Pure Blood (Bellatrix Lestranges Dotter), sv

Hej!
Tja, jag vet inte riktigt vad det är med mig och ”dotter”-fanfics, men här är en till…

Sammanfattning: Druella Lestrange känner bara till det renblodiga samhället och dess traditioner. Hennes föräldrar, som hon inte minns, sitter i Azkaban för att ha stöttat Mörkrets Herre under det första trollkarlskriget. Druella skickas till sin moster på Malfoy manor, där hon blir uppfostrad till en väluppfostrad, mugglarhatande flicka som endast känner till en hård värld där man avgudar Mörkrets Herre. Av traditioner är hon förlovad med Draco Malfoy redan från sin födelse.
Det här är hennes berättelse – berättelsen om det redblodiga samhället i slutet av 1900-talet. Den kommer handla om hennes tankar och upplevelser under hennes resa på Hogwarts.

Den här fanficen kommer att handla om hennes liv, från det att hon börjar på Hogwarts, till den sista striden.
Pairings: ingen aning än, alla är lite för små.
Rating; PG. Om man läst alla HP-böcker kan man gott och väl läsa den här.
Karaktärens utseende: http://cdni.condenast.co.uk/320x480/k_n/KKnightley44_V_13dec11_rex_b_320x480.jpg
Eftersom det där är en ung Keira Knightley tror jag att ni vet hur hon kommer se ut senare i berättelsen.
Taggar:
Molly Weasley
Sofia Albuslover
Lida
Lily Brown
Antiani
Bree Smith
Nå, vad tycks? Ska jag fortsätta?

Ja, fortsätt

Kan inte vänta på att börja få läsa det här, kör hårt, men stressa inte ut dig bara, ok?

Kapitel 1

”Miss! Miss måste vakna nu, frun säger att om Flopsy inte väcker henne nu måste hon…”
Druella gav till en djup suck och slutade försöka låtsas att den hysteriska husalfen inte fanns. ”Säg åt ’frun’ att jag inte orkar gå upp nu.”
Husalfen gav till ett hysteriskt tjut och kastade sig på marken. Hennes kloliknande fingrar rev i den dyra mattan samtidigt som hennes fötter rytmiskt dunkade i marken. ”Ni måste! Frun kommer att straffa Flopsy så hårt, Flopsy kommer inte kunna gå…!”
”Tyst!” Röt Druella. ”Jag ska gå upp, bara du slutar, Flopsy!” Husalfens stora ögon mötte Druellas egna. Ett tacksamt tjut fyllde rummet.
”Tack, miss!” Flopsys ögon var fyllda till bredden med tacksamma tårar. ”Tack så mycket! Flopsy ska genast gå och säga åt frun att ni är på väg!”
Fortfarande snyftande skyndade den lilla husalfen ut genom dörren.

Druella gav till en djup suck och lutade sig tillbaka mot den smaragdgröna kudden. Hon hade ingen som helst lust att åka till Diagongränden idag, utan ville hellre vara hemma och göra något annat.

När Druella var liten hade Diagongränden varit det bästa stället hon visste. Hon hade älskat lukten, doften och smaken av den lilla platsen – älskat alla butiker. Men nu var Druella knappast liten längre: hon hade fyllt elva förra månaden, och i hennes mosters ögon klassades hon inte som ett barn längre. Druella hade både längtat till sin födelsedag – och samtidigt fruktat den. Det var i år hon skulle börja på Hogwarts, i år hon skulle få visa allt hon kunde, göra sin familj stolt. Eller, familj och familj: Druella bodde inte med sin riktiga familj. Hennes föräldrar satt i Azkaban sedan en lång tid tillbaka – så lång att hon inte kunde minnas dem.
Druellas moster hade en del bilder på Druellas mamma, bilder hon visade henne då och då, men för Druella framstod den blonda kvinnan mer som en mor för henne än den mörkhåriga damen med tunga ögonlock, som moster Narcissa sa var hennes mamma.
Hon kunde knappt se några likheter mellan den främmande damen och sig själv. Kvinnan på fotonas hår var långt, mörkt och lockigt, medan Druellas hår räckte henne till revbenen i honungsbruna, vågiga hårtestar.
De enda likheterna hon och Bellatrix hade var stora, bruna ögon, och samma, aristokratiska anletsdrag.

