Kapitel 1
”En annan värld”
Det var sällan som jag någonsin gnällde eller klagade om någonting, men med min brist på kunskap om flygplan fick mig att känna mig skräckslagen. Jag hade aldrig flugit förut, jag hade inte ens befunnit mig på en flygplats. Jag hade i och för sig sett flygplan på nära håll och hur de ser ut inuti tack vare teven, men det hjälpte inte mycket för att få mig att känna mig lugnare.
Tack vare privilegiet att jag hade en moster som var miljonär fick jag åka i första klass, vilket tydligen var en av de bättre delarna av flygplanet. Sätet som jag halvt som halvt dränktes i var alldeles för bekväma och jag förstod absolut inte varför någon skulle betala för ekonomiklass istället för första klass. Inte för att alla, varken mugglare eller magiker, hade råd att åka i första klass.
”Kan jag bjuda på något att dricka miss?”
Kvinnan hade alltid haft ett obehagligt strikt uttryck i sitt hökliknande ansikte. Jag gillade inte min moster speciellt mycket, men hon hade varit vänlig nog att åka med mig till England från Californien för att eskortera mig till min tillfälliga boplats.
Hon hade aldrig egentligen gett mig större uppmärksamhet då mina föräldrar varit vid liv, men tydligen gjorde döden att människor förändrades.
”Visst”, svarade jag nästan ljudlöst. Jag satt krampaktigt och höll i mig i mina armstöd vid bänken, hopplöst troende att det skulle hjälpa mig att överleva om planet skulle krascha.
Min moster vinkade åt sig en flygvärdinna med alldeles för mycket urringning som genast kom fram till oss med ett tillgjort, sockersött leende. ”Vad får det lov och vara, mrs?”
”Ett glas vitt vin och ett glas bubbelvatten”, svarade min moster och sträckte färdigt fram mugglarpengarna som hon hade i sin skräddarsydda handelsväska.
Jag vände mig återigen och stirrade på ryggtavlan av sätet framför mig innan jag stängde ögonen i ett försök att få någon sömn under den långa resan. Vi hade i och för sig endast varit i luften i drygt en timme, men jag ville helst bara därifrån, tillbaka en månad i tiden då allting fortfarande hade varit som vanligt.
Det var mycket som jag ångrade, men speciellt att jag hade befunnit mig tillsammans med mina idiotiska vänner efter skolan och rökt bakom en av byggnaderna. Vi gjorde det ganska ofta, bröt på reglerna och sånt. Sedan, då Timmy Grey var på väg att dra ett av sina urdåliga skämt, hittade Miss Rosmade oss.
Min första reaktion då hade varit att fimpa tobaken som jag höll i handen, men då jag sedan upptäckte att hon inte var det minsta intresserad av vad vi höll på med, var min första reaktion att det varit onödigt att kasta tobaken på marken då jag haft så mycket kvar av den.
Miss Rosmade var min klassföreståndare på Californiska skolan för häxkonst och trolldom, jämfört med Hogwarts var det inget internat och man bodde hemma med sina föräldrar. Miss Rosmade hade tagit mig till sidan från gänget, som nyfiket hade tittat efter oss, lika förbryllade som mig eftersom vi hade rökt och Rosmade inte hade tagit notis av det.
Sedan förändrades allting på några få sekunder, miss Rosmade hade långsamt förklarat situationen för mig. Att mina föräldrar låg på sjukhuset i närheten, halvt förlamade och andades av respirator. Mitt hjärta stannade, jag kunde inte andas. Allting som nyss hade hänt försvann framför ögonen på mig, jag ville inte tro på det.
En vecka senare dog de. Jag var på deras begravning tillsammans med min moster som fortsatte att babbla om hurdan fantastisk manikyr hon hade gjort, själv hade jag inte lyssnat. Bilden av mina föräldrars ansikten var fastklistrade i hjärnan på mig och den hade vägrat försvinna.
En månad senare befann jag mig nu på planet, skräckslagen och utmattad. Långsamt sträckte jag mig efter glaset som satts på bordet framför mig och smuttade på den söta, citrondrycken. Mina föräldrar hade aldrig tillåtit mig att dricka sockerdricka då jag varit yngre, men då jag hade börjat skolan hade det börjat gå snett för mig.
Jag hade lovat mig själv att förbättra mig nu då jag skulle börja på Hogwarts, frågan var bara om det faktiskt skulle fungera. Jag ville leva upp till mina föräldrars namn, visa åt dem att jag inte alls var den besvikelse som jag hade framstått mig vara tidigare.
Resten av flygresan flöt fram rätt snabbt, jag spenderade min tid genom att läsa en bok som jag hade med mig för att skingra mina tankar. Då vi sedan anlände till London kände jag hur modet steg en aning, jag skulle klara det här, oavsett vad andra påstod.
Det duggregnade då vi steg ut ur flygplatsen och fick fatt en taxi där vi kånkade upp min koffert i bakluckan och min katts bur bredvid den. Katten hade jag haft så länge jag kunde minnas, den vithåriga luddtussen som knappt gjorde annat än sov.
Hela taxiresan mot Den Läckande Kitteln, där jag tydligen skulle spendera min sista vecka ensam innan skolan började på ett ruttet hotellrum, åkte vi i tystnad. Min moster speglade sig i sin handspegel medan hon försökte sätta på sig ett grannrött läppstift.
”Sköt om dig nu Kiara”, sa hon då vi stannade utanför Den Läckande Kitteln. Det var redan mörkt ute och regnet hade börjat ösa ner. Hon gav mig ett tillgjort leende innan hon klappade mig lätt på axeln och satte sig i taxin igen. Den körde iväg med ett rytande och jag försvann in i ett svart rökmoln.
Hostandes lade jag armen för munnen och knep ihop ögonen för att inte få sot i dem. Katten Tosse fräste ilsket från den alldeles för lilla buren och såg ogillande ut då dess vita päls hade blivit av en mörk nyans.
”Jag vet”, sa jag med en suck åt katten som beskådade mig med sina stora, gröna ögon. Jag vände mig långsamt mot dörren som ledde in till Den Läckande Kitteln, drog in en djup suck och drog med mig kofferten in .”Dags att starta ett nytt liv då.”
Mugglarportalen