En hälsning till någon förlorad

I den här tråden tänkte jag att man kunde få tillfälle att ge en hälsning till någon man har förlorat. Det måste inte vara någon som har dött, utan skulle också kunna vara någon som har flyttat eller som av någon annan anledning försvunnit ur ens liv.

Jag vill börja med att ge en hälsning till min gammelmormor.

Kära Amy,
Jag vet att vi inte träffades så ofta, men hur lätt var det när du inte bodde så nära? Jag vet att våra brev på slutet blev korta, men jag vet att de stunderna vi träffades hade vi ett band som jag aldrig någonsin känt med någon sedan du dog. Vi delade samma underliga intressen, trots att du var över åttio år äldre än mig, och jag hoppas verkligen att jag kommer bli som dig en dag. Du anar inte hur mycket alla förändrades sedan du försvann. Jag har kvar några av sakerna du gav mig. Bland annat fiolen din man gjorde. Den har skänkt mig mycket lycka. Jag har också kvar alla dina brev i en speciell låda. När jag är ledsen hjälper det ibland att tänka på dig och alla vänliga ord du skrev. Jag vet också att det var flera år sedan du dog och jag har verkligen på mitt samvete att jag inte har hört av mig på så länge, men du ska veta att jag saknar dig så mycket och hoppas att du har det bra där du är nu. En dag kommer jag att se dig igen.
Requiescat in pace, bisnonna.

Vilken bra idé!

Kära du,
Du vet vem jag är, men jag vill inte skriva ditt namn. Jag saknar dej sen du flyttade. Det var bara adjö och hej då. Jag hoppas du har det bra där du är nu. Du är fortfarande min bässtis. Hoppas du saknar mej med ibland.

Hej Erik,
Jag trodde du gillade mig, men tydligen inte. Sen slutade du smsa, och jag orkade inte bry mig längre. Sanningen är den att jag inte saknar dig så mycket. Inte längre...

Rose W.

Kära mormor och morfar som jag aldrig träffade: Jag tycker att ni borde levt längre för jag har alltid velat se 'Vampiros en la habana' med er. Eller visa er 'Habana station'. Och så kunde vi se på Pichy films och fracasos de Disney. De är superroliga!!
Och jag tycker illa om han som körde in i er....avsiktligt -.-"

Jättebra tråd! (haha, kom på att det bara är rawenclaware som skrivit i tråden )

Haha. Sjuk slump. Alla är välkomna!

Haha! Aa, förstår det tyckte bara det var rätt rolig slump

Jag saknar dig. Det vet du va? Jag saknar dig jättemycket! ♥

Hej pappa,
det är jag igen. Ville bara skriva att din dotterson skulle ha gillat dig. Han gillar folk med skägg.
Jag önskar att vi kunde ge dig en kram, men vi får snällt vänta tills nästa liv. Jag hör av mig igen senare.

Hej Freja,
jag saknar dig. Så. Obeskrivligt. Mycket. Bränder skrämmer mig nu.

Jag tänkte på dig idag farfar. Det var längesedan nu. Det har snart gått åtta år, och jag kände dig bara i tio.

Jag undrar vilken relation jag som vuxen hade kunnat ha med dig. Jag undrar vad vi hade pratat om. Jag undrar om det hade varit som när jag var liten och satt och pratade i det oändliga utan att ditt tålamod tog slut.

Jag brukade räkna sår på ditt huvud - du råkade alltid slå i det på något sätt. Jag pillade på guldhalsbandet med ditt stjärntecken, och strök ringen som en person lämnade i pant till dig en gång och aldrig hämtade igen.

Den berättade du om, och om andra saker också ibland. Om mannen som kom och fikade hos er varje dag, som hade med sig eget porslin och dukade för fyra trots att han alltid satt där själv.

Hur du träffade farmor när hon bara var femton och du 24 tror jag (hon hävdar bestämt att hon var sexton dock). Att du var lite vaksam eftersom hon var så ung, men att du inte kunde låta bli att dansa med henne.

Eller hur det var när du var liten - du med alla dina syskon, hur lite man hade då och hur mycket en krona var värd.

Att flundror ligger på bottnen, att man inte kan göra kroppkakor av nypotatis.

Det är så lite jag kommer ihåg nu. Allt är fragmenariskt, möjligen efterkonstruerat. Gud vad jag saknar dig idag på ett sätt jag inte gjort på sju eller åtta år.

Visst hade vi en särskild relation? Mamma brukar säga att du alltid var så fäst vid mig. Jag vet att du älskade alla dina barnbarn, men jag ser det ändå som att jag har ett särskilt band till dig dom jag inte har till mina andra mor - och farföräldrar.

Vi gick upp tidigt du och jag, minns du? Du var tyst, medan jag pladdrade på och sjöng och höll på. Jag satt i ditt knä och böjde mig bakåt, krumbuktade och snurrade runt, och du bara satt där och lät mig hålla i dina valkiga, stora händer. Mina var så pyttesmå jämte dina - men mamma säger att jag har dina fingernaglar. De där breda som fattas på de flesta i min familj.

Dina ögon var havsblå, lite vattniga med åldern men alltjämt blå. På sommaren eller när du och farmor varit på Cypern blev du brun som en pepparkaka medan kransen runt ditt huvud var snövit.

Jag vet att du sade det en gång, att du nog inte skulle få leva tills jag tog studenten, gifte mig eller vad det nu var vi pratade om. Jag trodde inte på det - i min värld så rymdes bara vetskapen om att man KAN leva i 120 år och det var väl klart att alla jag kände skulle göra det. Men du visste, eller hur?

Var du rädd? Var du rädd då när du visste vad som hände? Vad tänkte du när du tog dig uppför grusvägen där jag gått otaliga gånger ner till vattnet, upp till huset och farmor? Vad var det sista du sade? Vad tänkte du där på bänken, med farmor som var det sista du såg?

Jag tar studenten i sommar farfar. Jag är visst vuxen nu, är det bestämt. Jag vill att du ska vara med. Jag vill att du ska vara med om eller när jag gifter mig. Jag vill att du ska hålla dit barnbarnsbarn som farmor lär få göra om några månader, se på mitt brorsbarn som du såg på mig då för längesedan.

Jag visste inte ens att jag kunde bli såhär ledsen för din skull längre. Du har varit ett så vagt begrepp de senaste åren, även om din bortgång var första gången jag upplevde sorg.

Jag saknar dig verkligen idag.