PRS (LunaLovegood1)

Som titeln säger, privat rollspel mellan mig och LunaLovegood1. Man får läsa detta roll ifall man vill, men var vänlig och skriv inget.

Mall:

Namn: Ethan Smith
Kön: Man
Ålder: 17 år gammal
Utseende: Ethan är rätt så kort och väldigt tunn i kroppen. Han ansikte är smalt och blekt och det enda riktigt färgglada i det är hans intensivt blåa ögon. Han har ljusblont hår som ofta är smutsigt och tovigt.

Bakgrund: I några år nu har Ethan levt på gatan. Hans far dog då han var liten och hans mor övergav honom. I några år bodde han hos en moster, men hon dog tillslut hon med. Han tigger och stjäl för att överleva, även om det ofta är knappert.

Skriver ingen personlighet, det brukar ändra sig alltför mycket sne ändå xD

Snygg mall c:

Namn: Joshua Kingston
Kön: Man
Ålder: egentligen 217, men utger sig för att vara 25.
Utseende:
Joshua är lite länger än medellängden, och har en slank och smidig kropp. Det mörka håret är någonting han inte bryr sig om att prioritera, men han håller sin bleka hy ren.
Bakgrund: Joshua blev vampyr bara några dagar innan han skulle ha fyllt 20. Han hade blivit svårt misshandlad av ett gäng fyllon, och medan han hade legat i en mörk gränd och väntat på att dö hade en vacker kvinna uppenbarat sig. Innan Joshua visste ordet av var han en vampyr.

Ja, den gör ju det xD

Perfekt! Startar rollet då!

"Vad är det för mening?" mumlade Ethan för sig själv medan han gled ner på marken. Han var utsvulten, han hade inte fått något att äta på dagar nu. Och det var så kallt...Det höll på att bli vinter, och det var ändå kallt för honom. Han hade bara sin tunna jacka som skyddade mot vinden. Praktiskt taget kändes det som han skulle dö när som helst.
Så vad var det för mening? Att ligga och plågas där? Han skulle lika gärna kunna göra det fort, hoppa från bryggan och dränka sig själv. Men inte ens det kunde han göra, han var för svag.
Han kröp ihop på den kalla marken och såg upp på den stjärnklara himmelen innan han slöt ögonen.

Bakom hörnet till ett hus kunde man, om man hade skarp syn, se en svart skugga. Denna skugga var egentligen Joshua, som var den man som låg bakom flertalet försvinnanden/dödar, fast det var det förstås ingen som visste om. Vad ingen heller visste om var att han redan var inställd på sitt nästa offer. Det var någonting med den unga mannen med ljust, smutsigt hår som intresserade Joshua, varför visste han inte. Han var ju mager och smutsig, och hans blod var kanske ännu smutsigare än hans hår. Joshua bestämde sig för att lämna något åt ynglingen. En kort stund senare stod det en korg en bit ifrån den unga mannen, fylld med frukt och täckt med en mantel. 'Något gödad måste han väl vara' tänkte Joshua och gav sig av med ett ljud som säkerligen skulle väcka ynglingens uppmärksamhet.

Ethan slog upp ögonen och märkte genast korgen. Hur hade den kommit dit? Med stor möda satte han sig upp på marken och drog försiktigt av manteln från korgens öppning. Han visste inte vad han förväntat sig att finna, men nästan allting förutom det som fanns där. Mat. "Har det hänt tillslut?" mumlade han för sig själv. "Har jag dött och äntligen i himmelen får jag mat?". Han tog en frukt, den kändes overklig på ett sätt. Så färsk och fin, han hade inte sett så fin frukt på åratal.
Snabbt satte Ethan den till munnen och åt, och han slutade inte fören efter tre av frukterna. Sedan kunde han inte få i sig mer, hans mage var så lite efter all svält att den skulle bli chockad om han fick för mycket.
Han ställde korgen intill sig och tog sedan manteln och svepte in sig i den. "Tack, vem nu som ställde dit den här" mumlade han och blundade igen.

Joshua gick i inte allt för skyndsam takt upp för den grusbelagda gången som ledde upp till den stora herrgården som låg en bit bort från staden. Man kanske skulle tro att en herrgård som ägdes av en vampyr skulle vara skranglig och enligt invånarna hemsökt, men sanningen att säga så var det tvärtom. Det stora huset var smakfullt inrett, gräset klippt och det var lampor överallt. Nu visste ju dock ingen om Joshuas riktiga jag, men om man tänker på gamla historier så är det nog ett övergivet hus man tänker sig.

