I en annan dimension

Titel: I en annan dimension
Kapitel: Inga än så länge...
Författare: Kan du gissa?
Handling: Hermione Granger må vara en besserwisser och utmärkt häxa, men vem är hon när hon inte är i skolan? Och vad händer när Draco en vacker sommarkväll dyker upp utanför Hermiones hus och berättar att han blivit utslängd ur sitt hus? Och vad är det för svart hål som dyker upp i Hermiones spegel på nätterna? Detta är både en Dramione-fanfic och en rätt spårad äventyrs-fanfic.

Nån som kan tänka sig att läsa denna???

Läser gärna.

- Hermione -

Jag vaknar sent på morgonen. Egentligen vill jag bara sova hela dagen idag. Mitt täcke känns så varmt och tryggt. Och på fönstret smattrar det av regnet. Och så är jag ju faktiskt hemma, hos mamma och pappa. Det är helt perfekt för en ordentlig sovmorgon.
Men jag ska ut med Elias, en klasskamrat. En klasskamrat jag hade innan jag börjat på Hogwarts, vill säga. På somrarna umgås jag rätt mycket med honom för jag vill inte vara ensam.
Med ett stön kliver jag upp och tar på mig lite kläder: en vit, tajt, långärmad tröja och ett par åtsmitande jeans. Och sockar såklart. Efter att ha borstat och satt upp mitt hår omsorgsfullt i en enkel hästsvans går jag ut till köket. Mamma och pappa sitter med morgonrockarna på och läser dagens tidning. Jag ler. Kan fortfarande inte fatta att jag är här och inte på Hogwarts. Det är väldigt skönt även om jag saknar Harry och Ron...Ron. Tanken på honom får mig att rodna, för jag gillar honom. Verkligen gillar. Hoppas dock att han ska ha mognat lite till slutet av sommaren, vi börjar ju faktiskt i femte årskursen då.
Jag sätter mig bredvid mina föräldrar och mamma häller genast upp ett glas mjölk åt mig.
- Bra för tänderna vet du, älskling! Ler hon glatt.
- Och glöm inte att borsta tänderna innan du går till Elias; Fortsätter hon. Jag skrattar till.
- Jag glömmer det inte, inte när ni hela tiden tjatar om det! Svarar jag och brer en macka. Pappa sneglar upp från tidningen.
- Godmorgon sötnos! Säger han och vänder uppmärksamheten mot tidningen igen. Jag ler bara och börjar äta min frukost.

- 20 minuter senare -
Jag drar på mig flis- och- regnjacka, tar mitt egna paraply och stiger ut i ösregnet. Stegen från mitt hus till Elias är sjuttioåtta stycken. Som alltid. Utanför hans dörr ringer jag på och han öppnar med det samma.
- Skulle just sätta på mig skorna! Ler han när han ser att det är jag som står utanför. Jag skrattar lätt och väntar på Elias. När han är klar krokar jag armen i hans och vi går mot centrum.

- Ett par timmar senare -
Jag och Elias går sista biten hem till mig.
Vi har provat kläder, köpt kläder, ätit glass, dansat i regnet och smakat vodka. Blä, verkligen inte min grej. Men det har ändå vart fantastiskt kul.
Vi kommer fram till mitt hus och jag vänder mig om och ser på Elias.
- Du, jag hade verkligen jättekul idag! Skrattar jag glatt.
- Jag med! Ses vi imorgon? Svarar Elias, lika glatt. Jag nickar ivrigt. Han kramar mig och försvinner sedan iväg i regnet som nu faller i större mängder. Plötsligt får jag en obehaglig känsla av att någon iakttar mig. Jag ser mig omkring.
Eftersom inget ser ut att vara fel på går jag in. TVn hörs från vardagsrummet. Glatt tar jag av skor och jackor och går in till mamma och pappa. De ligger sovandes tätt intill varandra i soffan framför TVn. Jag fnissar lite och stänger av. Tystnaden lägger sig över huset, får mig att rysa lite. Något är fel - riktigt fel. Men jag ignorerar det så gott jag kan och sätter på TVn igen, för att slippa få den där känslan. För säkerhets skull lägger jag mig mellan mamma och pappa. Nu är jag trygg. Det tar inte lång tid innan pappa vaknar.
- Oj! Hej sötnos, hemma redan? Säger han leende,
- Hade du kul med Elias?
- Ja pappa. Det var jätte trevligt! Vad blir det för middag? Svarar jag. Papap skrattar och stryker mig lätt över håret.
- Så bra då älskling. Jag vet inte vad vi ska äta faktiskt...men soppa vore inte allt för fel med tanke på vädret eller vad säger du?
- Mmm, soppa! Utbrister mamma. Jag rycker till, sen när är hon vaken? Hon skrämde mig verkligen.
Jag reser mig från soffan och hjälper mamma upp. Sedan går vi efter pappa ut i köket.
----
Well, bara prolog, hoppas inte det blev för dåligt för er smak....

