5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Titel: 5 steps on how to make James Potter like you

Handling: Savannah Leigh Wood, dotter till den kända Puddlemere United spelaren Oliver Wood, är dödligt och oåterkalleligt förälskad i James Potter. Det finns bara ett problem egentligen - i hans ögon är hon inget annat än hans irriterande lillebrors bästa vän. Men Savannah har bestämt sig för att ändra detta till varje pris. När hon således hittar en artikel i Häxornas Värld som säger åt henne precis hur hon ska gå till väga finns det inte längre något som stoppar henne.

September 1

Jag harklade mig lite besvärat. "Allvarligt talat, pappa, du behöver inte följa med mig in. Jag menar det, det är lugnt. Jag klarar mig", sade jag och skruvade på mig lite. Pappas Quidditch coach utstyrsel i genomgående marinblått och gyllengult - Puddlemere Uniteds färger - hade redan börjat dra till sig blickar från förbipasserande mugglare. "Jag är faktiskt sexton år gammal och det är inte som om jag inte gjort det förut", fortsatte jag envist. Förhoppningsvis lät jag inte allt för desperat att bli av med honom, även om det var just det jag var. Desperat, alltså.

Pappa bara skakade på huvudet och rufsade om mitt blonda hår, något som han visste att jag hatade när han gjorde. Jag rättade genast till det. "I mina ögon är du fortfarande min lilla Quidditch-princessa", sade han med gulligull-röst. Allt som fattades nu var att han började nypa mig i kinderna.

Jag grimacerade - där kom det igen. Q-ordet. "Pappa, vi har pratat om det här hundra gånger förut, jag har aldrig och kommer aldrig tycka om Quidditch. Quidditch är din grej, din dröm, inte min, okej?" förklarade jag för femtioelfte gången.

När jag var yngre vågade jag aldrig säga som det var till pappa utav rädsla att göra honom besviken, men sanningen var att jag hatade sporten. Hela mitt liv hade det varit Quidditch hit och Quidditch dit, det var det enda pappa pratade om. Det var delvis därför som mamma stack. Hon tröttnade, liksom jag tröttnade. Som barn till en känd Puddlemere United spelare var det alltid förväntat av mig att vara lika intresserad av sporten som honom, men när jag inte sökte in i år två kunde jag inte längre dölja min avsky för sporten för pappa. Visst blev han ledsen och ett tag visste han inte riktigt hur han skulle bete sig runt mig, eller vad han skulle säga. Allt vi tidigare hade pratat om var Quidditch. I själva verket visste han ingenting om vem jag var. Men sakta började han acceptera mig för den jag var, även om jag visste att han djupt därinne fortfarande önskade att jag skulle ändra min åsikt.

Pappa ryckte urskuldande på axlarna. "En gammal man kan väl få drömma?"

Jag suckade och fattade tag i styret på vagnen. "Kom igen då, annars missar jag väl tåget." Detta skulle jag helt klart få ångra. Varför var jag så förbaskat blödig av mig?

Vi följde svärmen av mugglare in på stationen och vidare bort mot perrong nio och tio, allt medan varenda mugglare som vi passerade stirrade på pappa som om han hade självaste kejsarens nya kläder på sig. Jag ville bara sjunka genom jorden.

Efter ett sista lamt försök att övertala pappa om att stanna kvar på perrong nio och tio satte jag av mot tegelväggen. Av ren reflex knep jag ihop ögonen i sista sekund och när jag öppnade dem igen hade mugglarna blivit ersatta av häxor och trollkarlar iklädda identiska skoluniformer som sade hejdå till sina nära och kära.

Nästan direkt efter dök pappa upp vid sidan om mig med vagnen och jag slängde en snabb blick på min uggla Shakespeare som såg ut att sova. Jag himlade med ögonen. En latare uggla fick man leta efter...

Vi började gå mot tåget men hade knappt hunnit ta tre steg innan en medelålders kvinna dök upp vid vår sida. Hon var liten och knubbig och hennes hår var kort och krulligt. "Ursäkta mig, men jag kunde inte undgå att lägga märke till att du är Oliver Wood. Jag är ett stooort fan", sade hon och drog ut på 'stort'.

