PRS Hufflepuff :D och Shaana

Shaana

Så där ^^ Har du gjort profetia?

Timotej som vajar i vinden
Din älskades beröring dröjer sig än kvar på kinden

Runt hörnet han kommer smygandes

Döden i huva
Hur många lyckas han underkuva?

En efter en
Kommer de vakna igen?

Platsen är inte för världen okänd

I fjärran öst
När du fortfarande låg mot din mors bröst
Kommer du att hörsamma ödets röst?

När du ser det kommer du att förstå
Det kommer du inte att undgå

Men tag dig i akt
Det är inte bara du som är ute på jakt ...

-----------------------------------------------

Den var inte perfekt men dög den?

Absolut! Jättefina rim ^^
Ska vi ha samma mall eller skriva som varsin?

Kul att du tycker det!

Vi kanske kan skriva varsin eller?

Varsågod! :3

Visst, då gör vi det. Jag skriver min då ...
________________________________________________

MALL
Namn: Lydia Winters
Ålder: 14
Utseende: Mörkbrunt hår till axlarna och gröna ögon, liten (jag vet, mina personbeskrivningar är hemskt dåliga x()
Personlighet: Hon har svårt för att lära känna folk och inte vara så blyg, men om hon lärde känna någon vore det en annan sak. Då skulle hon vara mer glad. Hon är äventyrlig och älskar spänning, om det inte innehåller vatten, som hon har väldig skräck för.

Gudaförälder: Poseidon

Positiva egenskaper: Hon gör allt för att skydda de hon tycker om.
Negativa egenskaper: Hon är extremt rädd för vatten, på grund av vad hennes mamma gjorde (se Familj/Bakgrund)
Familj/Bakgrund: Hon blev tagen till halvblodslägret när hon var 13 av en satyr, tidigare bodde hon hos sin mamma som var väldigt överbeskyddande. Mamman var rädd att Lydia skulle upptäcka något om hon var i närheten av vatten, så därför lät hon knappt Lydia dricka ett glas vatten eller ta ett bad. Några månader innan satyren kom hade mamman gått ännu längre, och stängt in Lydia i ett låst rum för att inget skulle hända. Plötsligt slutade hennes mamma skicka in mat, och hon satt instängd utan mat ett tag, innan satyren, som letat efter henne ett tag, hittade henne. Hon fick aldrig veta var hennes mamma tog vägen, men antagligen är hon död.

Övrigt: Det är inte upptäckt än att hon är Poseidon-barn, eftersom hon vägrar närma sig vatten, så hon bor ännu i Hermes stuga.
Angående satyren gav han sig ut för att hitta Pan, men kom aldrig tillbaka, och är troligtvis död.
Jag har liksom tänkt att hon kommer tvingas konfrontera vatten under uppdraget...

Namn: Cohen Williams.
Kön: Maskulin.
Ålder: 16 år.
Gudaförälder: Dionysos.
Utseende: Blont hår ner till axlarna med många småflätor här och där, bruna ögon som får en röd lyster när han blir känslosam. Han har gyllenbrun hy och är muskulös av alla timmar han varit ute och arbetat och annat.
Han har ett avlångt ansikte med en markerade käkben.
Han brukar bära någon skjorta och ett par jeans, gärna med någon gammal smycke till.
Personlighet: Man beskriver honom inte som snygg utan utstående, sällsam och intensiv är mer ord som passar in på honom. Udda nämns också. Han står inte sin far nära utan är väldigt spänd i sitt förhållande med honom. Det går från både son och fars håll.
Han är väldigt frispråkig och öppen, han skrattar mycket men är en väldigt djup och allvarlig person vid andra tillfällen.
Han blir lätt stött även om han inte visar det, han blir relativt lätt sur också.
Familj: Hans mor (Jane) är på rehabiliteringsläger. Cohen älskar henne men fick under sin uppväxt ta hand om henne väldigt mycket då hade stora drog problem. Tillslut efter en överdos agerade Dionysos och skickade iväg henne på rehabiliteringsläger och tog in honom under sina vingars skydd på halvblodslägret, han var då 12 år.
Till skillnad från många andra halvblod såg Cohen Dionysos med jämna mellanrum under sin uppväxt.
Han har inga syskon.
Övrigt: Han har länge haft en passion för höjder och naturens stillhet, där får han tänka ifred.
Han har länge vetat att han är Dionysos son.
Han är ovanligt bra på kastkniv och har alltid med sig en i varje känga.

Vill du börja?

Sure

Cohen drog en hand över pannan, försökte stryka bort irritationen som tycktes vara fastsvetsad i tinningarna. Det ville inte lossna. Då kunde man ju ta och fråga sig varför? Jo för det första så var Cohen en lättuppretad person även om han inte alltid visade detta. Men den största anledningen till hans irritation kunde sammanfattas med ett ord. Dionysos.
"Visst. Gör vad du vill." Han bet tillbaka lusten att förolämpa fadern vilket fick till följd att en droppe blod trängde fram på tungspetsen.
Han vände sig om för att gå men Dionysos hejdade honom bryskt.
"Hon kommer tillbaka, vill du inte träffa din egen mor?" Hans röst uttryckte avsmak och ... kunde man ana sig till en liten bit förorättelse?
Han vände sig om mot Dionysos.
"Hon har sagt det ett par gånger. Det har tappat effekt."

Lydia lämnade den fullproppade Hermesstugan. Hon tyckte inte alls om den. Den var så trång och bullrig, och kände man för att vara ensam var man tvungen att leta upp ett annat ställe. Det gick knappt att tänka där inne.
När hon gått en bit stannade hon upp och såg ut över sjön, jordgubbsplantagerna och husen. Lika mycket som hon ogillade stuga 11 älskade hon Halvblodslägret. När hon kom hit första gången, vid tretton års ålder, kändes det som att komma hem på riktigt. Här var hennes liv inte styrt av hennes mor, hon visste vem hon var här, nästan i alla fall. Hon visste inte vem hennes gudaförälder var, och det grämde henne. Hon visste inte varför det spelade så stor roll för henne, men det gjorde det. Innan hon kom till lägret och fått veta att hon visst hade en far, en far råkade vara en gud, hade hon inte brytt sig om det faktum att hon inte hade en pappa. Det var inget konstigt, det var ju så det alltid hade varit.
Kanske var hon ett Hermes-barn ändå, trots att hon egentligen inte trodde det och inte alls trivdes i stuga 11. Hon gissade att hon kanske var barn till någon av de mindre gudarna, och eftersom de inte hade några stugor skulle hon kanske bli kvar i stuga 11 för alltid.

(Du skriver jättebra!! Kul att rolla med dig )

När skogens kompakta tystnad väl brett ut sig runtomkring honom andades han ut. Det var såhär han trivdes bäst. Med sig själv. Det kanske lät självupptaget men ärligt talat tyckte han att människor (och halvgudar och gudar i synnerhet) var fruktansvärt irriterande. Aldrig fick man en stund i tystnad.
Kanske drog han alla över en kam men om sanningen skulle fram brydde han sig inte. Här i skogens tystnad kunde han slappna av.
Han satte sig ner på en mossbelagd sten och stirrade ut i skogens våta grönska. Flera olika nyanser av grönt sammanstrålade med ljuset som föll igenom diverse olika bladverk.