Marodörernas, Lilys och Snapes tid [SV]

Jag hade lagt ner den här, men nu tänkte jag fortsätta i alla fall =) Så enjoy ^^

Titel: Severus avslöjar sig
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 7
Färdigskriven: Nej
Rating: PG tror jag... :$
Beskrivning: Ni som har läst 5:an och 7:an kommer nog att förstå bäst vad den här berättelsen handlar om. Ni vet Snapes minne när han kallar Lily för "smutsskalle" och de andra minnerna.
Så berättelsen handlar om Harrys föräldrar, Sirius, Slingersvans, Remus och Snape från deras tid på Hogwarts. Jag kommer att skriva från olika perspektiv varje gång (eller inte varje gång kanske men det händer. Det vill säga att ibland skriver jag från Severus perspektiv, ibland från Lilys eller någon annan av dem. Vissa delar kommer ni förstås att känna igen från böckerna men annars hittar jag på så bra jag kan
Detta är min första fanfiction så den kanske inte blir världens bästa...

Bara så att ni vet:

Jag tänkte att jag bara tänker skriva det som jag vill ha med varje år, så det kommer nog att bli många förvirrande hopp i fanficen. Då menar jag att jag skriver om första året (där Quidditch och sådant antagligen ingår, fast det är inte säkert), och sen hoppar jag kanske över andra och tredje och hamnar på fjärde, där de blir Animagusar (och kanske lite annat), och sen kommer jag till femte (där James och Snapes hat mot varann blir tydligare än någonsin, Snape kallar Lily för smutsskalle, kanske lite andra saker och så har jag bestämt att det är det året som Sirius lurar ner Snape till Spökande Stugan), sjätte (där Lilys känslor för James blir lite tydligare, eller så hoppar jag över det året), sjunde (där... eh... "saker" kommer att hända...), James och Lilys bröllopp, Harry, och deras tragiska död, och sen kommer jag att skriva lite saker från Remus, Sirius och Snapes perspektiv under Harrys år på Hogwarts, ställen där jag tycker att det skulle vara intressant att ha med saker med deras syn på allt och inte Harrys.
Döden, i min fanfic, kommer att vara så som jag hoppas att döden är (åtminstone för dom) dvs att jag kanske kommer att skriva från de dödas perspektiv.
På ett ställe (jag kommer att skriva i inlägget när) kommer jag att skriva från mångas perspektiv samtidigt, och vem vet, det kanske inte blir bara det stället som jag gör så på.
Nu kanske det finns lite underliga saker i den här texten, men det är för att jag skrev det här längre fram i berättelsen, innan jag visste om jag verkligen skulle göra såhär... Äsch, strunt i det

Nu kanske ni undrar varför jag började på den här fanficen om jag inte vet vad jag ska skriva. Jo, jag ville ha med saker här som jag ville skulle vara med på riktigt. Saker som jag ville dela med andra. När jag gjorde det här forumet tänkte jag förstås inte på omständigheterna och konsekvenserna, dvs de "tomma" åren. Så det är därför jag vill göra det som står där uppe, för att kunna skriva det jag vill skriva, samtidigt som jag inte ska behöva anstränga mig för att komma på idéer till något jag helst inte vill eller orkar komma på idéer till.
Jag vet, jag låter säkert tråkig, men jag tror att ni skulle förstå vad jag menar om det var med mina ögon ni såg på allting, eller om ni var i min situation.

Sidor:
Sida 1: ett kap
Sida 2: ett kap
Sida 5: ett kap
Sida 7: ett kap
Sida 9: ett kap
Sida 16: ett kap
Sida 31: ett kap delat på två inlägg

