All is allowed... [PRS]

... In love and war ; ) see what I did there?

Anywho, privat rollspel mellan mig och Vildvittra.

______________________________________________

Khatar är ett urgammalt imperium, men dess västra gräns hotas nu av Amethis, ett land som stadigt erövrat mer mark under de senaste årtiondena, och nu ser längtande mot Khatars gröna ängar och vida skogar. Khatars kejsare är dock stark och obändig, och Khatar är starkt likaså, och Amerhis har inte vågat hota det öppet.
Efter några misslyckade mordförsök på medlemmar av den kejserliga familjen har dock kejsaren bestämt sig att anlita en av krigare ur norden för att vakta över tronarvingen. Litet vet han dock hur bra beslutet var...

__________________________________________

Så där, kort prolog för vårt roll (;


Min Mall:


Namn Alcander deSacaros av Khatar
Ålder 23
Utseende
Bakgrund Alcander är den äldsta sonen i den kejserliga familjen, vilket betyder att hans liv aldrig varit endast hans. Han var en stor glädjenyhet åt både kejsaren och folket, och har förblivit älskad av var och en. Alcander har haft flera olika lärare och fått lära sig språk, etikett, historia, allt man kan tänka sig sedan han var fem, och att kämpa med olika vapen några år senare.
Alcander har två yngre systrar och en yngre bror, det yngsta barnet i familjen. Han är sin moders favoritbarn, vilket har varit svårt speciellt för lillebrodern. Då han fyllde aderton tog han an flera projekt i huvudstaden, och vid tjugo års åldern besökte han flera av Khatars ambassadörer i andra länder, och har där med sett litet av världen.
Personlighet Som barn var Alcander livfull och nyfiken. Då unga adelssöner hämtades till slottet fick han dem ofta i problem med sina äventyr och upptåg. Han var en flitig elev då han insåg det viktigt, och gav aldrig upp innan han lyckats då han började med något. Med åren har hans vildare sida fått ställa sig åt sidan då ansvaret kom med. Alcander har en stark känsla för ansvar och moral, och han tar inte sin position lätt. Han är rättvis och empatisk, något hans fader ofta fnyser åt.
Annat Alcander har tagit del i de mindre kamperna vid östra gränsen, och fått lovord för sitt taktiska tänkande, även om han i mellan tar onödiga risker med sitt egna liv för att vinna.

You ready love?

Namn: Rind (Efter en stridsgudinna inom asatron.) Vidardotter.
Ålder: 19 år
Utseende:

Bakgrund: Rind föddes egentligen som träl, men hennes far var en herreman och hennes mor trälinna. Så istället för att låta henne tjäna på gården där hon föddes satte han henne till lära att bli krigare istället. Hon kan läsa hjälpligt men har inte fått någon utbildning i det då de inte ansåg att hon behövde det. Språket kan hon inte heller bra, vilket lär bli ett problem till en början.
Personlighet: Hon lyder order utan att tveka och uppför sig exemplariskt, dock har hon inte lärt sig att tänka på egen hand. Hon varken skrattar eller ler eller visar några känslor. Utan är det hon tränats till.
(Detta kommer förändras xD)
Annat: Hon är en mycket skicklig och tränad kämpe som kan hantera de flesta vapen mycket bra.

Yay, darling nu är jag redo

[Imma start, har tid att rolla samtidigt som det kommer finland-georgien match från tvn ]

Den tidiga vårsolen sken inte in i audiensrummet, där Alcander spenderat det mesta av sin dag. Han hade redan missat lunchen på grund av alla besökare han hade tagit imot, och om någon timme var det dags för middag, något kejsarinnan hade skickat en tjänare för att påminna honom om. Men en hög av raporter och brev väntade ännu på hans uppsikt, och ALcander lämnade sällan något halvvägs.
En knackning på dörren avbröt honom, men han lyfte inte blicken från rapporten han studerat då dörren öppnades.
"Ers höghet, skeppet från Norr har lagt till i hamnen", meddelade en tjänare, och Alcander lade undan raporten med en återhållen suck. Det dunkade lätt i tinningarna.
"Be ser Iliad möta min nya livvakt vid slottsgården och ge arbetsbeskrivningen. Se till att allt är i ordning. Ser Iliad kan hämta honom hit då de är klara." Då tjänaren bugade som svar vände sig Alcander åter till pergamenten.
"Ursäkta mig, ers höghet, men er mor saknar er för middagen-"
"Det här är viktigare. Du kan gå." Alcander var sällan tvär mot tjänarfolket, men hans tålamod var tunt för tillfället. Han såg inte framimot en ny livvakt, och hade varit imot idén enda sedan den formats i hans faders huvud. Han behövde ingen som följde efter honom vart han gick, inte en person till som var i vägen.

(Bra det ^^ sport är ändå tråkigt xD)

Rind stod vid relingen på skeppet och såg över det nya landet. Hennes nya land som troligen skulle vara där hon skulle leva resten av sitt liv. Rind suckar lätt och fäller ner den gröna mantelns skinnbeklädda huva, det var verkligen varmare här än i norden.
Hon tar sig ner för landgången till land där hon skall föras till slottsgården för att möta någon. Det eldröda håret var i markant skillnad från hennes övriga stela och formella drag. Hon hade höga skinnstövlar och svart tunika och byxor. Svärdet hängde som vanligt vid hennes sida och hon höll blicken rakt fram då hon kom till slottsgården. En man kommer gående och ser något förvånad ut, men ja hon var den nya livvakten de sänt efter.