Jag motstod frestelsen att sticka ner ett par fingrar i halsen och spy.

Kvinnan höll fram en bit pergament och en fjäderpenna och log ett brett leende. Jag lade märke till att hon hade lila läppstift på framtanden. "Jag hoppas det inte är för mycket begärt med en autograf?" sade hon.

Pappa log, lika artig som alltid, och tog ett steg närmre kvinnan. "Självklart inte. Vem ska jag skriva den till?"

Jag vände mig trött bort från dem och lade märke till att folk hade börjat peka. Man skulle kunna tro att pappa var Merlin själv så som de stirrade. Bara några minuter senare hade han blivit helt omringad av folk som ville ha hans autograf eller ta en bild med honom. På något sätt kom jag bara längre och längre bort från honom tills att jag knappt kunde se honom överhuvudtaget.

Jag suckade och lutade huvudet i händerna med armbågarna stötta mot vagnen samtidigt som jag stirrade framåt utan att riktigt se något. Detta var anledningen till varför jag inte hade velat att han skulle följa med. Jag menar, min pappa var officiellt mer populär än mig! Hur orättvist var inte det?

Plötsligt hörde jag tumult från längre ner på perrongen och då jag fokuserade min blick kände jag hur mitt hjärta började slå snabbare. Ur havet av ansiktslösa elever klev ingen mindre än James Potter, följd av sin alldeles egna skara beundrare.

Jag slutade andas, för trots att jag sett honom så många gånger förut kunde jag inte för mitt liv förstå hur någon kunde vara så oändligt vacker. Så perfekt.

För perfekt var något James Potter utan tvekan var. Han hade allt man kunde önska sig; han var populärare än någon annan på skolan, han var kapten för Gryffindors Quidditchlag och han var snyggare än vad som borde vara lagligt. Att han var Den Utvaldes äldsta son var bara grädden på det rykande heta moset.

Som besatt följde jag hans varenda rörelse. Sättet han strök sitt rufsiga mörka, lite-för-långa-men-aldrig-så-det-blev-sjabbigt hår ur ansiktet, sättet hans muskler spändes under den vita skjortan när han flyttade remmen på bagen längre upp på axeln. Jag lade märke till att han odlat stubb vilket bara förstärkte hans sexiga, jag-bryr-mig-inte look och med sin solbrända hy och mörka ögon såg han nästan ut som en Grekisk Gud.

Merlin, vad snygg han är...

Jag flämtade till i chock när vagnen plötsligt började tippa bakåt under min vikt. Mitt i det hela vaknade Shakespeare upp och började argt hoa åt mig för att jag väckt honom.

"Äh, tyst med dig Shakespeare", muttrade jag samtidigt som jag återfick balansen över mig själv och vagnen. När jag såg upp igen var James borta. Jag ställde mig på tå så att jag skulle se bättre men han var puts väck. Han hade antagligen hunnit stiga ombord på tåget med sina vänner under tiden som jag var nära att skämma ut mig själv totalt. Vilket förövrigt inte hade varit något nytt för min del...

Jag sjönk ihop med besvikelse.

Plötsligt kände jag två varma händer över mina ögon och allt blev svart. Min första instinkt var att slita mig loss, men sedan hörde jag en välbekant röst som sade, "Gissa vem?" och ett leende bredde ut sig över mitt ansikte samtidigt som jag snurrade runt. "Al!" utropade jag och slängde mig om halsen på den gängliga killen. Bortsett från de många fräknarna på hans näsa och kinder kunde man knappt tro att han precis varit tre veckor i Spanien och solat, till skillnad från hans äldre bror; James Potter. Dock var de inte det minsta lika. Det enda de hade gemensamt var den markerade käklinjen och de höga kindbenen, annars var de som natt och dag.

Albus Potter skrattade och kramade mig tillbaka. "Hej på dig med, Vanna-panna."

Plötsligt harklade sig någon och Albus och jag släppte taget om varandra. Bredvid oss stod ingen mindre än Rose Weasley.

"Hola, främling", sade hon samtidigt som ett brett leende bredde ut sig över hennes fräkniga ansikte.

