När Jag Inte Längre Andas (Ariana Dumbledore fanfic)

Sammanfattning: Har ni också undrat över Ariana Dumbledore? Den lilla, oviktiga karaktären som bara var med under några få kapitel? Jag har det. Jag började undra hur hennes barndom såg ut, hur hon var innan hon blev traumatiserad, och vad som egentligen hände när hon dog. Vill ni också veta?

Den här fanficen kommer att börja när Ariana är fem år gammal, och sluta när hon dör, alltså vid fjorton års ålder. Den kommer innehålla hela hennes livs historia, hur det gick till när mugglarpojkarna gjorde henne traumatiserad för resten av hennes liv...
Rating: PG. Det kanske kommer vara lite svordomar, och senare några mörkare teman, men om man läst alla Harry Potter böckerna går den här utmärkt att läsa.

Jag tagger några personer här…

Molly Evans
Lida
Chilnava

Nå, vad säger ni. Ska jag fortsätta?

ABSOLUT!!!
♥
Kommer ABSOLUT bli en FANTASTISK FF!
Har undrat SJUKT mycket, om henne!
Och nu får jag helt plötsligt din verision (stavning?) av det!
♥♥♥♥

Tack för att ni läser! Bara några småsaker innan kapitlet börjar…

Soundtracks för den här fanficsen: Learn to be lonely, med Minnie Driver, One Day I’ll Fly Away, med Nicole Kidman och Young And Beautiful, med Lana Del Rey.

Utseendet på alla karaktärerna:
Ariana Dumbledore: http://filmdope.com/Gallery/ActorsB/87168-28075.jpg, som hon såg ut i filmen. Men när hon är yngre (på förra bilden är hon fjorton år) ser hon ut så här: http://4.bp.blogspot.com/_MGWi3aNKb6s/THBFZkQlQfI/AAAAAAAAA0g/IK3GwfYxNXM/s200/margaret.jpg

Aberforth Dumbledore: I slutet av historien, som tonåring: http://cdn.buzznet.com/assets/users16/bizarreland/default/grandpa-young-man--large-msg-12671694455.jpg
Och i början, som ett barn: http://media.tumblr.com/tumblr_m024y3Fx8t1qj5yp1.jpg

Albus Dumbledore: I slutet och mitten på historien, som tonåring (på bilden med Gellert Grindewald http://images2.wikia.nocookie.net/__cb20111209171452/harrypotter/images/0/0f/Gellert_Grindelwald_and_Albus_Dumbledore.JPG
Och som ett barn: http://static.guim.co.uk/sys-images/Guardian/Pix/pictures/2011/12/16/1324051452345/Mark-Lester-as-Oliver-Twi-007.jpg

Och så deras föräldrar.
Kendra: http://www.quizz.biz/uploads/quizz/194095/1_cDHQ0.jpg

Och deras käre fader Percival får ni föreställa er själva, för jag hittade ingen bra bild på honom.

Nå, vad säger ni. Ska jag fortsätta?

Nu börjar den. Den kommer att skrivas i jagform och i presens, alltså nutid.


Kapitel 1

1890, Mould-On-The-Wold, England

”Ariana! Var har du lagt min boll, Ariana! Ariana!”
Det är de här orden som väcker mig på morgonen den tjugoandra september. I mitt halvvakna tillstånd är allt jag kan registrera min bror Aberforths arga röst, som skriker på mig. Jag sluddrar något ohörbart och hinner precis öppna ögonen innan jag känner en hand gripa tag i min axel. Jag tjuter till av smärta när den iskalla handen vrider till min axel och upprepar sin fråga i en väsande ton. ”Var är min boll?”
”Jag vet inte!” tjuter jag. ”Snälla Aberforth, jag vet inte!” Jag kämpar för att få loss min axel ur min sexåriga brors mycket starkare grepp. De suddiga konturerna på allt runtomkring mig är borta nu: jag har vaknat till ordentligt. I det tidiga solljuset ser barnkammaren så annorlunda ut, varje leksak får en ny form och ett annat uttryck.
”Det vet du visst det, din dumma lilla…”
Jag tjuter till av smärta när Aberforth släpper min axel, och istället börjar dra i min fläta.
”Aj! Nej, Aberforth, jag vet inte… Jag har inte ens rört din boll, snälla… Snälla, rara…”