[Severus perspektiv]
Severus kröp förskräckt ihop i ett hörn och betraktade sina föräldrar där dom skrek och vrålade åt varandra. Han försökte dagdrömma sig därifrån men det var svårt och han var rädd. Hans föräldrar kastade saker på varandra och hans mor hotade med att förtrolla hans far. Han begravde ansiktet i händerna men tog nästan genast bort händerna från ansiktet och tittade upp. Han visste vad han skulle försöka att göra. Han hade länge planerat det och det kanske äntligen var dags. Han smög ut ur huset i och började gå mot lekparken. Han hoppade över floden och fortsatte gå. Han hoppades att den söta flickan Lily var där. Han tänkte på hennes vackra mörkt röda hår och lysande gröna ögon. Grönt. Det var en så fin färg. Han suckade glatt och märkte inte att han hade kommit fram till parken. När han fick syn på Lily och hennes syster Petunia som gungade hoppade han förskräck in bakom närmaste buske. Han tittade på deras mycket väl passande mugglarkläder. Han tittade ner på sig själv och rodnade lite. Han hade på sig ett par urvuxna jeans, en alldeles för stor kavaj och en skjorta som hans far kallade för arbetsblus. Även om han var mer van vid sina vanliga kläder och inte hade den blekaste aning om mugglarmode så förstod han att han säkert såg löjlig ut i sina mugglarkläder. Han såg hungrigt på Lily och hans ansikte uttryckte en tydlig längtan. Lily gungade högre och högre.
"Lily, gör det inte!" skrek Petunia. Men Lily hade släppt taget om gungan när den var som högst i sin båge och flugigt upp i luften, bokstavligt flugigt, kastat sig upp mot skyn med ett tjut av skratt. I stället för att falla ner och krossas mot lekplatsens asfalt susade hon som en trapetskonsnär genom luften, stannade uppe alldeles fö rlänge och landade alldeles för lätt.
"Mamma så åt dig att inte göra sådär!"
Petunia stannade sin gunga genom att släpa sandalklackarna i marken, så att det skrapade och knastrade i gruset. Sedan hoppade hon upp och satte händerna i sidorna.
"Mamma sa att du inte fick, Lily!"
"Men det gick ju fint", sa Lily, som förtfarande fnittrade. "Tuni, se här. Titta vad jag kan göra."
Petunia såg sig omkring. Lekplatsen var tom sånar på dem själva och, fastän flickorna inte visste det, Severus. Lily hade plockat upp en nerfallen blomma från busken som Severus stod och lurade bakom. Petunia kom närmare, uppenbarligen sliten mellan nyfikenhet och ogillande. Lily väntade tills Petunia var tillräckligt nära för att kunna se tydligt och höll sedan fram handflatan. Där låg blomman och öppnade och slöt sina blomblad som ett bisarrt ostron med flera läppar.
"Få den att sluta!" skrek Petunia gällt.
"Den är inte farlig", sa Lily, men hon slöt handen om blomman och kastade tillbaka den på marken.
"Det är inte rätt", sa Petunia, men hennes ögon hade följt blommans flykt ner till marken och dröjde kvar på den. "Hur bär du dig åt för att göra det?" tillade hon och det hördes en tydlig längtan i hennes röst.
"Det är väl självklart, va?"
Severus kunde inte behärska sig längre, även om han hade föredragit att Lily hade varit ensam, utan hoppade fram bakom buskarna. Petunia skrek och sprang tillbaka mot gungorna, men Lily stannade där hon var, trots att hon såg förskräckt ut. Severus ångrade att han hade visat sig. Han borde ha väntat till någon annan gång, när Lily var ensam. En matt rodnad steg på hans gulbleka kinder när han såg på Lily och forfarande önskade att han inte hade visat sig.
"Vad är det som är självklart?" frågade Lily.
Severus blev nervös med också upphetsad när hon frågade medan han önskade att Petunia ville gå där ifrån. Med en blick på Petunia som nu väntade borta vid gungorna, sänkte han rösten och sa:
"Jag vet vad du är för nåt."
"Vad menar du?"
"Du är... du ät en häxa", viskade Severus.
Hon såg förnärmad ut.
"En sån sak är faktiskt inte särkilt snällt att säga till nån!"
Hon vände sig om med näsan i vädret och tågade iväg mot sin syster.
"Nej!" sa Severus.
Han var väldigt röd i snaiktet, han kände det själv. Han önskade att han hade väntat tills nån gång när Lily var ensam. Han skyndade sig efter flickorna som betraktade honom ogillande, medan båda höll fast i en av gungstängerna, som om det var den säkra platsen när man lekte kull.
