Skönheten och Odjuret (PRS)

Här rollar jag, Nordanhym och Amaanda!

Vi rollar om Disney filmen "Skönheten och Odjuret"! (Men vi har en egen berättelse)

Jag spelar Odjuret och Amaanda spelar Belle!


Min mantel är sönder sliten, mina armar sårade, "jag klarar snart inte mer" tänker jag medan jag slåss mot de tolv vargarna som jag jagat bort från min grind och in i skogen. Jag lyfter en varg över mitt huvud och kastar den in i ett träd. Vargarna gnyr, ylar och ger sig sedan av.

Jag faller mot marken och landar i den kalla snön. "Är det så här det slutar? Jag han aldrig bryta... min förbannelse..." med den tanken träder jag in i medvetslösheten, där den bitande vinden inte river i mina kläder, där min kropp inte är skadad eller blöder... Allt blir bara svart.

Snön är så vit att det svider i ögonen då jag tittar ner på mina bruna kängor. De mosar det vita i sin framfart. Mellan skogens täta trädgrenar kan jag se hur solen håller på att överge dagen. Himlen håller på att förbereda sig för natten, men ännu är det ljust.
Jag nynnar vidare på melodin, samtidigt som jag kastar en blick ner i den flätade korgens innehåll. Tomt. Far kommer att bli besviken när jag kommer hem. Jag lovade honom att hitta örten. Jag kan inte komma hem tomhänt. Inte när jag redan kommit såhär långt.
Fast besluten att göra honom nöjd fortsätter jag in i skogen. Samtidigt som något tar emot. Hans ord förföljer mig då jag går djupare in bland träden.
[i]"Låt inte skogen svälja dig hel, Belle. Du vet vad den är kapabel till."

Jag borde gå tillbaka. Billy, hästen, står bunden intill skjulet. Det var dumt att lämna honom där. Det är nu jag måste vända om. Ta mig tillbaka.
Men det är då jag hör det. Höga gläfs som ekar i den tysta skogen. Vargar.
Jag släppet korgen och springer.
Men jag springer åt fel håll.
Gläfsandet kommer närmare. Och det är det jag vill. Jag måste vara en idiot.
Jag bokstavligt talat faller fram genom de sista grenarna. Något faller mot marken med en låg duns i samma sekund.
"Åh gud." Jag kan inte tro att det är sant.

((Älskar din början! Jag vet inte om min blev så bra, but anyway, your turn! Du får ha en dröm eller något. Eftersom att du är medvetslös ))

Jag hör någons fotsteg, långt bort i fjärran, på andra sidan av medvetandets kant. Jag försöker kravla mig ur mörkret men det är lönlöst. Jag känner hur medvetslösheten håller ett stadigt tag i mig och drar tillbaka mig in i mörkret.

"Mörkret i ditt hjärta har förrått dig, jag svär en förbannelse över dig och alla som bor här. Tills den dagen du lär dig att älska, kommer du förbli... Ett Odjur." Mardrömmen plågar mig, den spelas om och om igen i mina tankar. Den dagen jag fördömdes av en häxa att leva ett liv av hat och avsky som ett odjur...

Det som ligger där i snön är inte mänskligt. En brun päls täcker den medvetslösas kropp, så tjock och vilt att varelsen nästan drunknar i det. I dess panna sitter två mörka horn, och i mungipan sitter betar i en mindre modell. Ansiktet är avslappnat.
Varelsen har en mans kropp, med ett djuriskt otäckt utseende.
Det här är ett monster.
Jag skriker. På något vis är det det som får mina muskler att reagera. Jag kastar mig fram genom skogen. Trädgrenar river mig samman. Vargarna syns inte till. Det gör inget. Men jag är ändå räddare än vad jag någonsin varit förut.

