Where my heart belongs (SV)

Titel: Where my heart belongs
Rating: PG - PG13
Handling: Under Harrys sjätte år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, kastas en otroligt kraftig förtrollning över skolan. Allting omvandlas till det motsatta, elever börjar omedvetet bete sig som sina rivaler, goda blir till onda och vise versa.
Par dumpar varandra, personer som hatar varandra blir tillsammans och när dem till slut kommer på vad som har hänt kanske det är för sent att ändra på det ...

Well, feel free to read this fantastic fanfiction!♥

Åh låter intressant, bevakar!

Låter super!!!! Bevakar!

För att förvarna er lite vill jag bara säga det att dem inte vet om att en förtrollning har kastats över dem än. De tror att det alltid har varit på det viset!
------------------------------------------------------------
Kapitel 1. The same old same … I think (Harry)

“HAR DU TAGIT MINA STRUMPOR?” vrålade Ron med ilsken röst.
”Men Ron? Varför i hela världen skulle jag vilja ta dina STRUMPOR?” frågade jag tillbaka.
”Det var mina turstrumpor och det är prov i trolldryckskonst idag … jag slår vad om att du skulle vilja sabba för mig. Så att jag inte blir bättre än dig på trolldryckskonst.” fräste Ron.
”Jag tänkte faktiskt hjälpa dig att leta reda på dina strumpor, men om det är så du vill ha det.” morrade jag tillbaka och stegade bestämt ut ur sovsalen.
Jag puttade irriterat bort några förstaårselever som kom i min väg och fräste åt någon som försökte prata med mig. Utanför Gryffindors sällskapsrum stod det en liten förstaårselev som hade glömt lösenordet. Jag ställde mig i hennes väg så att tavlan stängdes bakom mig och sedan gick jag där ifrån utan att hjälpa förstaårseleven med lösenordet.

Nere vid trolldryckskonstsalen stod alla Gryffindorare och Slytherinare uppradade och väntade på att professor Snigelhorn skulle öppna så att vi kunde gå in. Neville stod med ett finger tryckt mot Crabbes bröstkorg och skrek ord som jag ännu inte kunde urskilja då jag var för långt bort. Men vem brydde sig. Slytherinarna var tråkiga ungar, gick omkring och räddade alla hela tiden, det var inte ovanligt att Neville skrek glåpord efter dem.
Lite avsides från de andra Slytherinarna stod Draco Malfoy. Han sken upp när jag kom gående och gick genast fram till mig.
”Tjena Harry” sa han.
”Hej” svarade jag.
Han ställde sig bredvid mig och jag kollade med avsmak på Neville. Slytherinarna verkade tycka att han var cool, trots att han jämt och ständigt sa massa elaka saker till dem. Gryffindor och Slytherin var goda vänner och att Neville hela tiden höll på och var elak störde den vänskapen.

”IN I KLASSRUMMET, RÖR PÅ PÅKARNA” skrek Professor Snigelhorns röst bakom oss. Alla skyndade sig in och jag och Draco satte oss längst bak, irriterande nog satte sig Granger bredvid oss med nedböjt huvud och med håret hängande över axlarna som för att skymma ansiktet.
Snigelhorn började lektionen med att ställa en rad frågor om olika drycker. För varje fråga sträckte Crabbe och Goyle genast upp handen och viftade med dem i luften. Varje gång ignorerade Snigelhorn dem och vände sig istället till Gryffindors halva. Ron svarade på alla frågorna utmärkt men när Snigelhorn frågade Hermione svarade hon alltid fel eller höll bara tyst med hårt sammanbitna läppar.
Jag flinade hånfullt åt henne, men Draco såg medlidande ut. Jag fnös föraktfullt åt honom, trots att han var min bästa vän, men han brydde sig inte. Jag vände irriterat bort huvudet och stirrade ner i min bok istället.

Under lektionen delade Snigelhorn ut en massa poängavdrag från Slytherinarna och en massa poäng till Gryffindorarna. Precis som det brukade vara.

Haha omg vad flummigt det blir xp Tanken på Neville och Crabbe och Goyle fick mig verkligen att skratta haha XD
Det var totally awsome, absolut över mina förväntningar!! Älskar det, längtar efter mer 83 ♥

Förlåt vet att jag inte skrivit på typ ett år, men haft otroligt mycket att göra. Ska försöka återuppta några utav mina gamla fanfics.

