New Orleans vampires

Roll mellan Tamburlaine och Vildvittra

Händelserna utspelar sig alltså i New Orleans, 1850-talet. Staden är delad i övre och nedre Orleans; det övre är ett rikt område, med stora hus och rena gator, medan den nedre delen består av smutsiga, trånga gator, fattiga människor och långa skuggor.
Längs med ån tuffar ångbåtar, och slavhandel är normalt. Runt om finns stora plantage, och mer än vad de flesta människor förstår. Vampyrer.

Vampyrerna i den här världen är inte som människor. De ser likadana ut, men de har aldrig varit människor. Vampyrer har funnits länge innan människor, och då deras existens började hotas blandade de sig med människorna, beter sig som de, för det mesta.
En vampyr föds då två vampyrer förökar sig, men modern dör alltid vid födelsen. Först då de börjar närma sig aderton års åldern börjar de lida av "febern", blodslusten. Deras åldring är efter tjugoårs åldern närmast obefintlig, och deras ålder är svår att se från utsidan.
Vampyrer bor både ensamma och tillsammans, men ifall de formar en grupp reser en av dem sig över de andra som blodmästare. Hen är ledaren av gruppen, och det är den starkaste vampyren som är blodmästare, de går en sorts psykisk kamp om det, och bandet avslutas med att blodmästaren dricker blod från den andra vampyren.
En vampyr kan dödas med att hugga av deras huvud och sedan bränna kroppen. Solljuset bränner dem, men om de är starka kan de gå ut i solljuset, men de lider dock allvarliga brännskador efteråt och kan dö av det. Speglar och silver är bara en myt.

Namn: Dorian de Lioncourt
Ålder: 600 år, ungefär
Ras: Vampyr
Utseende:

Bakgrund: Dorian föddes i Frankrike någon gång under 1200-talet.
Han levde med sin far, en mindre adelsman, som inte berättade åt honom vad de var.
Fadern dog i krig, hur exakt vet Dorian inte.
Då han började drabbas av febern insåg han vad han var, och letade upp andra som var som han.
Dorian har rest mycket, han flyttade till Amerika några hundra år sedan.
För det mesta är han ensam, men då och då har han slagit ihop med andra vampyrer, oftast varit blodmästare för dem.
Han har fött två barn, men vet inte var de är, om de är vid liv.
Personlighet: Dorian är svårtolkad.
Han har levt så länge att han är klok på många sätt.
Han tycker inte om att döda, och hatar sig själv för det.
Olik många andra vampyrer känner han sympati för människor och ser dem som annat än bara mat.
Övrigt: Dorian försöker uppfinna en dryck som gör att vampyrer inte längre behöver döda människor, eller dricka blod ur dem.
Rollare: Tamburlaine

Namn: Lavinia Lagercrantz
Ålder: 17 år
Ras: Halvvampyr
Utseende:

Bakgrund: Lavinia kommer från en ö långt ut till havs, där befolkningen var kortväxta och mörkhyade.
Hon levde i en liten fiskarby.
Hon kom dit som föräldrarlös, hittades i en korg i vattnet en dag av en gammal fiskargumma.
Kanske hade ett skepp förlist och hennes föräldrar försökt rädda henne?
Ingen visste, men gumman tog hand om henne och Lavinia växte upp där med henne tills gummans sista dagar.
I korgen där Lavinia låg, var hon omlindad med ett vitt tyg där hennes namn och detta adelsvapen var broderat.

Detta betyder att hon är av gammal adelssläkt från norden, närmare bestämt från Sverige, men inget som hon vet eftersom byn var mycket fattig och endast prästen kunde läsa och han ville inte berätta vad vapnet betydde.
Ett tag efter gummans bortgång kommer ett slavskepp seglande, byn plundras och bränns och Lavinia blir infångad och skall säljas som slav på marknaden.
Personlighet: Ganska hett humör och gör allt för att klara sig själv.
Övrigt: Vildvittra

Great! Ska vi klistra in det sista meddelandet vi postat, eller what..? ^^

Tänkte vi kunde klistra in alla först du sen jag osv ^^ ;P Så har vi allt på samma plats

Det var fredagkväll, solen höll på att sjunka i Mississippi, men det orangea ljuset räckte inte till vägarna i lägre Orleans. I stället lystes gränderna upp av lyktor här och var; där de inte hade blivit söndrade eller stulna. De som hade råd bad på en lykta eller en fackla för att jaga bort skuggorna i sin väg, men de flesta fick trampa i mörkret och lita på det svaga skenet från fönster.
Det var juni och dagen hade varit kvavt het. Värmen dröjde sig kvar och fick människorna att svettas och staden att lukta förfärligt.
Det var just lukten som fick Dorian att rynka på näsan. Han stördes inte av värmen eller mörkret, han kunde se lika väl som i dagsljuset, och betydligt mycket bättre än människorna runt omkring honom.