Rose var James och Albus kusin. Hon hade ett temperament som ingen annan och var den mest envisa och långsinta person jag kände, men hon var också den mest lojala och det var en av de många anledningarna till att jag älskade henne som om hon vore min egen syster. Hennes hjärtformade ansikte var inringat av rött tjockt hår som nådde henne ner till nyckelbenen och hennes ögon var kristallblå och nästen identiska med Albus'.

Jag slängde en arm om henne också. "Ni anar inte hur mycket jag saknat er två när ni varit borta, lämna mig aldrig sådär igen", sade jag och kysste deras vardera kind med ett högt smackande ljud.

De skrattade och Albus rufsade om mitt hår. Jag daskade till hans arm och rättade till mitt hår för andra gången den förmiddagen. "Tvinga mig inte att ta tillbaka mina ord, Ally."

"Visst, om du slutar kalla mig för Ally", sade Albus. "Det låter lika mycket som ett tjejnamn nu som det gjorde förra terminen."

Rose skakade på huvudet och började skjuta sin vagn i riktning mot tåget. "Kom igen ni två, ni kan fortsätta ert tjafsande när vi hittat en tom kupé."

Albus och jag flinade mot varandra och satte fart efter Rose.

"Hejdå pappa!" ropade jag över axeln, men tvivlade starkt på att han hörde.

ÄLSKADE DET!

*Bevakar*

Åh tack du! Här kommer nästa del speciellt för dig

Det hade börjat mörkna utanför kupéfönstret. Rose halvlåg i det soffliknande sätet till höger om mig med näsan begravd i en tjock, läderinbunden bok som skrek "tråka mig till döds" lång väg. Till vänster om mig satt Albus lutad mot kupéväggen med benen utsträckta i sätet och skrev i sin "journal" (det är egentligen en dagbok, han vägrar bara erkänna det). Själv låg jag på rygg på tåggolvet med benen uppslängda på kupédörren, händerna under huvudet och gårdagens nummer av Häxornas Värld svävandes ovanför huvudet. Jag skulle ha läst dagens nummer om det inte vore för styvbitchen, också känd som Evelyn Simons eller kärringen från helvetet. Vad min pappa såg i henne av alla tänkbara singelmammor kunde jag inte för mitt liv förstå.

Plötsligt for kupédörren upp och mina ben slängdes åt sidan, vilket resulterade i att svävarförtrollningen bröts och Häxornas Värld föll ner över mitt ansikte. "Uh", grymtade jag och drog undan tidningen så att jag kunde se vem som stod i dörröppningen. Jag kände hur jag genast blev på dåligt humör. Allihop, säg hej till styvbitchens avkomma Mackenzie Simons, min ärkefiende och styvsyster.

Hon log sarkastiskt ner mot mig. Hennes kolsvarta hår låg prydligt på ryggen i en inbakad fläta och en tjock, precis lagom lång pannlugg prydde hennes panna. Under den tittade ett par smala, lysande gröna ögon fram, omringade av ett tjockt lager fransar. Fransar som jag hatade henne för. Bland annat. "Du har äntligen hittat din plats ser jag, älskade syster", sade hon i sin sockersliskiga röst och lade huvudet på sned.

"Ville du något speciellt eller, Kenzy-wenzy?" svarade jag i samma tonfall och satte mig upp i skräddarställning. Även sittandes upprätt fick jag tippa huvudet långt bakåt för att se upp i Mackenzies smala ansikte. Det var ännu en anledning till att jag hatade henne - hennes längd och kurviga, vältränade kropp. Själv var jag kort och spinkig med praktiskt taget ickeexisterande bröst. Livet var bra orättvist ibland.

Bredvid mig hade Rose lagt undan boken och jag visste att hon gjorde sig redo att gå i försvar för mig om saker och ting hettade till.

Mackenzies leende blev bredare samtidigt som hennes kattlika ögon blev smalare. "Jag tänkte bara kika in och informera dig om att jag blivit utsedd till Ravenclaws Quidditch kapten, pappa blev väldigt glad när jag berättade det för honom tidigare idag."

