Ett misstag, en förändring [Dramione]

Titel: Ett misstag, en förändring
Rating: Helt individuellt beroende på vad ni tål, mycket svordomar, alkohol och aningen erotik -> PG-13 kanske?
Språk: svenska
Färdigskriven: Nope
Kapitel: 7
Pairing: Draco & Hermione
Handling/prolog:
Femte året kommer till sin början, efter sommarlovet känns allting precis som vanligt för eleverna på Hogwarts. Förutom att de har en ny lärare i försvar mot svartkonster som är en riktig träskalle och vandalen Malfoy fortsätter med sina förolämpningar. Men sedan förändras allting. Det var inte egentligen meningen att någonting skulle hända, det bara gjorde det och sedan förändrades allting.
Hermione hade alltid varit en prydlig elev som gjorde sina arbetet med perfektion, men sedan var Hufflepuff tvungna att ordna den där festen som orsakade att misstaget hände. Skulle Hermione Granger verkligen falla för Draco Malfoy? Eller var det han som föll för henne?


Min första fanfiction någonsin, jag blev smått inspirerad av den fantastiska fanfiction Draco Memoraid (skriven av den lika mycket fantastiska Elzyii) som ni alla borde läsa!
Hoppas någon vill läsa min ff för jag vill verkligen skriva den och få respons för den!




------------------------------------------------------------------------

Kapitel 1
”Hogwartsexpressen”

För att vara endast början på året verkade allting vara precis som vanligt, i alla fall i mina ögon. Jag hade inte blivit direkt förvånad över att jag blivit utvald till prefekt, men jag var ändå väldigt stolt över det då jag gick genom korridoren på tåget mot prefektvagnen tillsammans med Ron. Han och jag hade pratat om det under tystnad, vi hade båda trott att det varit Harry som skulle ha blivit tilldelad den delen men tydligen hade vi haft fel. Ron förtjänade det ju förstås också, det var ju inte lätt att komma från en stor familj.

”Om Malfoy har blivit prefekt svär jag att jag kräks”, sa Ron framför mig då vi trängde oss förbi ett par tredjeklassare som hade lyckats ryka ihop med sina koffertar. ”Seriöst Hermione, om det är han så kommer han sätta skräck för alla förstaårselever på skolan!”

”Äsch Ron”, suckade jag medan jag hjälpte eleverna att få ordning på sina koffertar innan jag följde efter Ron i korridoren igen. Tåget hade kommit ut till den öppna platsen redan, där man kunde se det vackra landskapet. ”Ta det inte alldeles för allvarligt, förresten är vi ju inte säkra på ifall han verkligen har blivit prefekt.”

”Nej men om han är det”, muttrade Ron bittert.

Att ha spenderat de sista veckorna under sommarlovet på Grimmaldiplan tolv hade inte direkt varit trevligt egentligen. Allting hade varit så äckligt smutsigt och de hade varit tvungna att städa hela tiden. Jag kunde nästan sätta fingret på att de flesta var mer deprimerade på grund av det än att Voldemort var tillbaka. Inte för det, Sirius behövde all sällskap som han kunde få.

Vi kom fram till prefektvagnen och Ron sköt genast upp dörren med en hiskelig fart att jag var rädd att den skulle gå i bitar. Försiktigt lyckades jag kika över Rons axel för att titta vem som till fanns inne i vagnen, mitt hjärta sjönk genast som en sten då jag såg den blonda kalufsen. Malfoy hade tydligen blivit utsedd till prefekt i alla fall.

Ron steg snabbt in och satte sig ner på en av bänkarna, jag satte mig ner mitt emot honom bredvid Ernie Mcmillan från Hufflepuff.

”Vesslan och besserwissern har visst blivit tilldelade hedersmedlemmar”, skrattade Malfoy och hans förföljare Pansy Parkinson stämde in med ett öronbedövande skrik till skratt. ”Inte konstigt att du blev prefekt Weasley, du kan behöva lite tröstpris med tanke på din familj.”

”Håll käften Malfoy”, fräste Ron hårt och blängde ilsket på honom. Malfoy skrattade endast hånfullt åt honom.