Våra högljudda skrik verkar ha väckt vår storebror, Albus, för plötsligt är en annan röst med i det högljudda grälet. ”Vad håller ni på med?”
Ett vilt lugn sprider sig i min kropp vid ljudet av vår äldre brors milda röst. Trots att han bara är fyra år äldre än jag är känner jag alltid en märklig trygghet när han finns nära mig.

Aberforth släpper genast min axel, tar ett steg åt sidan och förklarar för Albus:
”Det var hon som började.”
Vår nioårige bror höjer på sina ögonbryn. ”Ariana?” Han vänder sig mot mig och ger mig en förvånad blick, innan han suckar. ”Aberforth, jag vet att det var du som började. Ariana förstår ingenting, hon vet knappt vad en tiger är…”
”Det vet jag visst det!” avbryter jag ilsket. ”Det är en stor, orange katt som säger ’MOOOORR!’” Jag visar med alla mina tänder, för ökad effekt. Aberforth glömmer för ett ögonblick att han är arg på mig, och fnittrar till, innan hans blick blir otålig igen.
”Jaså? Albus, kan du förklara var min boll är, då?”
Albus ser förvånad ut igen. ”Din boll?”
”Ja, min boll. Ariana har tagit den…”
”Det har jag inte alls det!” tjuter jag. ”Det är du som har slarvat bort den, inte jag…”
”Inte alls!” vrålar Aberforth. Han är arg på riktigt, kan jag se nu: en flammande eld brinner i hans ögon. ”Jag har inte alls slarvat bort den, jag vet till och med vart jag la den: i min garderob! Och nu är den inte där!”
”Varför skyller du alltid på mig? Det var inte jag…”
”Du bara säger det för att du inte har en bättre ursäkt! Det var du som gömde den, din jävla…”
En våldsam ilska flammar upp inom mig. Jag knyter händerna och försöker tvinga tillbaka den hemska känslan, men lyckas inte. Innan jag vet ordet av det har en blekblå ljusblixt flugit fram, ut från mig, och rakt mot Aberforth. Den träffar honom med ett fruktansvärt Pang!
Aberforth far bakåt, träffar väggen med ett öronbedövande tjut. Jag flämtar till. Min ilska är nu helt förbytt i rädsla, och jag har ingen aning om hur jag ska kunna hantera situationen. Albus ger mig en osäker blick.
”Jag-jag gjorde det inte med flit”, flämtar jag förfärad. Tårar har samlats i mina ögon. Varma och svekfulla droppar de över mina kinder. ”Jag gjorde det inte med flit, det var inte mitt fel…”

Dörren flyger öppen, och Mor tornar upp sig i dörröppningen. ”Vad gör ni?” ryter hon. Hon kastar en snabb blick på Aberforth. Han har nu öppnat ögonen, men ligger helt stilla, enda tecknet på att han lever är hans bröst, som panikslaget häver sig upp och ner.
Mor skyndar sig fram till Aberforth och hjälper honom upp på fötter. ”Vad hände, Aberforth?”

Aberforths andning är ansträngd. ”Hon-hon attackerade mig! Attackerade mig, med en trollformel!”
Mor vänder sig mot mig med en förvånad blick. ”Är det sant? Ariana, attackerade du honom?”
Gråten sticker i halsen när jag försiktigt nickar. ”Jag gjorde det inte med flit, mamma, jag svär…”
”Det gjorde du visst det!” avbryter Aberforth med andan i halsen. Jag kan höra att han är nära gråten nu, även han. ”Hon attackerade mig visst med flit!”

Mor skakar på huvudet och vänder sig mot mig.


Förlåt för det abrupta slutet, och för eventuella stavfel, jag blev så irriterad på min ’spellchecking’ att jag stängde av den…