Jacqueline Lupin - Förändringen [Sv]

Hej! Jag tänkte starta ännu en fanfiction.

Titel: Jacqueline Lupin - Förändringen.
Språk: Svenska
Rating: G - Eller det beror på vad man klarar av.
Färdigskriven?: Nej.
Antal kapitel hittills: 2.

Prolog:


Om någon någonsin kunde byta ut sitt allt, mot någonting nytt så
är Jacqueline Lupin med på noterna. Hon är en fjortonårig häxa som ska börja sitt fjärde år på Hogwarts. Hennes liv är mer annorlunda än vad man kan tro.
Som en Lupin har man hård press på att vara perfekt och vara minst lika bra som sin familj i allting. Vilket stör Jacqueline mycket. Eftersom hon vill leva sitt eget liv, som hon vill.
I denna fanfiction får vi följa Jacquelines fjortonde år i livet, varken hon vill eller inte.

"Du har inget val, om du är hård mot världen, är världen hård mot dig."


Intresserade?

låter jättebra!

Låterbra Bevakar!

Här kommer första kapitlet då.


Chapter 1.


"Då var det väl dags". Det var Jacqueline Lupins far, den berömda Ted Lupin som yttrade sig. Klockan var 10:52 och tåget gick om tio minuter. Jacqueline nickade. Hennes svarta hår var uppsatt i en slarvig boll ganska högt upp på huvudet. Hennes mamma Victoire hade tårar i ögonen som alltid. Men Jacqueline kunde ändå lite förstå henne. Som ensam barn var det ofta tårar, särskilt om man hade en mamma som Victoire. Medans hennes pappa var helt spänd och stel.
Hon gick fram till sin mamma. Victoire tittade upp från sina händer. Hon hade röda ögon.
"Hejdå, mamma." Jacqueline kramade om sin mamma. Hon hörde Victoires svaga snyftningar mot hennes axel.
"Hejdå, min älskade Jacqueline", svarade Victorie. De båda kvinnorna släppte varandra och Victoire torkade sina tårar. Hon gav Jacqueline en sista puss på kinden innan turen gick över till Ted.
Ted tog ett stort steg fram. Nu stod han framför sin dotter och såg in i hennes isblåa ögon.
"Hejdå, Jacqueline", sa han och gav Jacqueline en kram. Hon kramade honom tillbaks men det var inte lika känslosamt som mellan Jacqueline och Victoire.
"Hejdå, pappa". De släppte varandra. Jacqueline tog sin vagn, där hon hade sin katt, Skipper, med sig och sprang igenom spärren. Där hon pustade ut.
"Äntligen!". Strax framför sig såg hon sina två bästa kompisar, kusinerna Oliviah och Wayne.
"Jacqie!", ropade Oliviah och Wayne i kör. De två kusinerna kom fram och omfamnade henne.
"Äntligen! Vi trodde nästan att du inte skulle kunna hänga med, och behöva skicka brev till Professor Ysale igen", sa Oliviah och de tre vännerna skrattade.
"Kom nu, så vi hinner med tåget!", sa Wayne.

"Men har ni inga marängfjäderpennor kvar?", sa Wayne surt. Han älskar godis, speciellt marängfjäderpennorna. Oliviah och Jacqueline kunde knappt hålla sig för skratt, eftersom de kände Wayne så väl, godistanten med.
"Nej", svarade hon. "Jag har tretton till, vill du ha dem?", godistanten kunde kanppt hålla inne det fina flinet, så det spred sig över de väl målade läpparna. Waynes fina leende spred sig över de mörka läpparna.
"Ja tack, mrs Candy." Han flinade. Godistanten log och gav Wayne sina tretton marängfjäderpennor. Wayne betalade och resan fortsatte.
"Du, vi borde byta om", sa Oliviah. Jacqueline nickade.
"Ses", sa Wayne och gick ur kupén.
Men han kunde knappast öppna dörren, för det var hur trångt som helst utanför. Jacqueline reste sig upp för att se bättre. Hon tog handen för munnen för att inte skrika.
"Oliviah!".

Jag tror jag kommer tycka om denhär fanficen väldigt mycket!

Skriv på, SJUKT bra FF!
^.^♥

Bevakar STENHÅRT! ♥

Grymt bra! c:

AWESOME!♥

Chapter 2.


Det var helt kaotiskt utanför kupén och Oliviah sprang fram till fönstret, hon var en liten skvallerbytta fast inte när det gäller Jacqueline, men annars. Hon älskar uppmärksamhet.
"ÅH! Det är någon viktig där ute!", Oliviah lät uppjagad, som ganska ofta annars. "Jacqie! Vi måste ut dit, NU!"
"Oliviah, lugna dig, vi kommer inte ut. Vi måste först hitta ett sätt så vi ens kommer ut", sa Wayne tröttsamt, och Jacqueline visste. Han ogillade väldigt mycket när Oliviah blev uppjagad för någonting. Särskilt när hon inte förstår det farliga i situationen.
"Wayne! Jacqie! Vi trycker upp dörren! Jag måste se vem det är!". Oliviahs ton, var inte Jacquelines favorit. Hon gillar den mer vänliga och lugna rösten, än denna hårda och uppjagade. Oliviahs blåa ögon glittrade av förälskelse. Hon blir helt stum av sådana här situationer. Wayne tittade på Jacqueline som nickade.
"Visst", sa de båda i kör. Dem tryckte sig mot dörren. Lämnade inne Oliviah, för annars skulle hon svimma så fort hon kom ut. Hon bankade och skrek en minut. Sedan satte hon sig ner med armarna i kors och kollade surt ner i golvet.

"Nu är vi framme!" Oliviah utbrast av förtjusning. Wayne sken upp och Jacqueline tvingade fram sig ett litet snett leende.
"Japp, ombytta och klara", sa Wayne. Jacqueline nickade. Hon ställde sig upp och gick ur kupén. Kofferten med hennes packning trollades som vanligt upp till sovsalen själv. Med Wayne och Oliviah efter sig traskade hon fram till öppningen i tåget. Hon gick ut och andades in den härliga luften.
"Jacqie, vad var det som hände utanför kupén förut egentligen?", Oliviah tittade frågande på Jacqueline, som tittade på Wayne.
"Äsch, inget speciellt", sa han snabbt, nästan panikslaget. Jacqueline nickade och Oliviah ryckte på axlarna.
"Okej." De tre vännerna fortsatte sin färd mot vagnarna. Där dem hoppade in i en av dem. De tog ungefär fem minuter att åka upp till slottet.


”Jacqie! Undrar inte du vilka nya vi får i år?”. Wayne försökte byta samtalsämne med samma fråga som han frågar varje år.
”Nej”, sa Jacquelin. Hårt, kallt. Hon tänkte på Andromeda, hennes döda släkting, hade hon också det såhär? Jacqueline suckade tyst. Hoppade ur vagnen och gick in i slottet.

-------------------------------------------------------

Dåligt kapitel, inga ideer. Hahah...