Nötter med fötter!

Roll mellan Vildvittra och Cara Riddle.

As bra titel xD
haha då skall jag göra en mall då xD
för en gångs skull ville jag att de skulle vara vänner xD

Namn: Cara Riddle
Ålder: 22
Utseende:
Familj: Pappa är Voldemort, styvmor Bellatrix
Bakgrund: Hon gick ut på Hogwarts med toppbetyg. Hon är sin fars högra hand, hon får allt hon vill ha, är den säkraste människan på jorden, hennes far har fått henne att göra en horrokrux, hon har allt man kan tänka sig men hon är ändå inte lycklig. Hon är rastlös, arg nästan hela tiden, vissa kallar henne galen, men Cara känner att det är något som saknas i hennes liv.
Personlighet: rollas fram.
Övrigt: Har en hund som heter Kokos

Tänkte på en våt hallonbåt eller nötter med fötter
Tackar
Hahaha, bra där ^^

Namn: Laura Pevensie
Ålder: 22 år
Utseende:

Familj: Ensambarn till två döda föräldrar, fadern mugglare och modern häxa.
Bakgrund: Är chef för magiska spel och sporter, efter att bönat och bett hos Voldemort att sporten skulle finnas kvar.
Tack vare vänskapen med hans dotter har hon klarat sig mycket bra efter kriget.
Hon anses förrått den andra sidan men hon har helt enkelt anpassat sig och bryr sig inte längre om hela världen utan de som står henne närmast.
Personlighet: Rollas fram
Övrigt: Hon är Hufflepuff men beter sig verkligen inte som sådan. (Har jag märkt xD)

Haha men jo din karaktär är så himla hufflig xD
Då börjar jag xD

Cara satt och stirrade ut genom fönstret, utanför drog höstlöven förbi. Ännu en höst som har kommit för att snart försvinna. Det tycktes verka som om åren bara rann förbi. Hon lutade huvudet bakåt och suckade, åren rann förbi och vad gjorde hon med sitt liv? Ingenting. En knackning på dörren avbröt hennes tankar.
"Kom in" muttrade hon och fortsatte att stirra ut genom fönstret.
"Härskarinna, din far väntar på dig, mötet har redan börjat" sa en av dödsätarna, han var en av de nya, en av dem som inte hade varit hennes vän, en av dem som hon inte kände.
"Jag tänker inte gå" sa hon utan att se på honom, det räckte att se hans spegelbild i fönstret, hon såg att han sjunk ihop lite, han var antagligen orolig för vad som skulle hända med honom, något som inte rörde henne ryggen.
"Mörkrets herre vill att ni kommer ner." sa tjänaren och Cara vände sig emot honom.
"Då får han komma och hämta mig!" sa hon kallt och gav mannen en kall blick. Han bugade och försvann snabbt.
"Vad säger du Kokos, skall vi gå ut och gå?" frågade hon och hunden som legat på hennes säng och sovit viftade nu på svansen. Cara öppnade fönstret och tittade ner, det var ett hopp ner, ett hopp hon klarade utan problem. Hon hoppade ner och fick sedan Kokos att sväva ner, något hon ofta gjorde. Hon såg in i rummet där hennes far höll ett möte, mannen som nyss varit på hennes rum skulle just tala om för hennes far att hon inte tänkte komma och Cara kunde inte låta bli att räcka ut tungan till honom innan hon sprang bort emot skogen.

Laura satt på sitt kontor och studerade ett par papper, hon log snart skulle det bli världsmästerskap här i England. Hon undrade om Voldemort ville stå för den som den härskare han var. Inte för att han var intresserad men döma skulle han inte få. Det var jobbigt det där att få det så bra som möjligt, en rättvismatch borde det ju vara.
Hon hörde sina anställda utanför, hur många var hon inte tvungen att avskeda tills hon fick bra? Många hade väl åkt ut på gatorna, men hennes avdelning var ingen barmhärtighetsplats, hon ville ha resultat och hjälp i sitt arbete, hon ville inte att avdelningen skulle läggas ner.
Hon stirrar ut genom fönstret, det var höst, en fin höstdag. Inte fint mitt i staden, men utanför tänkte hon och masserade sina tinningar. Hennes nyaste anställda Daniel, gav henne bekymmer en liten stackare som var rädd vid vart ord hon sa, nog för de andra var det med, men de hoppade inte till. De hade inget att frukta sålänge de gjorde ett gott arbete, annars sparkade hon dem genast.

