Taylor, 1 av 24

Hej! Jag tänkte göra en Hungerspelen-fanfic Så här kommer lite fakta om den.
Titel: Taylor, 1 av 24
Språk: Swedish!
Rating: G (men kyss-scener kommer att upstå)
Författare: emelesey
Färdigskriven. Nepp
Antal kapitel: Detta e första
Beskrivning: (Det utspelar sig ca 10 är innan Katniss föddes) Taylor är en 14:årig flicka från Distrikt 12 som blir utvald till Hungerspelen. Och tja, hon fösöker överleva helt enkelt. Jag tänker inte avslöja för mycket... Jag ska försöka skriva så ofta jag kan men det kanske inte blir så ofta. Hoppas att ni gillar den!

Kapitel 1: Jag är den utvalda.

Mina skor knastrade mot gruset när jag släpade mig fram mot Effie Trinket.
”Såja!” sa hon uppmuntrande, ”Var inte rädd nu!” Men det var jag, det spelade ingen roll vad någon sa. Jag hade alltid fruktat och hatat Hungerspelen, och det kommer jag alltid att göra. Jag gick långsamt upp mot Effie, och när jag väl stod där uppe, så kändes det till och med värre än förut. Jag tittade på alla människor, alla dessa människor. Min mor, mina skyskon, mina vänner. Och alla andra som jag lärt känna under mitt liv i Distrikt 12. Som uppenbarligen snart var över.
”Mina damer och herrar!” Sa Effie med en oerhört fånig huvudstads dialekt. ”Låt mig presentera… Distrikt 12s kvinnliga deltagare för detta års Hungerspel! Taylor Lockheart!” En djup tystnad följde… Ingen applåderade, det var det aldrig någon som gjorde…
”Om vi inte har några frivilliga förstås.” sa Effie med ett litet leende, som om hon tvivlade på att det skulle finnas några frivilliga. Och hon hade rätt, ingen sa något. Det ända man hörde var vindens tysta vinande…
”Okej!” sa Effie, ”Då går vi väl över till pojkarna då!” Hon drog en lapp ur burken för pojkar, och läste upp namnet som stod på den. Jag hörde inte riktigt vad hon sa. Men jag såg en blek mörkhårig pojke lösgöra sig ur mängden och nervöst skynda fram till Effie. Jag var fortfarande så chockad. Jag? Hungerspelen? Det kändes så overkligt… Att det var jag. Men, egentligen så var ju detta vad jag fruktat för hela mitt liv… Varför var jag så överraskad? Oddsen är ju oss aldrig gynnsamma, även om det är det Effie säger. ”Och må oddsen ALLTID vara er gynnsamma!” Om oddsen verkligen skulle vara oss gynnsamma skulle vi ju bli skonade allihop. Jag ryckte till och slet mig bort från mina tankar, och jag skakade hand med den brunhåriga pojken. Sen spelades Panems nationalsång upp.
”Lycka till.” viskade pojken till mig.
”Detsamma.” viskade jag tillbaka med en skrovlig och knappt hörbar röst. Och jag insåg plötsligt att det var det först jag yttrat sen morgonen…
-----------------------------------------------------
Hoppas att ni gillade det

Bra! Fortsätt ♥

Tack Molly Tonks! Och här kommer nästa del!

Kapitel 2: Ett sista farväl

Vi leddes in i rättens hus av några fredsväktare. Dem höll oss inte särskilt hårt, för vi visste att om vi försökte, eller till och med lyckades att rymma, så skulle det bara bli värre. Vi fördes in i ett litet rum för att få säga några sista ord till våra familjer. Ni får 2 minuter. Sa en fredsväktare kort och öppnade dörren så att Milley, Charles och Dannie kunde rusa in och krama om mig alla tre. Efter kom mor och far. Milley hade tårar i ögonen.
”Du får inte åka.” viskade hon till mig med tårarna rinnande ner över dem små kinderna. ”Du får inte!”
”Men jag måste.” viskade jag tillbaka. Milley var bara 12 år, och det var henne första år att delta i Hungerspelen. Och jag visste att jag hade mycket större chans att klara mig än hon. Även om jag inte hade så stora chanser heller. Och jag var trots allt bara 14. Jag skulle inte överleva, men det sa jag inget om. Charles, som bara var 5, fattade inte riktigt vad som hände, men han förstod att det inte var bra. Dannie var 9, och hon skakade av snyftningar.
”Du,” sa jag och tittade på henne. ”gråt inte.” hon stirrade på mig.
”Du måste vinna.” viskade hon. ”Jag vet att du kan!”
”Ja, jag ska göra mitt bästa.” sa jag till svar och log mot henne. Även om jag inte kände mig riktigt lika säker på insidan. Jag lösgjorde mig ur deras famnar, och gick fram mot mor och far. Tårar sipprade ner för mors kinder och fars ögon var blanka. Jag kramade om dem.
”Gråt inte.” sa jag till mor, ”Jag kommer tillbaka, okej?” mor nickade sakta och log lite mot mig.
”Vi älskar dig Taylor.” sa far.
”Och jag älskar er.” viskade jag tillbaka. Och jag kände hur tårarna ville komma, men jag måste vara stark. För Milley, Charles och Dannies skull.
”Den utsatta tiden är slut.” sa fredsväktaren och han plus två av hans kamrater tog tag i mina älskade syskon och drog dem mot dörren, mor och far gick endå.
”Nej vänta! VÄNTA!” skrek Milley, men hon hade inte en chans mot den muskulösa fredsväktare som höll henne i ett järngrepp.
”Du måste vinna! DU MÅSTE!” Var det sista jag hörde, och sen blev allt tyst…
---------------------------------------
Lite kort kanske men ja ja

Jätte bra!!!

Braaa < 3

tack så mycket! Jag blir så glad när ni ger sånna fina och bra kommentarer! Molly TonksLizzy.P27