Jag bemötte för en bråkdels sekund Malfoys gråa, isande ögon, men vände snabbt bort blicken. Jag avskydde honom, men mer Pansy Parkinson, det fanns ingen värre än den kärringen. Försteprefekterna trädde in i kupén kort därefter och tilldelade oss våra uppgifter och gick igenom reglerna kort med oss. Till min förvåning sa Malfoy inget mer elakt då de hade börjat prata, tydligen var han inte lika tuff då han inte hade babianerna Crabbe och Goyle flåsande i nacken.

Då vi sedan hade fått allting som vi behövde skyndade sig jag och Ron ut ur kupén för att undvika fler kommentarer från Malfoy.

”Jag slår vad om att Malfoy kommer göra vad som helst för att få ge så många elever som möjligt straffkommendering”, sa Ron då vi kommit utanför hörhåll. Jag nickade stumt till svar innan vi steg in i den kupén där Harry befann sig tillsammans med Luna, Neville och Ginny.

”Nå?”frågade Ginny genast med uppspärrade ögon då Ron kastade sig ner på bänken. ”Är Malfoy prefekt?”

Ron nickade med ett plågat uttryck i ansiktet. ”Jag kan inte förstå vad Dumbledore tänker med! Seriöst, göra Malfoy till prefekt, kan det bli värre eller?”

”Pansy Parkinson då?”muttrade jag lika bittert och satte mig ner. ”Hon är också prefekt.”

”Vilket fint par de är”, sa Ginny belåtet. ”Båda lika tjockskalliga, tillsammans kan de säkert genomföra underbara verk!”

Luna började skratta så hysteriskt att det såg ut som om hon skulle tappa andan, medan vi andra stirrade på henne med stora ögon. Sällan man satt tillsammans med stolliga Luna i en kupé påväg till Hogwarts och Malfoy var prefekt. Tydligen skulle inte året alls bli som jag hade tänkt mig.

”Ser man på, Potter har visst hittat en vän i sin egen klass ser jag”, sa Malfoys släpiga röst från dörren. Jag hade inte märkt att dörren skjutits upp då jag varit alldeles för upptagen med att stirra på Lunas plötsliga reaktion.
Där stod han, längre än året innan och med en mycket mer välutvecklad kroppsbyggnad. Hans blonda hår var mer ljust än vanligt och de gråa ögonen genomträngande iskalla.

”Vad vill du Malfoy?”sköt Harry in och blängde på sin fiende nummer ett.
”Seså nu Potter, om jag skulle vara du skulle jag passa mig. Du vill väl inte ha en straffkommendering innan vi ens har hunnit börja ordentligt”, flinade Malfoy och hans kumpaner började grovt skratta bakom honom med mullrade toner.

”Gå härifrån Malfoy”, sa jag hårt och blängde på honom. Han vände långsamt blicken mot mig, men fokuserade inte med ögonen mot mina utan mot en fläck precis ovanför mitt huvud. Var han rädd att bemöta min blick?

”Håll tyst smutsskalle!”spottade han fram och vände snabbt bort blicken. Ron hade hoppat upp på fötter och dragit fram sin trollstav som han pekade på Malfoy med.

”Kalla henne inte för smutsskalle ditt kryp!”utbrast Ron.
Malfoys ögon vidgades, innan ett självsäkert grin for över hans läppar och han backade ut ur kupén. ”Ha det så kul med dina vänner, pottan.”

~Dramione~ett misstag~en förändring~

Den första dagen som prefekt hade inte gått precis som jag hade planerat, men den hade väl gått hyfsat i alla fall. Jag, Parvati och Lavender satt uppkrupna i våra himmelsängar i sovsalen iklädda våra pyjamasar och åt Bertie Botts Bönor i alla smaker. Det var en fantastisk kväll, med stjärnorna som lyste på himlen precis som ett lysande täcke.

”G.E.T år”, muttrade Lavender och suckade tungt. ”Jag orkar inte, vi borde starta året med något som kan liva upp stämningen lite!”

”Som vad då?”frågade Parvati. ”Det finns inget vi kan göra nu på slottet med den där paddan som övervakar oss från ministeriet.”

”Äsch så farlig kan hon väl inte vara”, sa jag försiktigt. ”Men jag håller med om att hon verkar vara en padda.”

”Hon liknar i alla fall på en, har ni sett hennes kinder?”Lavender fyllde sina kinder med luft och tryckte ihop ögonen så att hon såg ut som en uppblåst babian.

Jag och Parvati tjöt av skratt.