Druella klädde sig snabbt i en blekt blå klänning. Runt halsen hängde hon halsbandet hon alltid bar: en tung silverkedja prydd med stora smaragder, symbolen för hennes rena blod och hur hon tillhörde familjen Malfoy.

Druella höll just på att kamma igenom sitt hår när en högljudd knackning hördes, följt av hennes kusins otåliga röst.
”Kom igen, Druella!” Bank, bank, på dörren. ”Vi ska till Diagongränden nu! Skynda, jag vill hinna till Quidditchbutiken innan den stänger!”
Druella himlade med ögonen. ”Kommer, Draco!” Hon drog borsten genom håret en sista gång, gav sig själv en snabb blick i spegeln och reste sig upp från stolen. Försiktigt slätade hon ut den smått skrynkliga kjolen, gav sig själv en kritisk blick i spegeln igen innan hon snabbt bestämde sig, slet ner en hatt från en av sina hyllor och placerade den omsorgsfullt på sin välkammade hjässa.

Utanför dörren stod hennes blonda kusin och väntade otåligt. När han fick se henne gav han till en djup suck, tog ett hårt tag i hennes arm och började dra med sig henne ner för den ståtliga marmortrappan.
”Skynda”, morrade han, ”mamma vill att vi är i salongen om några minuter, så vi kan ta flampulver till Diagongränden…”
”Oroa dig inte, Draco.” Druellas röst var fullkomligt likgiltig, någon hon övat på i flera år för att äntligen behärska. ”Vi kommer att hinna. Förresten springer inte Quidditchbutiken iväg någonstans.”
Draco himlade med ögonen. ”Och dig ska jag vara förlovad med”, muttrade han. Fullkomligt likgiltig gav Druella husalferna en överlägsen blick, samtidigt som hon släppte taget om Dracos arm.

Förlovad.

Det var ju det de var, kusinerna Malfoy och Lestrange. Förlovade med varandra bara så att deras familjer kunde vara säkra på att deras blod förblev rent, även efter ett giftermål. Varken Druella eller Draco protesterade mot deras familjers beslut: båda ville gärna vara till lags och lydde alltid. Vid deras sjuttonde födelsedag var det förutbestämt att de skulle gifta sig. Allt var noga planerat: gästlistan, vigselringarna, till och med brudklänningen var redan inköpt – när tiden var inne skulle Druella få pröva den, och sedan skulle den sys till i perfekt form för hennes kropp.
Druella och Draco stod varandra nära, så nära ett par elvaåriga kusiner kunde vara, ändå kändes tanken på ett giftermål främmande och avlägsen.

Draco och Druella fällde sarkastiska och spydiga kommentarer till varandra hela vägen till salongen, vilket var deras sätt att roa sig.
Så snart de kommit in i salongen släppte de sina slappa miner, och bytte ut den mot sina signaturminer: Dracos mun kröktes i ett hånleende, och Druella antog en känslolös min – inte visa svaghet, var familjen Malfoys oskrivna regel.

”Ah, äntligen.” sade Lucius, höjde händerna och gav barnen ett kallt leende. ”Vi har väntat på er.”
Druella nickade. ”God morgon, mr Malfoy.” Hon vände sig mot Narcissa och gav henne ett halvhjärtat leende. ”God morgon, moster.”
Narcissa log. ”Vi borde skynda oss lite, innan allt mugglarfött patrask kan hinna komma in i Diagongränden.”

-o-

Nästan tre timmar hade gått sedan familjen anlänt till Diagongränden. Druella var nästan färdig med all sin shopping, och gick nu iväg från Apoteket med Narcissa bredvid sig.
”Är vi färdiga, moster?” frågade Druella. Narcissa log ömt.
”Jag tänkte att vi skulle kunna gå in till Madam Malkins och ta mått på en ny klänning till dig. Vad tycks?”
Druella hade ingen som helst lust att stå på en pall och pröva klänningar, men det sa hon inte. Istället nickade hon.
”Gärna.”
Narcissa log brett. ”Du är för rar. Kom, då. Du får välja exakt vilken färg och vilket tyg du vill.”
Narcissa började dra iväg med Druella, bort mot Madam Malkins butik. Druella följde lydigt med, men kunde inte tänka på något annat än att hennes moster verkade mer entusiastisk än hon själv.




Okej… Skitkort, men, men…
Ska jag fortsätta?

MER! Bevakar!

