjolen. Jag hade redan på mig den röd-rutiga skjortan och den grön-rutiga slipsen. Slipsen och tröjan visade vilket elevhem vi var i. Det fanns tre till. De färgerna som hörde till de elevhemmen var blått och lila, gult och orange och svart och vitt. Men det orkade jag inte tänka mer på nu. Jag drog på mig mina gympaskor och gick mot matsalen för att äta frukost.

Nya ansikten, nya ämnen, nya kläder och nya direktiv. Det var de fyra bedrövliga orden som hade snurrat omkring i min annars mycket förvirrade hjärna de senaste veckorna. Allteftersom min mamma hade dött för ungefär ett halvår sedan hade pappa gift om sig och vi hade varit tvungna att flytta hit, till England.
Jag hade trivts mycket väl i Tyskland där jag haft lojala vänner, ämnen som jag kunde utantill, kläder som jag passade in med och direktiven som var lika självklara som att jag andades. Nu, då jag stod där i skolans stora hall och stirrade på eleverna som vandrade förbi mig och behandlade mig som om jag var ett obetydligt dammkorn på ett lakan, kände jag mig inte alls lika självsäker som jag brukade.
Med en djup suck hävde jag ryggsäcken högre upp på ryggen och tog ett hårt grepp om handtaget till min koffert, professor mcGonagall, föreståndaren för ett av elevhemmen på skolan, hade lovat att möta mig vid ingången till matsalen så nu gällde det bara att hitta dit.

Jag gick förbi porten där en tjej som såg bortkommen ut och tittade sig undrande omkring. Jag hade aldrig sett henne förut. Hon måste vara ny. Konstigt. Och ovanligt. Jag fick en hemsk lust att gå fram och hjälpa henn, men alla andra behandlade henne som luft. Medans jag gick närmare och närmare försökte bestämma mig så knuffade någon mig på axeln och viskade i mitt öra: "Ha, ha. Mes!" Kalle. Jag hatade honom. Jag ville bara skrika åt honom och slå honom hårt så fort jag såg honom, men jag var också rädd för honom. Och han var en hemsk ögontjänare. Jag bestämde mig, kanske pågrund av honom, att jag skulle hjälpa den där nya tjejen. Jag gick mot henne och tittade mig över axeln fast än jag visste att Kalle hade sprungit iväg direkt. Jag vände mig om igen och gick sista biten fram till tjejen.
"Hej. Vad heter du?" Frågade jag henne.

Scenen framför mig då en kille hade rammat in i en tjej utan egentlig orsak gjorde mig förbannad, ilsket knöt jag näven runt handtaget på min koffert att knogarna färgades vita.
"Hej, vad heter du?"
Frågan hade kommit från ingenstans och plötsligt stod tjejen som jag mer än gärna skulle ha velat hjälpa framför mig.
"Eh.. Aria Hopcings", svarade jag på min skramliga engelska och log försiktigt. "Jag...öh...letar efter", snabbt tittade jag ner på pergamentpapret som jag höll i handen, "Madam Pilk, hon skulle möta mig vid matsalen."

"Happ." Svarade jag. Hon kommer inte härifrån. Det hörs. Undrar var hon kommer ifrån? Och varför hon flyttade? Men jag kan inte fråga det till henne. Åtminstonde inte nu.
"Och du hittar inte dit? Eller? Jag kan visa." Fortsatte jag. Undrar om hon skulle bli sorterad? Vilket elevhem kommer hon in i? Jag var alldeles för nyfiken! Nu ska jag visa henne matsalen. Punkt slut.

"Öh nej...jag är liksom ny", stammade jag på min mycket dåliga engelska, jag var nära på att svära till över frustation, då jag talat med min privata chaufför som pappa fixat hade jag klarat av det helt galant men nu...inte riktigt. "Det skulle vara väldigt vänligt av dig, tack."
Illern som satt på min axel spann lätt till och slog med svansen mot min kind. "Jag vet, tyst med dig", fräste jag irriterat åt den på tyska. Nonchalant vände den bort ansiktet som om den var irriterad över att jag hade ens brytt mig om att prata till den.