”Nej men seriöst”, sa Lavender då vi lugnat ner oss. ”Vi måste ordna någonting som får oss alla att bli på bättre humör, ni också då det sägs att han-som-inte-får-nämnas-vid-namn är tillbaka.”

Hennes röst dog ut mot slutet och Parvati röst till av ogillande.

”Du har rätt”, sa jag och stoppade en böna i munnen men spottade genast ut den då jag upptäckte att den var snorgubbesmak. ”Kanske någon från ett annat elevhem kommer på något?”

”Kanske det”, sa Parvati. ”Jag tyckte att jag hörde några Hufflepuff-elever som pratade om något stort.”

”Jag ska fråga dem i morgon”, sa Lavender med stora ögon innan hon kröp ner under täcket. Det gjorde även jag, för att vara endast första dagen var jag dödstrött och jag ville inte drömma mardrömmar om Malfoy som gav straffkommendering åt elever åt höger och vänster heller.

Låter intressant, längtar till att få höra hur denna fortsätter

Verkligen välskrivet! Längtar till att få höra fortsättningen!

Wow!
ÄNTLIGEN EN TILL FANTASTISK DRAMIONE ATT BEVAKARE.
Jag bevakar iaf helt klart..LÄNGTAR!

Och..
Kapitlet var bland det bästa jag läst.
Ta åt dig, för mitt beröm är sparsamt Du skriver fantastiskt. Dreglar över fortsättningen. PUss!

ÅH HERREGUD NU SÅG JAG DET DU SKRIVIT UNDER INTROT 8D
(Jag var tvungen att läsa kapitlet en gång till för att den var så bra) GAHA TACK FINA UNDERBARA DU! Jag känner att vi kommer att bli MYCKET goda vänner. Och att det här kommer att bli Mugglis storläsare KRAMKRAMKRAM.
Make my day, sweetheart!

Läser

OJJ herreguuuud TACK SÅ HEMSKT MYCKET! du gjorde min dag, seriöst, det där var det snällaste och bästa någon någonsin har sagt till mig !!! DUÄRENFANTASTISKMÄNNISKA! det finns inte tillräckligt mycket med tack i världen som skulle kunna beskriva hur glad jag bliiir! KRAM på dej med sweetie


Ett stort tack även till Wolves, LoveTooEasy och fashion7 som har lagt till kommentarer, ni är underbara allihooop! jag ska inte göra er besvikna med nästa kapitel, eller jag ska försöka i alla fall

Ha ingen panik bara, fortsätt skriv så blir det säkerligen fantastisk!

OMG JAG ÄLSKAR DIG ♥♥♥
Jag har skrivit en (hehe) okej (hrrmmm host host *dålig*host host) dramione och blivit desperat behov av mer av dessa turturduvor, tack för att du finns och du skriver så himla bra de flesta utvecklas sit språk och sätt att skriva, men du har det i dig!

TACK mina gullungar för era underbara kommentarer!! Ni lyser upp min dag allihop! ♥ :'' ))

Jag har inte rättat hela kapitlet grundligt, så jag ber om ursäkt för fel...

_____________________________________________________

Kapitel 2
”Pojken med det blonda håret”

Att börja det femte året med trolldryckskonst var nog inget som någon direkt njöt av. Vägen till fängelsehålorna kändes överdrivet tung och det blev inte bättre då vi kom fram till bottenvåningen där kylan vräkte på oss likt ett plötsligt åskmoln under varma sommarkvällar. Det var kanske ändå en pytteliten del av mig som hade saknat de mörka, kala gångarna som belystes upp av facklor på väggarna. Men den större delen av mig längtade mest upp från fängelsehålorna till den varmare delen av slottet igen.

Jag stod tungt lutad mot väggen med väskan tryckt mot bröstet medan jag svagt lyssnade på vad Harry och Ron diskuterade. De hade tagit upp diskussionen om quidditch igen, vilket inte direkt var mitt favoritämne. Jag gillade i och för sig att titta på matcherna, men jag avstod hellre om det fanns något annat alternativ.

Jag drog mig försiktigt ifrån dem, inte för att de märkte att jag försvann från deras sällskap med tanke på hur insvävade de var i sin egen värld. Istället gick jag fram till Lavender och Parvati som stod och viskade om någonting.

”Hej”, sa jag kort med en suck. ”Trolldryckskonst som första lektion, kan det bli värre?”

Parvati och Lavender fnittrade genast till och tittade sedan hemlighetsfullt på mig.

