Kampen om Estwor. (prs)

Nordanhym

Mallförslag:
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Bakgrund&Personlighet:
Övrigt:

Borde det finnas något mer på mallen?

Hinner kanske inte fylla i hela just nu men ska göra det så fort jag hinner.

DETTA ROLLET ÄR INAKTIVT

Mallen ser bra ut tycker jag ^^

Namn: Valentina Seetani

Ålder: 22

Kön: Kvinna

Utseende: Långt brunt hår, Gröna ögon, lång med timglasfigur.

Ansikte:

Kropp:


Bakgrund&Personlighet: Glad tjej som flyttat till storstaden för att förverkliga sina drömmar om att bli balklänningssömmerska. Väldigt social och nyfiken av sig. Har oftast ett leende på läpparna. Är alltid öppen för nya möjligheter.

Övrigt: Älskar stora balklänningar. Föredrar klackskor framför platta skor. Har nästan alltid ett skissblock med sig vart hon än går.

Namn: Ana Laela Rhunsdotter.
Ålder: Omkring 20 vintrar.
Kön: Kvinnligt.
Utseende: Ana har lätt rätt, yvigt hår som räcker henne nedanför bysten men som oftast ligger flätat i en fläta längst ryggen. Har tydliga kindben och höga käkben. Hennes ögon sitter något för långt ifrån varandra som får henne att se något udda ut. Ögonen är stora och omringad utav långa, mörka ögonfransar. Det ena ögat är mörkt blå medan de andra är grönt. Anas hy är väldigt ljus och längst ena kinden bär hon ett vitt, smalt ärr.
Ana är runt 1,70 cm. Hon har en väldigt nätt kroppsbyggnad med tydliga nyckelben, smala, långa fingrar och något för stora fötter i proportion till resten av kroppen. Tillskillnad ifrån många andra kvinnor i sitt land bär hon väldigt ofta både byxor och vapen.
Bakgrund&Personlighet: Ana var en av de få som överlevde en räd emot hennes familjs by och blev omhändertagen av en mycket gammal gumma, en av de seende som har förmågan att se sådant som är dolt för andra. Då hon var runt femton skickades hon iväg till ett annat land för att finna någon som skulle hjälpa dem i deras kamp emot Morthan som tagit över deras land och styrde med en järnhand.
Övrigt: -
Blev något vagt men ville börja.

-----------------------------------------------

Ana visste att vem det än var hon letade efter skulle hon finna här. Det var nästan tio minuter sedan tåget hade lämnat stationen och sussade nu fram på dess räls, snabbare än hon någonsin kunnat galoppera på någon häst. Först hade hon varit aningens förundrad över denna konstiga värld men efter fem år hade hon vant sig vid metall hästarna som hon kallat dem i början.
En hand for genom hennes ljust röda hår och försökte få ut en tova som inte riktigt ville ge sig och rättade sedan till den nätta blusen hon bar. Ifall hon nu skulle träffa vem det nu var som hon skulle träffa så ville hon se bra ut eller i alla fall vanlig ut. Entusiastiskt ställde hon sig framför en kupé, tyckte upp näsan emot glaset och kollade in. En äldre dam satt där inne tillsammans med en ung man men Ana visste att det inte var någon av dem, hon skulle känna det. I och för sig hade hon trott sig hitta honom eller henna innan men det hade visat sig vara fel. Det hade tagit henne hela fem vintrar sedan portalen hade öppnat sig för henne, det hade varit hela fem vintrar sedan hon sett sitt hem och hon visste att hon endast kunde återvända ifall hon hittat den rätte. Hur skulle hon annars kunna möta de andra då hon väl kom hem?
Som vanligt då hon tänkte på sitt hem, de djupa skogarna, de underjordiska grottorna och slottet man alltid kunde skymta i fjärran, så for hennes hand emot ringen som satt på hennes högra finger. Enkel men väldigt vacker i Anas ögon även om människorna i denna värld inte verkade finna den så. Hon antog eftersom den röda metallen påminde om deras oäkta ringar som hon inte riktigt visste vad gjort av men som färgade sig med tiden. Om de bara hade vetat.
Ett litet leende tog plats på Anas läppar samtidigt som hon fortsatte ned längst kupéerna.
"Biljetterna tack", hörde hon en svag röst bakom sig och efter att ha kastat en blick bakom sig visste hon att tiden började bli snar.
Mannen i den blå uniformen mötte hennes blick och genast kände hon sig själv rodna och kasta sig in i närmsta kupé.