Orsaken till att han hade tagit sig till nedre delen av staden var för honom beklaglig och skamfull: han måste skaffa sig mat. Och det enklaste var att köpa en slav, inte från den Amerikanske börsen i övre delen av staden, utan från den Franska. Den Franska börsen sålde slavar billigare och för alla ändamål; godset var nämligen sämre utbildade och antagligen i värre skick.
Men som mat dög de väl, bara de inte var alkoholister. Dorian tyckte inte om sidosmaken det gav blodet. Och om han köpte från den Franska börsen kunde han intala sig att han räddade slaven från ett värre liv som en slagen hund, ett liv som ändå skulle sluta kort.

Dorian steg in i den stora träbyggnaden, och något av lukten försvann. Kanske inte försvann, men täcktes av andra lukter; rök, svett och gammal alkohol.
"Oj, herrn, välkommen. Ska ni delta i auktionen?" undrade en man då Dorian steg in. Dorian nickade och fick ett nummer, innan han flyttade sig till salen.
Längst fram i rummet fanns en scen, stället måste ha varit en teater någon gång. Framför scenen stod män med glas och cigarrer i händerna. Längre bak stod andra vid runda bord; Dorian kände igen kreolerna från sina färggranna kläder och höga röster.
Dorian gick till bardisken och beställde en whiskey i väntan på att auktionen skulle börja.

Dorian lyssnade ointresserat på konversationerna i rummet. Trots att hans hörsel inte var lika bra som hans syn, var den mycket bättre än en vanlig människas, och han kunde enkelt avlyssna de andra gästerna för auktionen, trots att volymen var hög på grund av deltagarmängden.
Eftersom auktionen inte ännu hade börjat och skavarna inte hade introducerats, drog Dorian till sig många undrande blickar. Jämfört med de flesta andra i byggnaden var han ovanligt ren och välklädd, och något i hans sätt att stå och hans min berättade att han inte var ssom de andra.

Dorian hade anlänt till New Orleans några veckor tidigare. Han hade rest en längre väg, lämnat bakom sig två kumpaner som han bott med i närmare tio år. Dorian hade dock behövt komma bort från dem, från alla vampyrer, och han tänkte inte söka sig till några. Än hade han inte stött på några vampyrer i New Orleans, men av det han sett av staden skulle han inte undra om några kom imot.

______________

Så där, mina båda inlägg ^^

Lavinia hade upplevt de värsta dagarna i sitt liv, eller vad hon trodde var de värsta dagarna i sitt liv då hon inte mindes sina första år då hon befunnit sig hos sina föräldrar, vilka det nu var. Först dog den ända som hon kunde likna en mamma, den som hon kallat tant Sherley. Sedan hände det, hon han inte ens med hennes jordfästning i kyrkan innan de kom. De slavskeppen, de som härjade och brännde ner byn och tog folk till fånga.
Livinia hade varit livrädd och försvarat sin tants döda kropp, vilket endast hade gett henne piskrapp över ansiktet och ett hårt slag i bakhuvudet så hon förlorade medvetandet.

Lavinia hade sedna vaknat på slavskeppet i bojor på övre däck, varje närmande av någon av de usla sjömännen hade slutat med att hon försökte skada dem, men tack vare bojorna hade det slutat med att hon fått slag. Det höll på så tills mannen som styrde allt sa åt männen att låta henne vara eftersom, som han utryckte det, en vacker kvinna såldes bättre än en ärrad.
Trots detta var hon nu full av ärr och något tillfredställd över detta var hon, kanske hon skulle kunna klara sig trots allt från ett allt för hemskt liv som slav? Dock betvivlade hon detta.

Nu stod Lavinia med de andra, iförd endast en vit särk och med händerna bakbundna med ett grovt rep som skavde upp handlederna då hon än en gång försökte ta sig loss. Hon svor och bet efter dem tills hon får en hård smäll över kinden och får tillsägelse att hålla tyst för nu skulle aktionen börja.