”Vi vet att du är prefekt och allt nu men du måste verkligen hänga med oss”, sa Parvati.

”Ja, du måste!”bedjade Lavender med glittrande ögon. ”Och du måste låta oss få sminka dig, du kommer få alla killars blickar att fästas på dig.”
Jag skakade förvirrat på huvudet, vad hade de nu rykt ihop?

”Vad pratar ni om?”frågade jag förbryllat och tittade från den ene till den andre. Vad hade jag missat nu då? Jag som sällan missade någonting alls, jag hatade att vara ovetande över något som kunde vara betydelsefullt. ”Vad då sminka mig?”

Lavender utbytte en busig blick med Parvati och blinkade sedan mot mig. ”Du vet det där som vi pratade om igår, det ska bli av! Hannah Abbott letade upp mig vid frukosten och berättade att de skulle ordna fest i helgen för att få upp stämningen efter den här sommaren och förra årets händelser.”

”Är det inte fantastisk!”kvittrade Lavender och såg sedan för en kort sekund på Ron med en drömmande blick som om hon hade andra tankar i huvudet än att bara festa.

”M-men, m-men, jag är ju prefekt!”utbrast jag aningen för högt. Slytherineleverna som stod några meter ifrån oss vände bestört sina blickar mot mitt håll och jag slog generat blicken i golvet. Ibland önskade jag att jag kunde tänka efter lite till innan jag uttalade mig.

”Och?”sa Parvati. ”Kom igen nu Hermione, det kommer bli skitkul!”

”Du måste komma, vi går inte utan dig”, envisades Lavender och höjde uppmanande på ögonbrynen.

Jag försökte att inte se alldeles för bekymrad ut, men med tanke på den nya läraren ville jag inte mista mitt prefektmärke och jag ville ju inte heller att inte mina kompisar inte skulle gå. Varför skulle allting plötslig bli så svårt? Jag som alltid varit den som varit den mest försiktiga och eftertänksamma personen, jag kunde ju inte komma till en fest där det högst troligen skulle finnas alkohol också. Vad ifall någon kom på oss, jag skulle skämmas ihjäl och mitt prefektmärke togs ifrån mig eller ännu värre, om jag blev full och gjorde bort mig!

”Eh... jag tror inte fester är något för mig”, sa jag dröjande och såg ner på mina välknutna converse som jag hade på fötterna. Mamma hade köpt dem åt mig dagen innan jag hade åkt till Grimmaldiplan som avskedspresent. Jag älskade dem, de var väldigt bekväma och passade perfekt på fötterna.

”Vi tar inte nej till svar”, sa Lavender. ”Om vi så måste kidnappa dig.”

”Hela femteklassen och uppåt ska dit”, sa Parvati. ”Och då menar jag alla.”

”Slytherinarna också? Vill hufflepuffarna att det ska bli tredje världskriget eller?”frågade jag med stora ögon. Slytherin och gryffindor kom aldrig någonsin överens, de var lika hemska fiender som olika myror i samma myrstack, de kastade sig över varandra vid första bästa tillfälle.

Lavender skrattade lågt åt min reaktion för att inte dra åt sig all uppmärksamhet runtom dem allteftersom slytherineleverna fortsatte att ge oss hatiska blickar. ”Nej, men seriöst, du kommer och så är det med det.”

Jag var just på väg att öppna munnen för att komma med en rad protester då Snape svepte förbi oss och öppnade dörren till klassrummet. Jag suckade tungt innan jag gick in i rummet tillsammans med Harry och Ron, som fortfarande hade en hestisk diskussion om quidditchlagen i Frankrike.

”Ska du på fest i helgen Granger, eller ska du läsa på prov”, viskade en släpig, hånfull röst i örat på mig då jag passerade dörröppningen.
Jag kände hur ilskan bubblade upp inuti mig då jag impulsivt vände mig mot pojken med det blonda håret och blängde på honom så ilsket som jag kunde förmå mig att göra. Det var droppen, dagarna som den eviga plugghästen var över, jag skulle allt visa dem var den riktiga Hermione Granger gick för och det hade de Draco Malfoy att tacka för.

”Tänk för att jag ska det, Malfoy!”fräste jag innan jag snabbt vände på klacken för att inte behöva se hans ilsket irriterande, självbelåtna leende längre.

”Vad är det?”frågade Harry genast då jag irriterat satte mig ner på pallen intill honom längst bak i klassrummet.