Valentina står vid rälsen och väntar på tåget, det kommer närmre och närmre. Till sist stannar det framför henne. Hon kliver ombord och letar upp en tom kupé och stänger dörren bakom sig samtidigt som hon drar ner den lilla, vita rullgardinen framför dörrens fönster. Hon sätter sig i en av de två blå sofforna och stödjer sina fötter mot kanten av soffan mitt emot henne.

Det är en varm sommardag, solen sken in genom det stora fönstret och värmde hennes bleka ansikte. Hon flyttade till den stora staden för knappt ett år sedan för att leva sin dröm som balklänningsdesigner och sömmerska.

Solens strålar landar på hennes långa kjol och får de olika färgerna att glänsa och lysa. Valentina har nästan bara kläder hon själv har sytt. Kjolen hon bär idag är inget undantag, inte heller det enkla tublinnet. Kjolen är sytt i ett skimrande tyg i rött, gult, blått, lila och grönt. Det påminner lite om en sommaräng. Hennes tublinne är gult med ett långt, grönt siden band knutet under bysten.

Hennes gröna ögon skimrar av solens sken, hon letar reda på sitt skissblock hon har i den gamla slitna axelremsväskan. Hon hittar det, tar loss pennan och börjar skissa på en härlig gala klänning i chiffong med strass på överdelen.

Då öppnas dörren till hennes kupé och en flicka i ungefär samma ålder som hon själv dyker in och stänger dörren bakom sig. Valentina ser med oförstående blick på flickan.
- Kan jag hjälpa dig? Frågar hon flickan.

Ana hoppade till något vid rösten som tilltalade henne. Åter igen drog hon en hand genom det röda håret innan hennes blick landade på den vackra unga kvinnan.
"Vilken underbar kjol", utbrast Ana och slog sig ned mitt emot den unga kvinnan.
Ana svarade aldrig på frågan, hon hade redan glömt den.
"Varför har du dragit ned gardinen?" frågan kom nästan direkt efter den första meningen. "Utan solen och dess strålar skulle allting vara mörkt och det hade ju inte varit så roligt." Ana hade aldrig riktigt förstått det viktiga med vad som hade varit, det som hade varit var och varför dessa människor var så fascinerade vid hur alltid uppstått var endast en gåta. "Utan den skulle inte något liv ens från första början kunnat leva och nu stänger vi den ute. Det finns fortfarande dem som tillber solen som om den vore en gud. Det finns till och med dem som säger att det går att överleva endast på solljus. Jag har försökt men det gick inte så bra. Efter en timme blev jag hungrig och kunde inte stå ut med tanken på att inte äta en enda sekund till. Om jag ska vara ärlig så tycker även jag att den skiner lite för starkt ibland."
Ana stannade upp något i havet av ord och andades in för att kunna fortsätta men så hörde hon åter igen mannen som var ute efter biljetterna. I all hast drog hon upp sin mörkbruna läderväska och öppnade den för att sedan rota runt i den tills hon hittade vad hon letade efter.
"Skulle jag bara kunna få bara titta på din biljett, bara för en sekund?" Undrade hon något bedjande den främmande unga kvinnan och log en aning skuldmedvetet.

[Jag är urusel på styckeindelningar, hoppas du står ut ändå. ]

Valentina ser på den unga kvinnan som verkar ha ordspya, det bara väller ut ord efter ord ur hennes mun och det går så fort att Valentina inte hinner svara. "Herregud, vilken tjatis, jag har inte stängt ute solen, bara dragit ner rullgardinen för dörren så solen skiner ju fortfarande in genom fönstret. Jisses, vad hon pratar." tänker Valentina medan hon lyssnar på flickan som prata om solen och solgudar och att man kan leva på solen.