"Du är det", sa Severus till Lily. "Du är en häxa. Jag har spanat på dig ett tag. Men det är inget fel med det. Min mamma är en häxa, och jag är en trollkarl."
Petunias skratt var som kallt vatten.
"Trollkarl!" skrek hon, karsk igen nu när hon hade hämtat sig från chocken när han plötsligt dök upp. Jag vet vem du är! Du är den där pojken Snape! De bor i Spinnargränden nere vid floden", sa hon åt Lily och det hördes tydligt på hennes ton att hon betraktade betraktade adressen som en dålig rekommendation. "Varför har du spionerat på oss?"
"Jag har inte spionerat" sa Severus, varm och illa till mods i det klara solskenet som tydligt avslöjade han smutsiga hår. Han hade inte haft chansen att duscha på ett tag. "Jag skulle i vilket fall inte spionera på dig", tillade han illvilligt, för du är en mugglare."
Trots att Petunia tydligen inte föstod ordet, kunde hon knappast ta miste på tonen.
"Lily, kom nu, så går vi!" sa hon gällt.
Lily lydde ögonblickligen sin syster och blängde på Severus när hon gick. Han stod och tittade på dem då de tågade ut genom lekplatsgrinden, kände sig bittert beskviken. Han önskade att Lily skulle smyga tillbaka och undra vad det var han hade pratat om. Han gick fram och satte sig på en av gungorna och väntade förhoppningsfullt. Han väntade i över en halvtimme men hon kom aldrig, så han gick ännu mer besviken dät ifrån. Han bävade för att gå hem men var skulle han annars ta vägen? Han hade inga vänner på det här stället, men det var åtminstone bättre att vara här ute ensam än hemma med sina bråkande föräldrar. Han stövade runt i parken en stund till men gick sedan där ifrån bort till floden nära hans hus. Han satte sig och plaskade förstrött med vattnet medan han tänkte på Lily. Han föreställde sig hur det skulle bli på Hogwarts, vilket elevhem de dkulle hamna i och om Lily skulle fortsätta att vara arg på honom när hon förstod att han talade sanning. Han kanske aldrig skulle få chansen att tala om det för henne misslyckas med att få henne att tro på honom, men när de var elva skulle hon i alla fall förstå. Men han hoppades att det skulle ske tidigare än så. Han orkade inte vänta ett år, om hon ens ville vara med honom då. Han var säker på att han skulle hamna i Slytherin med tanke på hans intresse för svartkonster. Men tänk om Lily inte gjorde det? Slytherineleverna var inte särkilt populära bland de andra elevhemmens eleverna. Tänk om nån berättade för Lily att Slytherineleverna inte avr så snälla mot andra? Vad skulle hon då tycka om honom? Hon var ju mugglarfödd. Ingen mugglarfödd hade någonsin hamnat i Slytherin så vitt han visste. Tänk om hon hamnade i Gryffindor? Gryffindor och Slytherin hade väl varit fiender sen Hogwarts byggdes? Äsch, vadå? tänkte han och reste sig upp och började gå hem. Det här behövde han inte bry sig om nu. Det hade blivit mörkt. Han hade varit ute väldigt länge nu. Han gled tyst in genom ytterdörren och till hans lättnad hörde han inget. Han låste tyst och smög upp för trappan. Hans föräldrar verkade ha gått och lagt sig. Han gick in i sitt rum och stängde dörren försiktigt efter sig. Han bytte om till sin slitna pyjamas som var alldeles för kort och kröp ihop under täcket.
Han slöt ögonen och kände hur trött han var. Han hann bara tänka på Lilys vackra ögon och hår innan han gled in i en djup och drömlös sömn.

Som ni säkert märker har jag tagit en stor del från Snapes minne. Det är för att jag själv ska kunna formulera ordenligt och för att vissa som kanske inte har läst boken ska förstå. Jag kommer att kopiera andra saker också på vissa ställen så att ni bara vet. Jag kommer att skriva det mesta själv. Ni kanske också märker att jag har redigerat lite i det som kommer från boken, men det är för att det är från Snapes perspektiv och att Harry inte är född då...

Hoppas att det jag har skrivit själv var bra!
Jag skriver inte förän jag har fått några stycken komentarer.

Meer!!Vad bra du skrev!

meeeeeeeeeeeeer

Bra!

Det här var faktiskt bra!!!
Gillar. