Gabrielles hemlighet

Titel: Gabrielles hemlighet
Författare: HermioneeGrangeer
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: -
Åldersgräns: pg. 12-16 Obs! Varning för känsligt innehåll!
Handling: Gabrielle har nyss mist sin mormor i cancer, och får flytta in hos styvfamilj eftersom hennes biologiska föräldrar är döda. Hon får börja i en ny skola där hon blir kränkt. Gabrielle driver en blogg, men hon skriver aldrig i deb p.g.a att folk kränker henne där också. Lärarna ger henne inga rättvisa betyg, och hon har inga kompisar. Det enda som håller henne uppe är att tänka på att mormor väntar på henne efter skolan.

Ska jag börja?

Ja

ja

Tack! Okej, tänkte roa er lite på en sen fredagskväll. Vet inte om någon kommer läsa nu, men...

Inledning
Jag skuttade lyckligt omkring på gården. Mina ben verkade så raka nu, jag kände mig så stor. Det var svårt att förstå att jag inte kunnat gå för bara ett par månader sedan. Nu var mina ben raka och darrade inte ett dugg.
"Så, du håller på här igen, Elsa", sa mormor, som kom ut ur köket för att se mig bättre.
"Mormor, jag är inte Elsa", stönade jag. När skulle hon lära sig att skilja på mig och mamma? Hon måste ha varit blind om hon inte ens kunde se att jag var Gabrielle?
"Mormor!" suckade jag då hon inte svarade.
Mormor såg inte ångerfull ut, tvärtom skrattade hon.
"Vilken grinig liten rackare din mamma har fått", skrockade hon.
"Det är jag inte alls!" sa jag surt.
Mormor skrattade igen. Vad var det som var så kul?
Sedan sa hon:
"Kom så går vi in. Det börjar bli mörkt."
Jag, som hade glömt hennes kommentar om att jag var en grinig rackare, följde efter henne in, medan jag glatt skuttade på mina "nya" ben, helt ovetandes om vad som skulle hända inom några år.
Att jag, Gabrielle Filippa Ebba Andersson, skulle bli mobbad och att jag var lika mycket värd som en korkad lärare i min klass ögon. Något fel måste det ju varit...
Nej, jag ska berätta exakt vad som hände.

Kap. 1 Min fosterfamilj
Jag stod utanför porten medan håret blåste i vinden. Bakom mig stod en kvinna som var minst 60 år gammal, av att döma från hennes ansikte, som var väldigt rynkigt. Hon såg allvarlig ut.
"Det är här, nog", sa hon. "Vill du öppna porten, Gabrielle?'
Jag vred porten och den öppnades medan mitt huvud snurrade av "jag-vill-inte-vara-här"-tankar. Den här platsen var helt okänd för mig, och jag kände mig inte trygg. Här kunde jag inte leva.
Men samtidigt visste jag, att jag måste. Mina biologiska föräldrar hade omkommit i en bilolycka, och min mormor verkade ha försvunnit till döds tillsammans med sin cancer. Vart annars skulle jag bo?
Jag och kvinnan gick till dörren och knackade på den. Den öppnades genast, och en kvinna med bittert ansikte tittade ut.
"Det är den här flickan, va?"
Jag nickade tyst, fast jag helst ville därifrån. För att dölja tårarna låtsades jag trycka glasögonen högre upp på näsan, trots att det inte behövdes.
Kvinnorna pratade lite med varandra, och sedan tog den bittra kvinnan mig i armen och drog mig in i huset, som förde med sig en lukt av svagt trä. Puh. Trädofter tyckte jag åtminstone om. Jag mindes hur pappa brukade snickra en ny leksak till mig varje dag fram till julafton.
"Hejsan", sa kvinnan skarpt och hennes röst sa tydligt "Lyssnar du inte på mig, får du skylla dig själv." "Jag är Ester Johansson, och jag kommer vara din fostermor så länge du bor här. Min man är för tillfället på en fisketur, och hans namn är Johan. Jag vill att du tar honom i hand då han kommer hem, för du förstår han att du är en artig flicka. För det är du väl?"
Jag nickade tyst.
"Undan med resväskan, så jag kan visa dig runt i huset."
Jag ställde resväskan vid de andra ryggorna som stod i ett hörn av hallen. Sedan följde jag med Ester in i köket, som låg på andra sidan vardagsrummet.
"Här är vedspisen", sa Ester och pekade mot höger hörn. "Där har vi även spisen där vi kokar mat, och så har vi diskmaskinen där..."
Det tog minst fem timmar för Ester att visa mig runt i huset. Varenda detalj pekade hon ut, och varenda liten småsak som inte kändes viktiga för mig, som till exempel hennes farmors alkohol. Alkohol kändes rätt äckligt, för jag visste vad som kunde hända med kroppen om man drack. Drack man för mycket, kunde man bli beroende och då var det livsfarligt. Jag lovade mig själv att aldrig börja dricka eller röka.
Till slut kom vi till den del jag längtat mest efter. Mitt rum. Mitt rum var inte jättefint, men det var en positiv sak att jag hade ett eget, om än fult och vanärat.
Då Ester gått satte jag mig på sängkanten och drog fram några papper jag fick syn på i byrålådan. Jag såg även en penna på skrivbordet, och började rita någonting jag inte visste. Att rita var mitt speciella intresse.
Jag kollade länge på teckningen då jag var klar. Bilden föreställde en gammal dam med blod över sig. Hon liknade mormor faktiskt, fast utan blodet.
En sista blick unnade jag rummet. Det var helt okej, men jag kände mig inte glad över att det var mitt längre. Snarare tvärtom.
Så det var här jag skulle bo. Utan mina föräldrar, utan mormor och morfar, utan någon.
Utom Ester och hennes korkade man. Skulle jag stå ut, och varför hade livet gett mig det här?

Ge gärna dina synpunkter, men snälla håll god ton med mig och andra. Inga elaka kommentarer.

Ny läsare här

Yay!

Wow, finns inga ord.. Helt underbar! Läser helt klart

Det där var jättefint sagt. Det värmer mig! Ska lägga upp imorgon.

Tack!

Den är jättebra