Jag ökar på stegen då jag ser skjulet och min häst. Han sparkar missnöjt då jag fumligt försöker lossa på repet.
"Kom igen", mumlar jag. Hjärtat slår hårt i bröstkorgen. "Kom igen, kom igen."
Jag klarar det och kravlar mig sedan upp på hans rygg.
"Duktig grabb", berömmer jag då han sätter fart längs grusväggen. Ibland är han en sån trög häst, men idag. Idag förstår han att det är allvar.
Innan vägen kröker sig slänger jag en sista blick bakåt. Det håller på att bli mörkt på riktigt nu. Och någonstans bland de tätvuxna träden ligger monstret. Övergiven och... och sårad.
Jag kan inte få ut bilden ur huvudet. Bilden av odjuret spelas som en film i mitt huvud.
Jag kan inte fortsätta. Jag måste hjälpa honom. Bara få honom ut ur skogens djup. Sedan ska jag lämna honom i fred. Bara hjälpa honom en aning.
Jag tjudrar Billy på samma ställe som förut. Det tjänar ingenting till att ta honom in i djupet av mörkret. Han är en feg häst. Och han har det bättre intill skjulet.
Jag trevar mig fram bland grenarna. Den här gången fast besluten att hitta det jag så skyggt sprang bort ifrån.

Jag börjar ta mig ut ur mörkret, jag kan se ett suddigt ljus, långt bort. Det kommer närmre och närmre. Jag kan höra grenar som bryts och någon som flämtar. Vinden biter i min söndriga mantel. Mina armar svider av snön som faller in i såren.
- *flämt, flämt* Jag flämtar och drar ett djupt andetag för att kunna lugna ner min rusande puls.

Flämtandet och ljudet av kvistar som bryts kommer närmre och närmre. Jag öppnar försiktigt mina ögon, min blick är suddig och jag kan bara se den vita snön jag ligger i. Jag flämtar ännu en gång och försöker förgäves att resa mig upp, men det går inte.

Då ser jag något blått, "en flicka, en flicka här ute?" tänker jag medan min suddiga blick försöker se lite mer exakt vad som händer.

Jag rycker till då jag ser en rörelse i monstrets tunga ögonlock, men jag skriker inte. Min rädsla för varelsen har jag kastat åt sidan. Den är en inlåst hand, som inte finns tillräckligt nära för att greppa tag i mig och dra mig ner i rädslans mörker.
Jag är lugn. Mina sköra iskalla fingrar sträcker sig efter odjurets hand. Det är
en hand som är täckt av päls, med fem krökta klor på vardera finger.
Det hindrar mig inte. Jag tar ett djupt andetag och tar tag i den. Den är varm, trots naturens kyla.
"Jag ska hjälpa dig." Jag är förvånad. Min röst är stark, inte det minsta spår av osäkerhet går att finna i den. Jag drar i hans arm.
Besten svarar med något som liknar ett gurgel. Han är knappt vid medvetande. De svarta pupillerna lyckas inte hamna i fokus på mitt ansikte.
"Du är svag", säger jag. Jag släpper hans hand och försöker få upp honom ifrån marken genom att ta tag i hans axlar och huvud. Jag försöker att lyfta, men det är svårt. Besten väger inte så lite.
"Jag ska hjälpa dig", upprepar jag lugnande. "Du måste bara komma upp på fötterna först. Sedan blir allt bra. Jag lovar. Bara det. Det är det enda jag ber dig om..."
Jag tänker på omöjligheten då jag med ynkliga krafter försöker få upp odjuret ifrån marken och pratar med honom. Det här kan inte vara på riktigt. Djur som dessa existerar inte.
Det måste vara en dröm. Och jag tänker inte vakna.
Inte ännu.

Flickan talar till mig, hennes röst är ljuvlig, lugn och harmonisk. Hon drar i in hand och hon rycker i mina axlar, jag drar ett djupt andetag och reser mig upp på fötterna. Jag står ostadigt och mina ögon kan inte fokusera. Jag lutar mig mot den lilla flickan som ser ut som ett barn jämte min väldiga kropp.

Jag tar två ostadiga steg, det står ett djur bundet vid ett träd. Jag tar ytterligare tre steg mot det fastbundna djuret och jag lägger mina tunga kropp över djuret. Jag tror det är en häst, en väldigt stor häst. Mina fötter släpar fortfarande i snön, jag kan inte få upp hela min kropp på hästen, jag är för stor. När jag känner flickans lugnande hand på mina rygg slappnar jag av. Hon lägger något på mig, en kappa? en mantel? kanske en rock? jag ve inte.