”Mafoy”, svarade jag kort utan att titta på honom. Den här dagen kunde inte bli värre.


~Dramione~ett misstag~en förändring~


Det finns väl ett ordspåk som heter att man inte ska ropa hej innan man är över ån. Tanken över att dagen inte kunde bli värre hade verkligen inte blivit så. Den hade blivit till en mardröm, genast som trolldryckskonsten varit över hamnade Harry och Ron i ett gräl, som inte klarnade upp sig innan kvällen. Jag snubblade och föll rakt på näsan då vi skulle till middagen vilket fick en klunga sjundeårselever att skratta så att deras öron blev illröda, tvillingarna Weasley hade förhäxat en förstaklassare att hans ögon hade svällt upp till stora tennisbollar och blivit av en skär nyans och under vår första lektion i försvar mot svartkonster hade jag lyckats orsaka kvarsittning åt Harry, omedvetet förstås men det kändes som om det var mitt fel.

Umbridge hade snabbt blivit hela gryffindors största hatobjekt, alla ogillade henne, vi hade gett henne ett smeknamn; tjockskalliga paddan. Ravenclawarna hade snabbt hakat på smeknamnet då Neville av misstag hade ropat ut det på tredje korridoren av rädsla då han fått syn på Crabbe och Goyle. Jag klandrade honom absolut inte.

Och inte nog med det, varje lärare hade inlett lektionen med att påminna oss om att det var vårt G.E.T år och att det var ett mycket viktigt år. Jag blev allt mer stressad hela tiden och försökte desperat göra upp ett schema för allting, men det verkade vara omöjligt.

Med en suck kastade jag mig ner i soffan framför spisen i uppehållsrummet den kvällen. Jag var helt slut, hela kroppen värkte och huvudet kändes som om det skulle sprängas. Jag hade så mycket att tänka på att jag trodde att jag skulle dö, eller i alla fall att hjärnan skulle sprängas.

”Vart har du varit?”frågade jag Ron då han kom in genom porträtthålet, han såg misstänksamt konstig ut och hans kinder var röda precis som om han hade varit utomhus.

Han ryckte förvånat till då han hörde min röst och lät blicken gå över rummet tills han fann mig i soffan. ”Öh... jag gick ut en sväng.”

”Jaså”, sa jag lugnt. ”Har du och Harry blivit sams?”

”Absolut, det var ett ganska obetydligt bråk faktiskt”, sa Ron och satte sig ner i fåtöljen bredvid mig. ”Vart är han förresten?”

”Jag har ingen aning, han kanske har gått och lagt sig”, svarade jag och ryckte på axlarna. ”Med tanke på Umbridges hänsynslösa uttalande idag skulle jag känna mig utbränd.”

”Verkligen”, medhöll Ron och lutade sig bakåt i fåtöljen med blicken fokuserad på brasan. ”Tänk att det ska vara fest i helgen, en riktig fest! Har det någinsin hänt förut?”

”Vet inte”, sa jag. ”Men Ron, vi är ju prefekter, vi borde kanske skippa det för att förekomma med gott exemp...”

”Absolut inte”, sa plötsligt Fred och damp ner i soffan intill mig.

”Kommer inte på fråga”, instämde George som följde sin brors exempel på andra sidan om mig. ”Mione, du måste släppa loss ibland.”

”Precis”, sa Fred. ”Det kommer bli awesome.”

”Förresten skulle det inte vara snällt mot varken oss eller någon annan om du inte dök upp”, sa George och blinkade åt sin bror.

”Tro oss, du kommer att vilja vara där”, sa Fred och lade demonstrativt armen om mina axlar. Jag himlade med ögonen åt honom och räckte barnsligt ut tungan åt hans tvillingbror. De var tjockskalligt underbara båda två och visste hur man skulle lysa upp någons dag. De hade förstås rätt i det vad de sade, jag skulle vara tvungen att gå på festen.

”Men nu måste vi vandra vidare”, sa Fred.

”Platser att vara, affärer att utföra”, sa George och följde efter sin bror ut ur porträtthålet. Jag hade just varit påväg att påpeka att det var efter utegångsförbudet men Ron gav mig en blick som tydde på att det inte lönade sig så jag förblev faktiskt tyst.