Jag kände hur ilskan flammade upp inom mig. Hon visste precis vilka knappar hon skulle trycka på för att reta upp mig som mest, inte för att den vetskapen gjorde mig mindre arg. Det gjorde mig om inget mer irriterad, eftersom hon lyckades så väl.

"För det första är han inte din pappa. Din pappa stack dagen du föddes, vilket i sig inte är så konstigt nu när jag tänker efter" - Mackenzies flin förändrades sakta till en ursinnig grimas - "För det andra, vad får dig att tro att jag bryr mig?" morrade jag till svar. Vid någon punkt hade jag ställt mig upp och stod nu knappt en meter från Mackenzies ansikte.

Bakom mig hade även Rose ställt sig upp och Albus hade lagt undan sin journal och såg nu oroligt mellan Mackenzie och mig. Kvarsittning och poängavdrag var ingen bra första början på terminen, men var det ett slagsmål Mackenzie ville ha skulle jag inte backa.

Hon knöt nävarna vid sidorna utan att vika blicken från mig. Sedan vände hon på hälen och lämnade kupén med en fnysning.

Jag kunde nästan höra hur luften gick ur Rose och hur spänningen i kupén släppte. Med en suck sjönk jag ner bredvid Albus i det soffliknande sätet. "Att hon ens har stake att kalla min pappa för pappa", morrade jag.

"Hon sa det ju bara för att gå dig på nerverna, Vanna, det vet du. Du borde inte låta henne påverka dig sådär, hon är inte värd det", sade Albus och lade en hand på min arm.

Jag suckade. "Jag vet." Jag visste också att det inte bara var det som hade gjort mig så arg, för någonstans visste jag att pappa antagligen faktiskt blivit riktigt stolt över Mackenzie. Jag kunde bara föreställa mig allt de skulle ha att prata om nu när han kunde ge henne tips om hur hon skulle coacha sitt lag. Allt sedan Mackenzie kommit in i bilden och jag kommit ut ur garderoben med min avsky för Quidditch vände han sig alltid till henne så fort något handlade om Quidditch, vilket det alltid gjorde. Jag hatade bandet det skapade mellan dem. Jag hatade att de hade något gemensamt, vilket pappa och jag inte hade.

"Din pappa bryr sig inte om att du inte gillar Quidditch, du är ändå hans enda dotter. Hans enda riktiga dotter, det kan varken Mackenzie eller någon annan ändra på. Hon är bara avundsjuk för att du har en mamma och en pappa som bryr sig om dig", sade Rose som om hon läst mina tankar.

Jag såg upp på henne och log tacksamt. Hon hade såklart rätt. Självklart hade hon det, Rose hade alltid rätt. Jag suckade igen och kröp upp intill Albus. Han lade armarna om mig och lät mig luta mitt huvud mot hans bröst. "Ni är bäst ni", sade jag.

"Duh", svarade Albus och jag slog retfullt till hans håriga mansben.

"Tyst med dig."

JÄTTEBRA! MEr!

Then mer it is! Tack så mycket btw!

---

Det scharlakansröda tåget tuffade vidare genom landskapet och snart saktade det in vid Hogsmeade stationen för att sedan komma till ett stopp. Rose, Albus och jag tog våra saker och klev ut i den smala korridoren utanför, liksom alla andra. Shakespeare sov fortfarande djupt i sin bur, vilket han förövrigt gjort konstant hela resan.

Tillslut öppnades dörrarna och sakta men säkert började folket röra sig ut på perrongen och det dröjde inte länge förrän vi var ute i den svala sensommarnatten vi med. Vant styrde vi stegen mot vagnarna som skulle ta oss till slottet medan ettorna gick mot båtarna. Jag skymtade Mackenzie som var i full fart med att skälla ut två små ettor som gått åt fel håll. Hur hon blivit utsedd till prefekt var något jag inte kunde förstå. De stackars små ettorna såg vettskrämda ut.

"Har du ens pratat med honom, Rosie? Du kan väl i alla fall låta honom få förklara sig?" Albus ord nådde plötsligt mig och jag spetsade öronen för att höra vad det hela handlade om.

"Albus, för femtioelfte gången; det finns inget att förklara. Jag gav honom en chans och han sumpade den, han är precis vad jag trodde att han var - en arrogant, egocentrisk idiot som strular med första bästa tjej med en mun och en tunga", svarade Rose och ökade på stegen.