MER NU!! >:O

Tack
Håller på att skriva mer, borde komma snart...

Jippie!

SUPER BEVAKAR!!!

Kapitel 2


”Aj!” vrålade Druella ilsket när Madam Malkin av misstag stack in en nål i hennes sida. ”Vad gör du?”
”Jag ber så mycket om ursäkt, miss.” sade Madam Malkin ödmjukt, tog ut den sylvassa nålen ur Druellas sida och satte in den i munnen.
Narcissa, som stod bredvid, gav Madam Malkin en ilsken blick. ”Var försiktig, din gamla packa! Om du sticker henne ser jag till att Lucius anmäler dig på ministeriet!”
”Jag ber om ursäkt, Madam Malfoy.” Madam Malkin var förvånansvärt lugn vid tanken på hotet Narcissa just yttrat. ”Jag ska vara försiktig.” Hon tog ett varsamt tag om Druellas axlar, och vred henne försiktigt mot spegeln.
”Sådär, miss Lestrange. Vad tycker ni? Är färgen bra?” Druella synade sig själv med känslolös blick. Det mörkblå tyget föll i vågor runt hennes kropp, började smalare och vecklade ut sig vid midjan, innan den slutade, vid knäna. Ärmarna var långa, slutade precis ovanför handleden. Klänningen var vacker, men inte en av de vackraste Druella haft. Hon petade försiktigt på midjan och gav Madam Malkin en känslolös blick.
”Färgen är utsökt på dig, Druella lilla.” sade Narcissa, innan hon vände sig mot Madam Malkin med en överlägsen blick. ”Skulle du kunna sy in några ädelstenar i midjan?”
Madam Malkin gav Narcissa en försiktigt oförstående blick. ”Ursäkta mig, Madam, men var det inte en vardagsklänning…?”
”Självklart!” fräste Narcissa otåligt. ”Men jag tycker att några safirer skulle passa utmärkt precis över hennes midja! Sy in några!”
”Ja, Madam.” Madam Malkin böjde ner huvudet, drog fram trollstaven och viftade försiktigt med den. Ett svall av glänsande safirer dök genast upp vid midjan, och Narcissa snörpte på munnen. ”Bättre. Kom, vi betalar den nu, Druella.”
Druella steg försiktigt ner från pallen. Narcissa tog ett försiktigt grepp om klänningen Druella burit innan hon köpt den safirfärgade klänningen, och vek noga ihop den.
”Betalar ni nu, Madam?” frågade Madam Malkin. ”Eller ska jag skriva upp er på kredit…”
”Självklart inte”, röt Narcissa. ”Jag betalar nu. Vad blir det?”
”Tjugo galleoner + tio extra för ädelstenarna. Trettio galleoner.” sade Madam Malkin.
Utan ett ord, tog Narcissa fram den nämda summan pengar och gav den till Madam Malkin, innan hon vände sig mot Druella med ett ömt uttryck på sitt ansikte.
”Jag måste gå och titta på en trollstav åt Draco, och en åt dig. Följer du med, eller är du hellre kvar här, själv?”
Druella gav sin moster en kyss på kinden. ”Här själv.”
Narcissa gav henne ett leende. ”Jag tror Draco är här… titta, där är han…”
Druella vände sig om och såg sin blonda kusin, uppflugen på en pall bredvid en mager pojke med korpsvart hår och säckiga kläder. Druella rynkade på näsan.
Narcissa gav henne en kyss på kinden, slätade till hennes klänning och skyndade sig ut ur butiken.
Druella betraktade sin kusin, som blev uppnålad, en stund innan hon tröttnade och gick fram till honom.
”Får du dina skolklädnader, Draco?” Hennes röst var monoton, helt utan känslor. ”Jag har redan fått mina.”

-o-

Harry gav den nyuppdykta flickan en undrande blick. Precis som pojken bredvid honom var hon blek, som om hon aldrig fick gå ut i solen, men istället för blont hår och isblå ögon hade hon mörkt hår och chokladfärgade ögon.
”Åh”, sa den blonda pojken bredvid honom. ”Det här är min kusin, Druella.”
Flickan gav Harry en känslolös blick. ”Trevligt att träffas.” Hennes röst var inte helt olik en robots. ”Vad gör du här, Draco?”

Sugigt, men jag måste gå och öva cello.

JÄTTE BRA!