---------------------------------------------------

2. The how, the why and what just happened?

Efter lektionen gick jag och Draco ut på en promenad. Detta hörde inte till det normala i vårat fall men det var ett sätt att undvika de andra. Jag minns fortfarande hur vi först blev vänner:

Moster Petunia körde mig till stationen dagen då jag för första gången skulle åka till Hogwarts. Dudley hade också velat följa med men turligt nog för mig hade han varit tvungen att åka till skolan. Jag gillade honom inte så värst mycket men han verkade avguda mig. Detsamma gällde hans föräldrar, morbror Vernon och moster Petunia hade blivit så ledsna när mina föräldrar dog men överlyckliga när de hade fått ta hand om mig. Även om de inte gärna erkände det hade de varit väldigt avundsjuka på Lily och James, de ville också gärna ha magiska krafter och när de fick vårdnaden över mig var de snabba att försöka lära mig så mycket magi som deras små mugglar hjärnor kunde förmå. De översållade mig med presenter, ja, kändis som jag var, som han som, ja jag kommer inte riktigt ihåg men jag minns att det var något viktigt.
I vilket fall som helst hade jag precis innan jag och moster åkt fått en faderlig klapp på axeln av morbror och en bamsekram av Dudley.
Jag och Petunia hade nu kommit fram till King's cross station och vi stannade för att säga adjö mellan perrong nio och tio. Mugglare kunde ju inte komma igenom väggen. Moster kramade mig hårt och jag kunde se hur tårarna rann ner för hennes kinder.
Så värst nervös var jag förvånansvärt nog inte, jag visste att jag skulle få några kompisar och om inte, hade jag packat en separat väska enbart med tomater. För att kasta på fönster alltså. Egentligen föredrar jag egg när jag ska vandalisera, men det kändes lite vanskligt att packa ner en väska med okokta egg, ifall något av dem skulle gå sönder.
När jag väl kommit in på perrongen möttes jag av en skrämmande syn. Kärlek överallt, jag menar, herre gud liksom. Hur många kramar och pussar behöver de här eleverna egentligen. Särskilt en kille stod ut från de andra. Kanske för att han var så skrämmande lik sin pappa, eller kanske för att dynamiken mellan honom och hans olika föräldrar var så konstig. Å ena sidan var det han och hans pappa båda i kläder som såg lite stora ut, och med rufsigt okammat hår. De kramade varandra som om världen skulle gå under ifall de släppte bara lite. Kvinnan som verkade vara hans mamma var en lång kvinna med mörkbrunt hår och ett mjukt ansikte. Hon hade en vänlig uppsyn men ändå verkade hon nästan spyfärdig av att bara kolla på pojken.
Åtminstone en i den familjen verkade ju ha lite förstånd. Jag ville inte riktigt bemärka mig med den konstige pojken så jag klev på tåget och letade upp en tom kupé. Kort efter klev två korta, knubbiga killar in. De verkade oerhört blyga och såg inte ut som att de gillade någonting eller varandra. De satte sig ner, envist stirrande på varsitt hörn åt motsatta håll och såg enbart på varandra ifall de inte hade något annat val.
Med en djup suck tänkte jag över hur olyckligt det var att här inte fanns några förståndiga människor. Och precis som jag tänkte att situationen inte kunde bli värre klev den underliga pojken in. Han presenterade sig som Draco Malfoy och satte sig ner, obehagligt nära mig. Jag rynkade på näsan och vände bort blicken. Då hände det nog mest förvånande jag varit med om under hela dagen.
De båda feta killarna ställde sig upp och pekade upprört på Draco.
"Din lilla skit" grät den ena.
"Din förbummade sadist" tjöt den andra.
Draco såg uttråkad ut och frågade tålmodigt:
"Känner jag er?"
Knubbisarna kollade på varandra och deras upprörda ansikten förvandlades till en beslutsam uppsyn. I unison vände de sig mot mig och sa:
"Visst har vi rätt ...!?"
"Visst har han gjort fel?..."
Nu vände sig även Draco mot mig och höjde på ögonbrynen. I de sekunder som passerade bestämde jag mig helt enkelt för att knubbisarna var för fula och för knäppa för att jag skulle vilja beblanda mig med dem och Draco kunde potentiellt bli en bra eller snarare ok kompis. Så jag höjde min röst teatraliskt och sa:
"Vet ni vad pojkar. Vet ni hur ni liknar kackerlackor?"
De stirrade med tomma ansiktsuttryck på varandra och kollade sen på mig.
"Öh ..."
"I ögonen på alla andra är ni bara äckliga saker som alla vill undvika"
De stängde sina gapande munnar och jag kunde se hur tårarna steg i ögonen på dem och väldigt klumpigt släpade de ut sina väskor ur kupén och gick iväg någon annan stans.

När jag nu hade slutat minnas märkte jag för första gången sedan vi kommit ut att Draco höll på att prata med mig. Lyckligvis för mig avbröts hans egensidade konversation abrupt när något hände väldigt plötsligt. Det hela utspelades ungefär såhär:

" ... och så här har evolutionen av de olika elementen inom trolldryckskonst ... men vafalls? Vad i helsike är det här Harry?"
Jag kollade ner på det som Draco pekade på och blev lika chockad jag.
Framför oss var det en svärm av hoppande chokladgrodor. Och när jag säger en svärm menar jag, de hade sorleken av bin och alla var bevingade.
Jag kollade på Draco och sa med ytterst allvarlig stämma:
"Det är fuffens i görningen" ...
------------------------------------------------------
Och mer får ni inte veta, försen i kapitel 3.

Hahaha, omg dog lite där. Men awesome. Det gud, Harry är en sån liten illbatting asså.

Bevakar! hahaxD

Jättebra!

Bevakar!