Nu förstod jag. Svaret kunde summeras i två ord; Scorpius Malfoy. Han och Rose hade varit lite smått förtjusta i varandra i flera år - alla visste det - men det blev aldrig något mellan dem för båda vägrade erkänna sina känslor för den andra. Har jag nämnt hur stolt och envis och långsint Rose kan vara?

Hursomhelst så tog Scorpius första steget vid nyår förra året och kysste Rose vid tolvslaget - vilket var urgulligt - och de började gå ut med varandra. Precis innan sommarlovet dock, när saker och ting hade börjat bli seriösa, förstörde Scorpius såklart allt genom att sticka tungan i halsen på den största slampan i världshistorien; Brenda Hollingberry. Vad som följde efter det var inte vackert och det sades en hel del ord som aldrig borde upprepas.

Sedan dess hade Albus försökt övertala Rose att prata med Scorpius som tydligen var helt förkrossad och "verkligen ångrade sig". Jo tack, så brukade det heta i efterhand. Jag menar, visst att han i grund och botten var min vän och allt, men han var först och främst Albus vän och Rose och jag stod närmare än vad jag och Scorpius gjorde. I sådana här fall gällde det att välja sida och för min del var svaret enkelt, men för Albus stod valet mellan hans bästa vän eller familj. Så istället för att välja mellan dessa försökte han göra dem båda till viljes, vilket uppriktigt sagt bara var bortkastad tid.

"Du kan ju inte veta om det finns något att förklara förrän du gett honom en chans!" fortsatte Albus envist. Vi hade nått vagnarna nu.

"Förlåt mig om jag inte vill höra en massa dumma bortförklaringar som att han var full eller något sånt! Sluta nu tjata om det eller också slutar jag prata med dig också", snäste Rose och klev upp på vagnen som vi blivit tilldelade. Jag gick på näst och satte mig bredvid henne. Albus suckade och skakade lite på huvudet men sade inget mer om det utan slog sig ner han med och vagnen satte av uppåt slottet.

"Albus försöker bara vara en bra vän mot er båda, Rosie, var inte så hård mot honom", sade jag till Rose och sneglade lite försiktigt på Albus som satt i andra änden av vagnen och såg bedrövad ut.

"Inte du också", muttrade Rose. "Allt jag vill är att alla ska sluta lägga sig i mitt kärleksliv. Du skulle hört alla nu när vi var i Spanien. Pappa tjatade hela tiden om hur 'han sagt det från första början' och hur vi aldrig skulle ha börjat umgås med en Malfoy, James" - mitt hjärta tog ett ofrivilligt skutt vid yttrandet av James namn - "James försökte bara intala mig att det var normalt för killar att bete sig så, som om det rättfärdigade att han var otrogen mot mig! Och sen var det Albus som hela tiden skulle trycka upp brev efter brev från honom i ansiktet på mig och försöka övertala mig att läsa dem. Som om! Jag brände vartenda ett av dem!"

Mot slutet skrek hon nästan och tredjeklassaren som satt mittemot henne såg förskräckt på henne. Rose ignorerade det och tog några djupa andetag. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, så jag fattade bara hennes hand och sade tyst, "Vad du än väljer att göra så vet du att jag alltid står på din sida."

Rose kramade min hand och det var det. Vagnen stannade framför entrédörrarna och vi klev av och in i värmen från de åtta öppna spisarna som kantade Stora Salen. De fyra elevborden hade redan börjat fyllas och vi slog oss ner någonstans i mitten på Gryffindorbordet.

Plötsligt blev jag alldeles torr i munnen för åt vårt håll gick ingen mindre än James Potter och hans skara av lojala beundrare. Mitt hjärta började slå tusen gånger snabbare även om jag visste att det inte var mig han hade i åtanke. Han stannade bakom Albus och rufsade om hans hår med knuten näve. Albus grimaserade och försökte ducka undan. James skrattade åt hans tama försök att ta sig undan hans grepp och det var som musik för mina öron. Inte förrän Rose nöp mig i sidan i skymundan från bordet insåg jag att jag stirrade, inte för att James någonsin lade märke till mig ändå.