Lavinia hörde sorlet av röster utanför, mansröster. En rädsla far genom henne, vart skulle hon hamna? Vad skulle de göra med henne? Inte för att hon brydde om sig i detta nu, hon hade fullt upp med att freda sig själv från männen och att se sig om på de andra, de ofria människorna, slavarna. Hon insåg genast att hon inte var som dem, kunde försvinna i mängden. De flesta var som de flesta öbor korta och mörka. Hon med sin långa gänglighet, ljusa hy och eldröda hår skiljde sig direkt. Men hon han inte tänka längre då hon hörde slavhandlaren eska tystnad och sorlet dämpades och alla varor fördes upp på scenen. Lavinia sparkades så gott hon kunde, vad som helst för att ta sig härifrån även om de innebar alla slag och sparkar hon hade fått under resan.

--------------

Jepp, båda mina med

Slavarna leddes upp på scenen. Publiken sällade sig närmare scenen, men Dorian stannade där han var. Han såg godset alldeles utmärkt från sitt ställe vid baren. Allas ögon drogs dock till den rödhåriga kvinnan, hon som stack ut bland de mörkhåriga slavarna så tydligt. Hon såg vacker ut, men det var tydligt att hon inte hade fått en god behandling under sin tid i fångedom.
Auktionen började med två små barn som skulle säljas tillsammans, och Dorian hade inget intresse i dem. Han skulle antagligen köpa en av de äldre slavarna, som ingen annan ville ha, som ändå skulle dö snart. Av estetiska själ föredrog han yngre, men blodet var det samma.

Lavinia verkade vara showens höjdpunkt, en efter en så såg hon dem som varit hennes färdkamrater försvinna åt olika håll. Sorgen grep tag om henne men hon visste att även här låg hennes öde. Då hon knuffades fram fick de göra det hårt då hon vägrade, men snart hade de fått henne dit. Dock hade hon lyckats bita en av vakterna och köpmannen skrattade.
"En riktig liten vildkatta, försök att tämja henne ni. Se så vacker hon är." sa han och visade hennes tänder dock med stor möda då hon bet igen.
"Förstår ni att ha henne mellan era fällar." skrockade han och sedan började budgivningen. Lavinia gav ifrån sig svavelosande eder till dem alla och såg hatfullt på dem.

Ingen av de hittills fram knuffade hade fångat Dorians intresse. Han tog då och då en klunk av whiskeyn och höll glaset nära ansiktet för att dämpa lukten i rummet. Då den rödhåriga skuffades fram vände Dorian ryggen dit. Han kunde inte neka att han skulle ha valt henne, men hans skuldkänslor kom i vägen. Han försökte tränga undan frestelsen, men då började han lyssna på vad de andra gästerna viskade sinsemellan.
Alla var intresserade, och buden steg snabbt i prisklass. Men alla ville ha henne i sängen, i en bordell, och om hon inte betedde sig skulle hon allt få betala. Dorian tömde sitt glas och lämnade skuggorna för att bjuda för flickan.
Med tydlig röst bjöd han 20 000, och salen tystnade. Ingen slav hade någonsin sålts för en så hög summa i den Franska börsen, och Dorian vann enkelt.
Hennes öde skulle vara bättre i hans händer, övertalade han sig själv, och återvände till baren.

Salen tystnade och så även Lavinias försök att ta sig loss slutade. Inte för att hon kunde detta lands pengavärde, men med tanke på vad de andra bjudit var detta vida högre. Ändå var det de andra bjudit högt då de var högre än för de andra slavarna.
"Såld till mannen där för 20 000." sa köpmannen. Det var som hela salen stodstill för någon minut sedan knuffades hon ner för trappan till de andra sålda där deras nya ägare skulle hämta dem. Medans aktionen fortsatte försökte Lavinia komma loss från repen hon var bakbundna med men skinnet bara skavdes upp än mer. Hon ville här ifrån, allt skrämde henne, hon ville inte lyda någon, nog hade hon hört de flesta av männen.

En ung man kom till baren för att meddela att Dorians gods var klart att hämtas. Dorian följde den korta mannen till ett bakrum, där han fick skriva en check för 20 000. Pengarna var inget Dorian sörjde att förlora. Han tyckte det fanns viktigare saker, och efter att ha levt så länge som han, hade han samlat på sig ett stort egendom.
Sedan leddes han till den rödhåriga kvinnan. Hon doftade underbart under smutset, och Dorian lyssnade på hennes puls. Hon var inte rädd, men Dorian visade inte sin förvåning. Hans ansikte var uttryckslöst, som huggen ur marmor.
"Ta bort repen", beordrade han vakten närmast, som med en undrande blick drog fram en kniv för att skära loss kvinnans händer. "Följ med mig, och försök inte rymma. Det lönar sig inte", sade han åt kvinnan, utan att lägga till mer till hotet. Ingen människa, och få vampyrer, kunde komma undan honom.
Utan något mer vände han om och lämnade byggnaden.