Låter bra hittills i alla fall! :'D

Bra Pling! I will watch it

Jag tycker att det är bra, och jag älskar dina beskrivningar, det får din ff att kännas mer äkta.

bra!

Det här är ett av de få kapitel som kommer skrivas i dåtid...bara så att ni inte tror att jag ändrar hur har skriver hela tiden :'3

- Draco -

Jag skrek när den träffade mig. Far hade sagt det igen. Crucio.
- Du ska ALDRIG mer göra mig besviken!! Vrålade han.
- Men jag sa bara att-
- Crucio!!!
Jag skrek igen. Om jag vart en vas hade jag fallit sönder för länge, länge sedan.
Egentligen hade jag inte gjort något. Förutom att stänga dörren i ansiktet på Mörkrets herre, vilket förstås var ett misstag.
Voldemort hade inte ens behövt be far om att straffa mig. Att han bråkat med mor gjorde det inte direkt lättare, inte heller det faktum att jag vägrat döda Harry Potter. Han var en mes, men jag ville inte ha ett liv på mitt samvete. Jag hatade det, känslan av brinna upp inifrån.
- Far snälla! Jag ber dig sluta...Viskade jag ansträngt.
- Crucio!! En Malfoy tillber aldrig någon något!!! Fräste Far till svar. Smärtan riktigt ilade i skelettet och jag kunde inte andas på grund av nålarna som stack sönder mina lungor.
När far slutat drog han mig i kragen och bokstavligt talat släpade ut mig ur huset.
- Visa dig inte här förrän du har dödat den där Potter!!! Vrålade han och slängde mig mot gruset. Dörren smällde hårt när far gick in i huset igen.
Jag låg slappt och utmattat i trädgården flera timmar innan jag samlat kraft nog att resa mig upp och gå därifrån. Stora tårar rann ner för mina kinder. Jag var riktigt andfådd efter bara några steg.

Jag visste inte hur men jag hade hamnat där - utanför hennes hus. Hermiones hus. Det var kusligt, jag visste ju inte hur jag tagit mig ända hit. Jag kände mig inte ens trött längre. Inte ledsen eller ens arg. Bara...tom. Det fanns inget där inne, jag var ett tomt skal.
Ändå var jag för stolt för att ringa på och be en mugglarfödd om hjälp. Istället släpade jag mig mot några buskar bredvid huset och sjönk ner där. Det var det mjukaste jag någonsin suttit i. Kändes det som. Plötsligt kom Hermione gående med en kille som såg ut att vara i min ålder.
De gick leendes mot huset och stannade utanför dörren. Hermiones ögon tindrade fånigt, likaså killens.
- Du, jag hade verkligen jättekul idag! Skrattade Hermione.
Det var underligt. Hermione kändes inte som typen som skrattade. Och vad hade hänt med hennes burriga hår? Det såg...rätt platt ut. Och hon var längre. Hon såg nästan snygg ut. Hon såg ut att ha växt riktigt mycket under sommaren. Början av sommaren snarare, den hade bara vart några veckor än.
- Jag med! Ses vi imorgon? Svarade killen lika glatt.
Hermione nickade och killen kramade Hermione innan han försvann mot vad jag antog var hans hus.
Jag höll spänt andan när Hermiones blick for precis över mig. Hon såg orolig ut, varför visste jag inte.
Äntligen gick hon in. Jag satt kvar. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Skulle jag ringa på och be om hjälp? Skulle jag dra härifrån? Det här var svårt...
Resultatet blev helt enkelt att jag satt där i flera timmar och funderade. Fönstrens i huset lyste varmt och inbjudande mot mig, fick mig att undra vad det var för något som Hermione och hennes föräldrar skulle äta. Det måste vara gott, för när jag kikade in log alla tre i familjen stort och såg ut att njuta av vad det nu var de åt.
Avund bubblade för fullt i mig. Hermiones föräldrar älskade henne, de slängde inte ut henne ur huset. Hon fick äta mat, och jag kunde slå vad om att hon hade en mjuk säng.
Vilket rätt självklart var anledningen till hennes hemska hållning. För mjuka madrasser var aldrig att lita på.
Jag kunde tillslut inte bärga mig. När Hermione och hennes föräldrar försvunnit ut ur köket reste jag mig upp ur buskarna, rättade till mina kläder och gick fram till dörren.
Tre djupa andetag:
- Ett. Två. Tre!
Jag ringde på....

-----

Testralis, BarnOwl98 vill ni läsa? :33

din biatch hur många berättelser skriver du ens? :c