"Kusin, kusin och lillebrors bästa vän", han riktade en snabb nick åt Roses och mitt håll och försvann sedan ner till sin hedersplats längst ner vid bordet, närmst sorteringshatten.

Jag kände det som om jag svävade på moln.

"Sluta flina, du ser ut som ett fån", sade Rose som uppenbarligen fortfarande var på dåligt humör.

Jag blängde lite på henne och Albus skakade på huvudet. "Vad du ser i min bror kan jag inte förstå. Ser du inte hur totalt självupptagen och egenkär han är? Han bryr sig inte om någon annan än sig själv. Du förtjänar bättre, Savannah."

Jag såg lite skeptiskt på honom. Han hade i princip inte använt mitt fulla namn sedan vi först lärde känna varandra. En tunn rodnad spred sig över Albus kinder och han såg bort från mig. Det höll på att bli riktigt obekvämt tills att Rose styrde in konversationen på ett helt annat spår. "Hmm, vet du vad? Det låter som någon jag brukade känna... Morcius, Torpius? Vad är det han heter nu igen?" Hon gav Albus en menande, genomträngande blick.

Albus bara himlade med ögonen. "Väx upp."

Jag kunde nästan höra hur Rose tog sats för att smälla av, när jag såg rektorn kliva upp på podiet. "Sch, sorteringen börjar nu", viskade jag och pekade mot andra änden av salen. Det fick i alla fall tyst på dem.

GUD VAD BRA DET HÄR ÄR!

Du skriver inlevelsefullt och allt verkar så verkligt, dina karaktärer (eller som du beskriver dem) är så djupa och jag vet inte vad

Varför känns det som om Albus är lite avundsjuk på sin storebror...

AWSOME SKRIVET!

JÄTTEBRA!

Du skriver så sjukt bra och målande! Du skriver som en riktig författare, och uppriktigt sagt så kan nog det här vara det bästa jag läst på Mugglis!

Oj vilken positiv respons! Tack så hemskt hemskt mycket! Åh vad glad jag blev

Här är nästa del!

---

3 September

Jag var så ivrig att dela min idé med Rose och Albus att jag nästan sprang rakt in i en grupp andraklassare på min väg till Gryffindorbordet. Det var lunchtid och jag hade precis slutat min lektion i Trolldomshistoria som varken Rose eller Albus hade med mig. Utan Rose som sade åt mig att vara uppmärksam och lyssna på professorn blev det lätt att jag fiskade upp ett nummer av Häxornas Värld som jag läste i hemlighet bakom läroboken. Professor Binns var alldeles för gammal och trögtänkt för att någonsin fatta. Han brukade berömma mig för att jag var så engagerad som följde med så flitigt i boken under hans föreläsningar. Snacka om naïve!

Idag var inget undantag och när jag satt där och bläddrade råkade jag snubbla över en artikel i tidningen som bara skrek "lösningen på alla mina problem", och därför sprang jag nu som en galning längst Gryffindorbordet med ett hoprullat nummer av Häxornas Värld i handen samtidigt som jag ropade, "Nu vet jag!"

Albus och Rose tittade förvånat upp på mig där jag kom springandes. Rose såg genast misstänksam ut och visst, kanske var det så att andra gånger när jag fått idéer så hade det inte slutat så värst bra. Men till mitt försvar så hade jag aldrig haft en så bra idé som denna.

Jag slog mig ner mittemot dem vid bordet och försökte hämta andan. "Jag--" jag var så andfådd och uppspelt att jag knappt kunde få fram ett ord.

"Ut med det bara, Vanna", sade Rose i en suck. "Vi vet alla att vad det än är som du 'nu vet'"- hon gjorde citationstecken med händerna-"den här gången så kommer det ändå sluta i att vi alla tre får kvarsittning, så låt oss bara få det överstökat, okej?"

Jösses, pessimist much eller? Jag himlade med ögonen och bestämde mig för att ignorera henne. "Jag vet hur jag ska få James att tycka om mig!" slängde jag ur mig och vecklade upp det hoprullade numret av Häxornas Värld på bordet.