Cara vandrade in i skogen, där marken var täckt av färgglada löv. Kokos skuttade nöjt vid hennes sida och hon log emot hunden som var hennes vän. Hunden var en av de få vänner hon hade kvar. Hon hade så klart kvar Laura som vän men hon såg henne inte särskilt ofta. Laura jobbade med sitt och hon ja hon hade egna saker att göra. Inget som egentligen var viktigt, enligt henne. Cara satte sig ner på en sten och tog upp en pinne hon kastade åt Kokos, hon undrade varför hon hela tiden kände sig så tom och ensam. Det var som om den enda som fanns där för henne var Kokos, något som inte stämde, men hon kände sig ändå ensam och övergiven av alla. Hon var väl medveten om att hon hade övergivit dem när hon valt sin fars sida, men även gamla vänner så som Draco och Blaise, ville inte prata med henne.
"Hit Kokos" sa hon och hunden kom fram och la sitt huvud i hennes knä. Cara klappade henne och sjunk ner emot marken, där hon nu låg och kollade på molnen som jagade ikapp på himlen.

Laura log lite, hon kanske skulle besöka Cara? Men hon hade inte gjort det på länge, det hade inte blivit av. Ibland kände hon inte för det fast hon ville och ibland så orkade hon inte eller hade tid. Fast tid över jobbet var något hon hade gott om, hon hade ingen förutom Cara och vänskapen med henne gjorde att ingen ville va med henne. Men mycket var hennes fel med, hon hade valt sida och hade förlorat vänner men vunnit säkerhet.
Då arbetsdagen var slut packade hon ihop papperen och gjorde som hon hade bestämt sig hon transfererade sig till Cara och hennes fars hus.

Kokos la huvudet på Caras mage och hon började klappa hunden.
"Kokos, ibland undrar jag om det finns någon mening med att leva?" sa hon och hunden puffade på henne. Hon var inte säker på varför, men det kändes som om hon alltid förstod henne. Kokos spetsade öronen och Cara förstod att någon gick igenom skogen. Hon satte sig genast upp och såg på en okänd dödsätare som kom gående och suckade. Cara la sig ner igen på marken.
"Härskarinna" sa dödsätaren och stannade. "Vad gör ni här ute?" frågade denne och Cara tittade upp på träden ovanför henne.
"Vad ser det ut som?" fräste hon och dödsätaren var tyst en stund.
"Ligger på marken" svarade denna efter en stund och hon tittade på mannen och skrattade sedan. Dödsätaren verkade förvånad och stod helt stilla beredd på att bli bestraffad. Cara reste sig upp och log emot denna.
"Ja det är bra att vissa inte har förlorat sin humor helt" sa hon och började gå tillbaka emot huset.

Laura kom in i huset, vilket var ganska enkelt, hon var väl känd och även om hon inte räknades till de gamla som hade följt Voldemort länge så var hon något mittemellan då hon hade funnits innan de vunnit kriget. Laura hade då stått på andra sidan, men lovat, vilket hon hållit att hon skulle gå över på hans sida om de vann vilket hon hade gjort. Den första förrädaren? Knappast, men vänskapen med Cara bidrog en hel del.
Men nu fick hon veta att Cara inte var hemma, eller härskarinnan som de kallade henne. När Laura var här så var inte Cara hemma? Hur snällt var det egentligen? Tänkte Laura roat och satte sig i biblioteket för att vänta, "Säg till henne att jag är här när hon kommer." sa hon bara och skickade iväg mannen.

Cara kom fram till huset och suckade, det fick henne att känna sig så instängd, som om det långsamt kvävde henne. Hon såg hennes far stå på trappan och vänta, antingen skulle han skälla på henne eller fråga vart hon varit, hon gissade på det första.
"Du saknades på mötet" sa han i en likgiltigt torn och Cara tittade på honom.
"Kokos behövde gå ut" sa hon bara och klappade tiken på huvudet. Hennes far gav henne en allvarlig blick.
"Du har ett ansvar!" sa han och hon nickade.
"Ja att ta hand om Kokos, du lär inte göra det" sa hon och hennes far suckade.
"Ibland undrar jag vad jag skall göra med dig" sa han och hon log.
"Inget, jag är ett hopplöst fall" svarade hon och han nickade.
"Laura väntar på dig i biblioteket" sa han och hon nickade.
"Kom Kokos så går vi och hälsar på Laura" sa hon leende och gick in i huset. Biblioteket var ett stort rum så det tog henne ett tag att finna Laura som hade satt sig i ett hörn.
"Hej" sa hon och satte sig mitt emot henne.