Vem fan är Jenna Sheehan?

Titel: Vem fan är Jenna Sheehan?
Författare: Emma
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Prolog/Handling:

Jag, Jenna Sheehan var inte speciell. Inte punkare eller hårdrockare. Inte mobbare. Inte mobbad. Egentligen var jag ingen. Ingenting, men en dag fick jag ett brev. Ett brev som skulle förändra allt.
-Följ med på ett likväl dramatiskt som actionfyllt år med Jenna.

Hoppas att någon av er vill läsa

Det ser ser jag fram emot att läsa

vill gärna läsa :3

Kul att ni vill läsa. Prologen blir lite kortare än kapitlen som kommer komma senare, bara så att ni vet


Prolog

Jag sparkade på läskburken på marken. Så här års var inte byn Carrick-on-Shannon något att skryta över. Flodens annars flitiga båttrafik var stoppad på grund av den alltför tidiga kylan, och det var inte alls lika fint i landsdelen Leitrim, där Carrick-on-Shannon låg, på sensommaren som det var på våren, när allt var mycket grönare. Inte för att det var så roligt där då heller. Främst för att jag saknade saker att göra. Visst hade jag ett par vänner, men de träffade jag knappt längre. Ingen av oss verkade ha plats för de andra i våra liv, men jag visste inte riktigt varför. Det var därför jag tjatade på mina föräldrar varje dag att jag skulle vilja börja dansa folkdans, som alla andra ungdomar i byn, men som vanligt var det för dyrt. Allting var för dyrt.

"Jenna? Jenna Sheehan!"
Jag vände mig om, väl medveten om mitt pinsamma efternamn. Som om det inte räckte med att det var så typiskt irlänskt, så betydde det också "Den fridfulla", som på något vis gjorde det ännu mer irlänskt. Självklart var det också Conor. Vi hade varit bästa vänner förr, men vi träffades nästan aldrig längre.
"Hej Concobhar", sade jag, för det var så vi sade det i Carrick-on-shannon. Iallafall vi som läste gaeliska i skolan.
"Vad gör du här?"
"Jag är på väg hem från Cryan´s pub. Mamma jobbar där nu. Du då?"
"Jag ska till mormor", sade han. "Vill du ta sällskap?"
Jag nickade. Jag hade ingenting emot att ta sällskap. Stämningen blev tryckt, och vi pratade inte mer på hela vägen till korsningen där vi skulle gå åt olika håll. Där kramades vi och sade ett kort "vi ses", fastän ingen av oss visste att det var sant. Jag flätade förstrött mitt mörkbruna hår under resten av vägen hem. Jag måste se riktigt dum ut, tänkte jag medan jag gick i mormors gamla jacka och min vita mössa som hela tiden tenderade att glida ner över mina ljusblå ögon. Jag frös, så jag kunde inte ta av den.

När jag kom hem var pappa redan hemma. Han brukade komma hem senare, så jag blev förvånad över att se honom sitta sin favoritfåtölj i vardagsrummet.
"Hej, gumman", sade han glatt. "Du har fått ett brev. Det ser minst sagt spännande ut. Jag vet inte om det är ett skämt eller något." Han gav över brevet till mig. När jag hade läst klart det hade mitt hjärta hoppat över ett par slag, för jag visste att det som stod där var sant. Jag var en häxa.

Fortsätt

WOW! SKRIV MEER!!

Det här var skiitbra. Fortsätt!

Kapitel ett: Hogwarts

Den 1/9 2013

Kära dagbok,
nu var dagen här. Dagen när jag skulle gå från ingenting till någonting. Från ingen till någon. Mamma och pappa behövde över en månads övertalning från mig innan de faktiskt trodde på brevet, och följde med mig till Diagongränden för att köpa mitt skolmaterial. Jag fick min alldeles egna trollstav av idegran och drakhjärtesträng, men jag hörde mamma fråga mannen i trollstavsaffären om det inte fanns någon billigare. Hon är så pinsam ibland. Jag fick min trollstav till sist iallafall. Han i affären sade att trollstaven väljer magikern och inte tvärtom. Han var ganska udda. Läskig på något vis.