”Fan!”utbrast sedan plötsligt Ron och sköt sig själv upp ur fåtöljen innan han sprang upp för trappan till sin sovsal. Jag stirrade förvirrat efter honom men hann inte ropa efter honom då han hade smällt igen dörren till sovsalen.

Med en suck lutade jag mig bakåt i soffan och stirrade in i elden.
Vad var det med Malfoy egentligen? Först vägrade han titta på mig och sedan började han dagen med att håna mig. Eller hade det faktiskt varit ett hån? För några sekunder stannade jag upp i min tanke och spelade om scenen med Malfoy vid trolldryckslektionen, han hade i och för sig inte låtit lika hånfull som han brukade. Hade det som han sagt varit en seriös fråga? Eller hade han faktiskt bara varit sitt samma, gamla äckliga jag?
Vilt skakade jag på huvudet för att få bort de konstiga tankarna, jag inbillade mig. Malfoy var Malfoy och han skulle alltid vara ett oförlåtligt svin.


~Dramione~ett misstag~en förändring~


På fredagsmorgonen vaknade jag faktiskt med ett brett leende på mina läppar, efter måndagen hade resten av dagarna gått som en vals. Hela dramatiken med Malfoy hade nog varit en inbillning, eftersom han hade fortsatt att uppföra sig som de tidigare åren på Hogwarts under resten av dagarna.

Jag sträckte på mig i sängen innan jag skuttade upp och drog på mig skoluniformen. Jag gissade att Harry och Ron redan var i stora salen och åt frukost så jag gick genast ner dit för att ansluta mig till dem.

”Vad du verkar uppåt idag”, sa Ron då jag satt mig ner bredvid honom. ”Är du spänd inför festen i kväll eller vad?”

”Lite kanske”, svarade jag och ryckte på axlarna. ”Det ska nog bli kul i alla fall, bara vi inte blir fast.”

”Det tror jag inte”, sa Harry och tittade sedan snabbt mot ravenclawbordet som om han letade efter någon.

”Letar du efter Cho?”frågade jag med ett brett leende. ”Jag mötte henne på andra våningen med sin fnittriga vän Marjatta.”

”Åh”, utbrast Harry och vände sig mot sin tallrik med rykande gröt igen. ”Jag tänkte bara ifall hon skulle dit...”

”Det ska hon säkert”, sa jag uppmuntrande. ”Du kan ju fråga henne?”
Harry höjde snabbt blicken och stirrade skrämt på mig. ”F-fråga henne? Är du galen?”

”Vad då? Det är väl inget märkvärdigt med det?”sa jag oförstående. ”Kom igen nu Harry, ni har hälsat på varandra varje dag den här veckan och det blir inte bättre av att ni bara hälsar.”

”Du har kanske rätt”, erkände Harry till sist och tittade ner på sin tallrik igen. ”Jag ska fråga henne bara jag får syn på henne.”

”Så ska det låta!”sa Ron och flinade brett. ”Själv funderade jag på om där kommer finna eldwhiskey, jag har aldrig smakat på eldwhiskey...”

Jag himlade med ögonen åt Ron, han var hopplös.

Vägen ner till Hagrids stuga kändes längre än vanligt då vi gick ner för gången efter frukosten. Det blåste ganska hårt men det var ändå inte så farligt kallt ute. Jag drog upp halsen på min tröja för att få upp vämen ännu mer.

Hagrid var dock försvunnen, ingen av oss hade lyckats få ut något ur professor Grubby-Plank under de senaste dagarna om vart han var. Harry hade inte direkt varit glad över det, han hade faktiskt verkat lite deppad. Han hade varit frånvarande och bitter, han var inte sig själv helt enkelt. Men efter fjolårets händelser kunde väl ingen klandra honom, han hade ju sett du-vet-vem komma tillbaka.

”Godmorgon barn!”sa professor Grubby-Plank då vi alla hade samlats runt henne. ”Idag ska vi göra ett pararbete, jag har paren färdiga här. Ron Weasley och Pansy Parkinson...Harry Potter och Vincent Crabbe...Parvati Patil och Gregory Goyle...Hermione Granger och Draco Malfoy...”

Jag stönade högt, det kunde inte vara sant! Varför var jag tvungen att vara par med Malfoy, jag skulle hellre jobba med Crabbe eller Goyle. Hatet mot Grubby-Plank var nästan större än mot Umbridge för en sekund, men sedan ångrade jag mig snabbt.