Hennes lugnande röst skickar mig tillbaka in i mörkret där smärtan inte kan nå mig, men jag kan inte höra vad hon säger.

Jag huttrar mot kylan i den tunna blusen. Det finns ingen möjlighet att värma sig. Den klarblåa vinterkappan är nu knäppt kring bestens tjocka hals och mina händer stöttar och leder fram odjuret och Billy.
Vi stapplar fram med små försiktiga steg. Vägen vi tar är dåligt upplyst i det täckande mörkret. Bara stjärnorna har kraft nog att lysa upp denna svarta natt.
Jag pratar med odjuret. Hans pälsbeklädda ansikte ser mer fridfullt ut när jag gör det. Inte lika fullt med smärta.
Jag går inte hem. Det skulle jag aldrig kunna göra med det här sällskapet. Far skulle bli tokig och tro att han blivit galen. Aldrig skulle jag utsätta honom för den chocken. Det måste finnas ett sätt. Någonstans där besten kan stanna för natten. Jag måste bara hitta det.

Jag berättar om mitt liv för besten. Jag är säker på att han inte hör mig, men det gör inget. Berättelsen får även mig att bli lugn. Jag slipper tänka på det svåra. Tankar på det trygga livet borta i byn fyller mig med glädje och kärlek. Det räcker gott och väl från att hindra vansinnet att kväva mig.
Plötsligt finner jag en lösning. Rakt framför näsan på mig. Berättelsens ord dör bort och sväljs av natten.
Det är ett slott. Ett stort mörkt, övergivet slott.
Jag tar ett stort djupt andetag innan jag öppnar munnen och tar till orda:
"Det är bara en liten bit till. Snart är vi trygga."

Mardrömmen spelas upp ännu en gång i mina tankar...

"Mörkret i ditt hjärta har förrått dig, jag svär en förbannelse över dig och alla som bor här. Tills den dagen du lär dig att älska, kommer du förbli... Ett Odjur."

Jag vaknar av ett högt gnisslande, vi går in genom en grind ser jag när jag öppnar mina ögon försiktigt. "Jag vet vart vi är... vi är.. hemma..." tänker jag medan jag putar av mig själv från hästens rygg. Jag landar med en duns på den hårda marken av stenplattor. Jag flämtar och försöker prata...

"Ta det lugnt." Jag lägger min hand på odjurets axel då han flämtande reser sig upp. "Allt kommer att bli bra."
Jag lämnar Billy vid grinden och stöttar besten då han fortsätter stappla mot slottets väldiga port. Stegen ser ut att göra mycket ont.

När vi kommer in möts vi av en enorm sal. Någonstans långt däruppe i mörkret glittrar en stor kristallkrona. Och rummet är dekorerat. Det är svårt att se hur i det dåliga ljuset.
Odjuret verkar må sämre. Han orkar knappt hålla ögonen öppna och varje steg han tar ser ut att vara det sista.
Räddningen finns i samma rum. En elegant soffa i röd sammet står framför oss.
"Lite till. Tre steg." Flämtar jag. Odjuret använder mig som vandrarkäpp. Hela hans tyngd tycks vila på mina axlar.
Som i ett mirakel faller han tillslut ner mot de vackra kuddarna i soffan. På armstödet ligger en pläd och väntar. Jag vecklar ut den och bäddar omsorgsfullt om honom.
"Godnatt odju..." Jag avbryter mig, och börjar om. "Godnatt. Du kan vila nu."

Jag inser att det är alldeles för mörkt att gå hem, och alldeles för farligt för att stanna. Jag tvekar. Min blick flackar mellan odjuret och utgången.
Efter flera minuter tar jag en kudde, som fallit ner på golvet, och placerar den flera meter ifrån honom. Jag lägger huvudet mot kudden och kurrar ihop mig på det kalla golvet.
Jag somnar huttrande och med en stark oro inför morgondagen.