Väl framme vid entrén möttes han av en av sina hushållerskor. Hon var förstås hypnotiserad, men uppträdde som vilken annan hushållerska som helst. Joshua nickade kort som hälsning och gick in i den stora hallen, men halvvägs upp i trappan vände han sig och och ropade på hushållerskan.
"Du kan väl hålla ett öga på den unga mannen åt mig? Jag behöver vila."
"Självklart, Mr Kingston" svarande kvinnan och försvann ur genom dörren.

Ethan vilade en stund. Han behövde vila innan han åt mer. Om han fortsatte så ett tag kanske han kunde få kraft nog att ta sig någon annanstans, kanske smyga in på ett värdshus. En gång hade han lyckats sitta en hel kväll under ett bord utan att någon lyckats upptäcka honom.
Han gjorde så. Han åt mer efter en stund, ytterligare tre frukter, och vilade en stund igen. Han åt några frukter till innan han tog sig upp från den kalla marken. Om han någonsin hittat den som gett honom frukterna så skulle han tacka den så bra som han kunde.
Han tog korgen från manteln och började stelt gå. Han visste inte direkt var, men någonstans där det var varmare bara.

Joshua satte sig på en stol inne i det stora biblioteket. Han pillade uttråkat på ett äpple och undrade varför han inte hade sökt efter pojken själv. Han hade ändå inget annat för sig, trots att han hade sagt att hon skulle vila. Det var ett skämt, såklart. Han behövde aldrig vila. Inte äta eller dricka för den delen heller. Åtminstone inte på det sättet som alla normala människor skulle äta och dricka. Joshua tog en bok på måfå, tog ett nytt äpple efter att han hade slängt det första på golvet, där det nu låg mosat, och gick ut i vardagsrummet. Han tände brasan och satte sig i en fåtölj. Det mosade äpplet brydde han sig inte om, någon av tjänarna skulle antagligen ha städat undan det till nästa gång Joshua kom in i biblioteket. På ett sätt tyckte han synd om människorna, men det var en tanke han ganska snabbt slog bort. Istället blundade han. Det var mycket sant att han inte behövde någon vila, men han kunde alltid låtsas. Det gjorde det mer verkligt.

Ethan gick på. Det var mörkt ute, natt. Och de flesta var inne då i sina hem. Men han hade inte haft ett hem på en lång tid. Tillslut skymtades ett värdshus. Det hördes skratt och stoj från det, det lyste välkomnande. Han ökade på stegen lite, då någon plötsligt tog tag i hans axel. Han vände sig långsamt om. En grupp med unga män, men äldre än honom stod där, men hotfull uppsyn. De stirrade på hans korg där frukten skymtades. "Det var ett fint byte du hade där" sa en av dem som verkade vara ledaren och klev tätt intill Ethan, en pust av alkohol slog emot honom. "Ge hit, nu". Ethan stirrade trotsigt in i hans ögon och höll undan korgen bakom sin rygg.
"Snorunge!" väste mannen och innan Ethan han reagera gav mannen honom en rejäl högerkrok. Han stapplade bakåt och släppte korgen medan blodet rann från läppen. Men männen verkade inte nöjda även om en av dem tog korgen. De gav honom mer slag, tills han låg på marken. Då började de sparka honom. Ethan kved lågt för varje slag och spark.

Inne på värdshuset satt en kvinna, även om man inte kunde gissa på det då hon var iklädd en mörk kappa med luva på. Det var Joshuas hushållerska, även kallad Christina. Så fort hon ur ögonvrån kunde urskilja ett ljust hår var hon borta från värdshuset och snart var hon vid herrgården. Hon bankade stressat på dörren och Joshua öppnade efter en liten stund.
"Herregud kvinna, kan man inte få vila ifre..." han avbröt sig själv när han läste kvinnans tankar.
"Jag är snart tillbaka" sa han sedan och begav sig mot platsen han sett i hushållerskans minne.

Väl på plats stod han lätt undangömd, men fortfarande så att man kunde se honom, och betraktade den unge mannen och hans angripare.