"'Fem vattentäta sätt att få honom att gilla dig'", läste Albus högt och såg sedan upp på mig med de mörka ögonbrynen höjda.

"Det är en guide till hur jag ska få James att lägga märke till mig och bli intresserad av mig!" bubblade jag. "Se, steg ett, 'För att en kille ska kunna bli intresserad av dig måste han först lägga märke till dig. Hitta anledningar till att vara nära honom.'"

Rose slog handen för ansiktet och skakade uppgivet på huvudet. "Åh herregud", muttrade hon.

Albus började plötsligt skratta. "Din stora plan är alltså att följa fem steg i en modeblaska och sedan vips så kommer min bror inte klara sig utan dig?"

Jag nickade ivrigt. "Precis!"

Albus skakade lite på huvudet. "Du är knäpp och jag kommer väl få ångra att jag frågar, men vad för anledning att vara runt honom hade du tänkt dig?"

Mitt leende blev bredare för det visste jag redan svaret på, även om jag inte precis älskade vad det var. "Jag ska söka in till Quidditch-laget."

Åh åh åh, spännande!
Du skriver så att man verkligen fastnar, varje mening drar liksom in en djupare i historian och sedan är man helt och håller fast! Gillade starkt detaljen om Binns, små detaljer ger oftare med djup åt berättelsen (som om du skulle behöva det)

Det här med quidditch-laget kommer bli så himla kul att läsa om!

Något mer jag verkligen älskar med din fanfiction är att du uppdaterar ofta och kapitlen är långa men inte för långa...

Aja, underbart AWSOME skrivet och jag väntar med spänning på mer av denna underbara fanfiction!

TACK SÅ JÄTTEMYCKET! Det är så himla kul att höra så fina ord! Här har du nästa del!

September 15

Jag såg ut genom fönstret på sovsalen med en djup suck. Regnet piskade mot rutan och jag kunde höra hur vinden slet i träden. Det borde vara olagligt att hålla Quidditch-uttagning en sådan här dag.

Ännu en suck lämnade mina läppar och jag vände mig mot helkroppsspegeln bredvid min säng. Den röda lagtröjan jag blivit tilldelad av Madam Hooch satt löst över min smala form. Nummer fem stod tryckt i guldfärg mitt fram och mitt bak. Under den hade jag en svart träningsjacka och till det svarta träningsbyxor istoppade i ett par bruna kängor. Tänk om pappa kunde se mig nu, åh så stolt han skulle vara, tänkte jag ironiskt och grimaserade åt min spegelbild. För femtioelfte gången den morgonen påminde jag mig själv om varför jag sökte och plötsligt lät det inte så hemskt att ge sig ut på en kvast i regn och blåst. Och jag menar, visst att jag avskydde sporten men jag var tvungen att erkänna att jag var ganska bra på den ändå. Jag hade ju det i blodet och hade spelat från det att jag kunde gå tills att jag fyllt tolv.

Jag svalde lite nervöst. Fyra år var rätt lång tid nu när jag tänkte efter... Tänk så fick jag blackout och glömde bort hur man skulle göra? Jag skakade på huvudet, som för att skaka av mig tvivlet.

"Nervös?"

I spegeln såg jag Rose uppenbara sig från toaletten. Hon flinade mot mig och hade armarna i kors över bröstet. Hon var endast iklädd sin pyjamas vilket inte var så konstigt eftersom klockan bara var åtta och det var lördag. Jag kände ett sting av avundsjuka och motstod frestelsen att krypa ner under täcket igen och glömma allt vad Quidditch hette.

"Äh, man är väl Oliver Woods dotter av en anledning?" sade jag med fejk-kaxighet och mötte Roses blick i spegeln.

Hon bara skakade på huvudet och skrattade lite för sig själv samtidigt som hon gick bort till min säng och slog sig ner. "Du glömmer bort att jag känt dig i fem år nu", sade hon och kastade ett par svarta Quidditch handskar till mig. "Glöm inte dem."

Jag lyckades inte fånga någon av dem även om kastet från Roses sida varit helt okej och jag böjde mig ner för att plocka upp dem. Jag kunde höra hur Rose skrattade. "En sak är i alla fall säker, Sökare och Jagare är uteslutet för din del", sade hon och reste sig upp för att göra en inbakad fläta i mitt blonda hår.