”Ni har idag och hela näsa vecka på er att ta er an ämnena, jag vill se en presentation i början av nästa vecka och ni kommer bli bedömda. Se så, sätt igång nu!”kvittrade Grubby-Plank och log brett mot dem.
Jag gav Harry och Ron en medlidande blick, men de såg mer ledsna ut mot mig då jag var par med Malfoy.

Rak i ryggen och med ett självsäkert uttryck i ansiktet gick jag fram till Malfoy då Harry och Ron hade försvunnit med sina par. Malfoy skulle inte få driva med mig nu, det var en sak som var säkert!

”En sak ska du ha klar för dig”, sa jag genast innan han hann öppna munnen. ”Jag tar skolan rätt allvarligt, som du säkert har förstått redan och jag vill inte få dåligt betyg så jag vill gärna jobba på det här arbetet. Om du inte tänker ta det här allvarligt kan du lika bra ge upp direkt och lämna mig ifred för att jobba. Förstått?”

Malfoy blinkade förvirrat till några gången innan han återfick medvetandet och klistrade ett självbelåtet leende i ansiktet igen. ”Så att du kan ta åt dig all ära, Granger? Skulle knappats tro det.”

Jag himlade med ögonen då han stolt stäckte på sig, det var ingen idé att han låtsades vara tuff längre, de flesta andra eleverna hade redan försvunnit till slottet. Professor Grubby-Plank försökte desperat fånga in några pixignomer som hade rymt från en bur.

”Ja jag tänker i alla fall gå till biblioteket”, sa jag och vände på klacken utan att ord till och började gå upp mot slottet. Malfoy fick göra som han ville, jag behövde inte hans hjälp för att få ett bra betyg på arbetet om kentaurer.

Efter några få sekunder hörde jag snabba steg bakom mig och Malfoy kom upp vid min sida, även om han gick väldigt långt i från mig, var han rädd för 'mugglarbaciller' eller nåt?

Vi sade inte ett ord till varandra medan vi vandrade genom korridorerna till biblioteket, inte för att jag hade någon aning om hur vi skulle kunna jobba tillsammans. Vi pratade ju inte ens med varandra!

Madame Pince stod och radade upp några böcker på ett par hyllor direkt då vi kom in i biblioteket, hon gav mig ett av sina sneda, sällsynta leenden innan hon blängde avskyvärt på huvudet mot Malfoy och såg ilsket ut. Jag var förmodligen den enda som madame Pince inte tyckte att förstörde böckerna, under mina första år på Hogwarts hade jag spenderat nästan hela min fritid här men det hade förändrats då jag blivit kompis med Harry och Ron.

”Du hör ju hemma här, Granger så du vet säkert vart vi ska leta”, sa Malfoy släpigt med hånfull röst. Jag varken svarade eller låtsades om honom, han var inte värd det. Istället fortsatte jag gå längs hyllorna tills jag kom fram till rätt avdelning.

Min väska lade jag ner på det lilla runda bordet som fanns på avdelningen innan jag plockade fram en tjock bok ur bokhyllan med titeln Kentaurer, en myt eller varelse? Sedan satte jag mig ner vid bordet och började läsa.

I ögonvrån kunde jag se att Malfoy satt sig ner mitt emot mig och vägde stolen bakåt. Han varken visade tecken på att han ville jobba eller letade efter någon bok att kunna fördjupa sig i.

Med en suck tittade jag upp på honom med trötta ögon. ”Tänkte du göra någonting eller?”

”Det är du som är besserwissern”, sa han som om det inte skulle vara någonting förolämpande, snarare något teoretiskt.

Ilsket vände jag på boken så att den stod framför honom, snabbt hade han lutat sig framåt och landat på alla fyra benen på stolen igen.

”Om du vill hjälpa mig, kan du lika bra läsa så skriver jag upp de viktigaste meningarna på ett pergament”, sa jag med ett tonfall att han inte hade något annat val. Muttrande med bitter ton böjde han sig över boken och började läsa.

Jisses, det skulle verkligen inte bli en lätt vecka nästa vecka och inte nog med det, i kväll skulle jag kanske bli av med mitt prefektmärke också om Umbridge kom på oss med festen. Jag gömde ansiktet i händerna och drog in ett djupt andetag, varför alltid jag?

jättebra! mst läsa! fortsätt skriv!

#senare# Jättebra! Du åkte rakt upp på topp 4 listan nu!!