Då tjänaren lämnade rummet släppte Alcander allt och masserade sina tinningar. Han var tvungen att få allt färdigt, för en likadan hög skulle vänta på honom följande dag. Han kunde delegera raporterna och breven vidare, men han föredrog att göra det själv. Speciellt huvudstaden var hans ansvar, och raporterna från västra gränsen var viktiga. Alcanders fader, Alistair, försökte gömma sin oro över det hotande kriget, men Alcander kände honom för väl för att luras.
Alcander reste sig upp och rullade lätt på axlarna, som var alldeles stela efter timmarna i stolen. Han var klädd i vad som ansågs avslappnad och informell stil, även om allt var av den bästa kvalitén, och den mörkblåa jackan var elegant broderad med guldtråd och guldknappar.
Han ställde sig vid det smala fönstret där han hade utsikt över slottsgården, staden och hamnen. De var för långt borta för attt han skulle kunna irskilja vilket var det nya skeppet, och flera fartyg tog sig in och ut ur hamnen hela tiden.
Med en bister min satte Alcander sig åter, lyfte upp följande pergament och började formulera ett svar åt grevinnan, vars rätter kränkts.

[:o]

Iliad som mannen hette gav henne något förvånat hennes arbetsbeskrivning. Men hon märkte att något var fel, var hon inte den de ville ha? De ville ha en av de bästa krigarna för att bli livvakt, och hon var en av de bästa. Dessutom var hon mycket lämpad för det hela för att hon egentligen inte ägde sig själv och kunde skickas på uppdrag som detta utan att ha något att säga om det. Men hon lydde alltid order och gjorde alltid som hon blev tillsagd.
Iliad förde henne in i slottet och hon följde efter honom med snabba steg för att hinna med, sedan stannar han vid en dörr och knackar på.

Då det åter knackades på dörren var Alcander försjunken i det sista pergamentet, en rapport om ett mindre slag som kämpats några veckor tidigare mot Amethis trupper. De hade dödat de flesta, men en del hade lyckats rymma tillbaka över gränsen. Det var kanske dags att ta kontakt med Amethis kung, men de föregående gångerna hade han skyllt på bergsstammarna.
Alcander nickade åt lakejen som stått intill dörren för att öppna den. Han lutade sig bakåt i stolen, och hoppades att det var något viktigt. Huvudvärken hade blivit allt ihärdigare. Det var ser Iliad, som följdes av en kvinna. Alcander höll sitt ansikte neutralt och granskade henne. Trotts det långa håret och vackra ansiktet var hon inte kvinnlig, och Alcander hade inte svårt att tro att hon kom från norden. Det fanns rykten om att även deras kvinnor tränades i krigskonst, och tydligen var de åtminstone tills dels sant.
"Ers höghet, Rind Vidardotter", presenterade ser Ilias henne med en bugning. Alcander reste sig.
"Jag är klar här", sade han åt en av betjänterna, som genast skyndade till bordet för att ställa undan pappren och verktygen. "Tack, ser, ni kan lämna oss nu", sade han sedan åt Iliad med ett leende, som riddaren besvarade innan han lämnade rummet med en bugning och en varnande blick mot kvinnan. "Kom, jag förväntas hos kejsarinnan", sade Alcander till slut åt Rind och väntade inte på ett svar då han lämnade rummet.

Rind såg efter riddaren och upptäckte hans varnande blick, vad trodde han om henne egentligen? Och vad trodde dessa landsmän om henne? Men sedan nickar hon lätt med en bugning åt kejsarens son och följer efter honom. Hennes tjänstgörning började visst direkt, helt okej för henne. Det skulle bli varmt med de varma ytterkläderna, men de kanske skulle ut? Om inte fick det vara, hon skulle inte göra något utan herrns tillåtande och order.
Hon följer efter honom, några steg bakom för att hålla avstånd, visa han var herreman och hennes nya herre.

Slottet var flera hundra år gammalt. Dess väggar var tjocka och fönster smala, allt för att göra det säkert. Alcander hade vant sig vid slottets kallhet, men kejsarinnan planerade varje dag en utflykt till sommarpalatset. Det hade byggts klart under Alcanders farfaders styre, en halv dags ritt bort från huvudstaden. Där hade högsta prioriteten inte varit säkerhet, utan estetik.
"Rind", sade Alcander, mer för att få hennes uppmärksamhet än som en befallning. "Varför skickade de dig?" frågade han, med knappt tydbar ton av nyfikenhet. Alcander hade endast varit till nordens största hamn, och hade knappt haft tid att stiga i land innan de fortsatte med förnyade provianter. Det hade varit vår, och Alcander hade lovat sin mor att han inte skulle vandra längre in i landet då stammarna var som krigiskast.

(Du är tillbaka ♥ )

Rind såg upp på kungen, han hade tilltalat henne. Men inte på det sätt hon var van vid, det lät vänligare och inte så befallande på något vis. Snabbt släpper hon honom med blicken, då det inte är artigt att se på någon av så hög börd alltför länge. Men han hade ställt en fråga som det var hennes plikt att besvara. Ja, varför hade de skickat henne? Det visste hon inte, hon hade bara fått en order om det och blint lytt som vanligt, som det förväntades av henne.
"Jag vet inte sir. Jag fick endast befallning att jag skulle hit." sa hon artigt med en bugning och hoppades att svaret var tillfredställande nog.