Jag blev fortfarande inte någon speciell bara för att jag fått min trollstav. Nej, jag trodde faktiskt själv halvt om halvt att jag var med i dolda kameran. Att allt var ett skämt. Sanningen skulle visa sig denna dag. Den första september. I samma stund jag skulle vidröra väggen mellan perrong nio och tio på King´s cross station i London skulle det visa sig om allt var sant eller inte. Mamma och pappa stannade på stationen utifall att jag bara skulle braka in i perrongen med min vagn och min stora koffert. Men visst var det där, och mitt hjärta fylldes av glädje. Loket stod där, på perrongen, och ångade. Jag skyndade mig ombord, bara i ett försök att komma bort från alla ljud. Ugglor hoade, barn ropade och skrattade och föräldrar gav förmaningar åt dem. Ljuden störde mig, för de påminde mig om hur oförberedd för det här jag var. Alla andra hade med sig sina föräldrar till perrongen. Mina hade säkert redan åkt hem. Det verkade också som alla de andra barnen hade ett djur med sig. Jag hade inte haft råd. Eller, det var snarare mina föräldrar som inte hade haft det.

Jag slog bort alla tråkiga tankar som hade med galleoner och siklar att göra och satte mig istället i första bästa vagn. Där satt redan ett flertal elever i min egen ålder, men de kändes välkomnande, så jag slog mig ner bredvid dem.
"Hej", sade den flicka jag satte mig mittemot. Hon sträckte fram handen och jag mötte hennes blå ögon. Flickans hår var långt och blont och hennes ansikte var täckt av fräknar. "Lyx", sade hon.
"Va?", frågade jag. Jag tyckte inte att något såg lyxigt ut över mitt utseende.
"Det är mitt namn", sade flickan och de andra skrattade. "Det är ett vanligt missförstånd."
Jag log och nickade.
"Jaha. Jag heter Jenna Sheehan."
"Är du irländare?", frågade en pojke rättframt.

Jag suckade djupt. Min dialekt hade självklart förrått mig.
"Alltså, det är ju bara coolt", sade en annan pojke och skakade min hand. Han hade också fräknar. "Jag är hennes tvillingbror." Han pekade på Lyx. "Jag heter Zev." Den andra pojken, han som hade anmärkt på mitt irländska uttal, nickade.
"Jason", sade han med ett litet leende. Den andra flickan i vagnen hade kort, svart hår och blå ögon.
"Jag heter Vicky."
"Jenna", svarade jag igen.
Sedan satt jag med tvillingparet Lyx och Zev samt Vicky och Jason hela vägen genom det engelska och skotska landskapet. Jag ville fortfarande inte tro det. Jag var på väg. Jag var faktiskt på väg att bli någon.

När vi väl kom fram fick vi se en massa saker jag aldrig kommer glömma. Slottet i sig är otroligt. Det är enormt med alla tinnar och torn. Tavlorna och trapporna rör på sig och Lyx sade att hon kunde svära på att hon såg ett spöke. Jag fick snabbt höra av de andra (som minst har en magisk förälder) att vi skulle sorteras och jag blev genast nervös. Vad skulle jag hamna i? Slytherin, där alla otäcka typer gick, Gryffindor, där alla var så modiga, Ravenclaw, som hade alla skolans snillen eller skulle det bli Hufflepuff, där godhet och flitighet är viktigast? Alla sorterades mina vänner, en efter en in i Hufflepuff. När jag själv satte mig på pallen längst fram i matsalen, som var fylld av elever, och fick sorteringshatten (en mycket underlig sak förresten) över huvudet var jag övertygad om att jag skulle hamna någon annanstans. Kanske till och med i Slytherin.

"HUFFLEPUFF", ropade hatten ut över Stora Salen, och jag fick gå och sätta mig med mina vänner.


♦

"Jenna, vi ska gå och lägga oss nu."
Jag nickade frånvarande och lade ner blyertspennan i dagboken tillsammans med vad jag skrivit om min allra första dag på Hogwarts. Blyertspennan var något jag inte hade velat lämna hemma, för trots att jag hade med mig bläck och fjäderpenna till lektionerna, så trivdes jag bättre med att skriva på mugglarnas vis (alltså icke-magiska människor). Även om skolan inte ens hade börjat, och jag inte ens hade haft mer än en kväll på Hogwarts, så kände jag att jag redan var någon, men hur skulle det bli när lektionerna väl började? Skulle jag återgå till att bli ingenting? Till att bli ingen?

Skit bra

Ny läsare här ^^ Skitbra!^^