Till sist frågar flickan om hon kan få se på hennes biljett så hon tar fram biljetten ur det lilla facket i sin väska.
- Visst, här. Säger hon medan hon räcker biljetten till flickan.

"Åh."
Ana tittar något förvånat på biljetten, den unga kvinnan och sedan tillbaka till biljetten. Hon ser allt hon behöver se och känner värmen då det magiska pappret formar sig i hennes hand innan hon drar upp en nästintill identisk biljette.
"Tack så mycket", säger Ana och visar lyckligt sin egna. "Hittade den."
Sedan tystnar Ana något. Hon kollar åter igen på främlingen, försöker se bakom de gröna ögonen.
"Tror du på ödet?" frågar Ana samtidigt som konduktören kommer in i kupén.

Konduktören kommer in i kupén,
- Biljetter tack! Säger han i stark röst. Valentina räcker över sin biljett till konduktören som klipper i den med en gammaldags biljettklippare.
- Tack så mycket. Säger han sedan och räcker tillbaka sin biljett till henne. Valentina ser på den andra flickan när hon ger sin biljett till konduktören som klipper i den och räcker tillbaka den sedan.
- Ha en trevlig resa, säger konduktören och lämnar kupén.

Valentina ser på flickan som sitter mitt emot henne.
- Du frågade m jag tror på ödet. Ja, det skulle jag säga att jag gör. Vad skulle det annars vara som för oss framåt i livet och får oss att göra de val vi gör. Jag tror ödet går att ändra men jag tror på det, det gör jag. Säger Hon och ser med ett leende på flickan.

- Så, tror du på ödet? Frågar hon sedan och ser på flickan med nyfikna ögon. "Vilken bisarr fråga att ställa till någon man just mött egentligen.." tänker hon.

Ana gav ifrån sig ett litet skratt men urskuldade sig sedan med en blick som talade om att hon inte menat något illa.
”Jag tror att det som ska ske kommer att ske och att allt som sker har en mening men om det är ödet vet jag inte”, svarade hon lätt samtidigt som hon knölade ned pappret, biljeten åter igen ned i den bruna väskan som hon sedan lade i sitt knä.

Ana lät blicken fara över landskapet utanför som svischade förbi. De började komma ut ur staden, ut på landet och öppna fält visade sig med härligt grönt gräs. Ana kunde föreställa sig doften av det och vinden som fick det att vaja, i sitt ansikte.

”Livet är bra allt förunderligt.” Ana drog sin blick ifrån fönstret och kollade åter igen på den unga kvinnan som satt mittemot henne. ”Jag menar, man tror sig veta allt och man tror sig veta hur allt kommer att sluta. Man har en bild av vad man vill göra med sitt liv och hur allt kommer att ske men istället sitter man på ett tåg åter igen på väg utan att riktigt finna det man söker.”
Anas tankar låg för ett ögonblick vid sitt hem och hon kunde se de djupa skogarna, de öppna ängarna och framförallt havet som ingen lyckats tämja hittills även om de nästan lyckats med det här.

”Förstår du vad jag menar?” frågade hon sedan och återvände till verkligheten, vad den än var för något.

Valentina ser upp på den unga flickan mitt emot henne. "Vilken pratglad människa, med ganska djupa tankar..." tänker hon och ler mot flickan medan hon lägger ner sitt skissblock i sin väska.
- Det är väl det som gör livet så underbart? Att man kan hoppa på ett tåg men egentligen inte veta vart det bär. Man kan möta någon, se något nytt eller kanske anlända till ett nytt ställe. Man vet aldrig... Säger hon och ler. Hon ser ut genom fönstret lite snabbt och sedan på flickan igen.

- Jag heter Valentina, förresten. Säger hon och sträcker fram sin hand mot flickan med ett leende på sina läppar.