"Äh, jag tror ändå att Slagman är positionen för mig, jag har alltid tyckt om att drämma dunkare i huvudet på folk", sade jag sarkastiskt.

"Hallå där, det är inte jag som tvingar dig att söka till laget. Du får skylla dig själv, fröken", sade hon och räckte fram en hand i vilken jag släppte den svarta gummisnodden som suttit på min handled.

"Visst, visst", sade jag och viftade på handen.

Rose skakade på huvudet, men sade inget mer om saken. "Sådär ja." Hon lät flätan falla till ryggen på mig och jag slängde en snabb blick i spegeln.

"Tack", kvittrade jag och med en blick på mitt armbandsur upptäckte jag till min fasa att uttagningarna skulle börja om exakt tre minuter. Att komma försent var verkligen inte det intryck jag ville ge James så jag slängde på mig handskarna och satte av ner för spiraltrappan till sällskapsrummet med ett, "Fan jag är sen!" till Rose över axeln.

Svettig, andfådd och genomblöt kom jag springandes till Quidditchplanen där cirka tjugo andra i likadan utstyrsel som jag stod samlade. Jag hann precis ansluta mig till högen innan James började uttagningen.

Jag måste ha sett ut som ett fån genom hela hans välkomsttal och instruktioner om hur uttagningen skulle gå till där jag stod och stirrade på honom genom regnet. Var det bara jag eller var han ovanligt snygg idag? Hans hår var blött och stod åt alla håll och kanter, hans gyllenbruna hud glittrade i regnet och den genomdränkta Quidditch uniformen klängde fast vid hans kropp och framhävde hans muskulösa armar. Han var ju inte en av de bästa Slagmännen genom tiderna för inget...

"Wood?"

Panikslaget upptäckte jag att James pratade med mig och att alla stod vända mot mig i väntan på mitt svar. Jag harklade mig och blinkade några gånger. Förhoppningsvis syntes inte rodnaden på mina kinder genom regnet. "Er, ja?"

"Du är först. Vilken position ska du söka till?" sade James med myndig stämma.

Jag blinkade igen. Det var något annorlunda med James. Han var så seriös... Jag kände hur jag fick ont i magen. "Sl--" Min röst bröts och jag harklade mig. Fokusera Savannah! Möt hans blick, se självsäker ut. Åh herregud, hur såg mitt hår ut?

Med en svepande rörelse drog jag ena handen genom håret och svarade med klar stämma, "Slagman såklart. Eller borde jag säga Slagkvinna?" Jag ville sjunka genom jorden så fort orden kommit ut ur min mun.

James bara höjde ett ögonbryn mot mig sedan harklade han sig och sade, "Du kan ta en kvast där borta. Jag vill att du skyddar Emma här från dunkare samtidigt som du ska hindra Ryan från att göra mål genom att skicka dunkarna mot honom istället, uppfattat?"

Var det bara jag som fick en instinkt att göra honnör? Nog för att vi knappt sagt mer än två meningar till varandra någonsin, men jag var ändå hans lillebrors bästa vän, man kunde ju tycka att jag skulle få lite särbehandling i alla fall.

Jag svalde och nickade varefter jag gick bort till högen av kvastar och valde en som såg någorlunda hel ut. En mörk tjej som gick i året ovanför mig, Emma Wright, och en blond kille vid namn Ryan Smith tog sina positioner på planen och gjorde sig redo att skjuta ifrån marken när James blåste i visselpipan. Båda hade sina egna kvastar eftersom de var permanenta spelare i laget och inte var där för att söka in.

Med kvasten mellan mina ben kisade jag ut över planen. Det var redan svårt att se mer än fyra meter framför sig. Jag började plötsligt ångra mitt beslut att söka in till laget, men det var försent att ändra sig nu för i samma sekund blåste James i visselpipan, de två dunkarna släpptes fria och Wright och Ryan satte av från marken.

Åh, skit också...

Jag knep ihop ögonen, bad en stilla bön till Gud och sköt ifrån med benen.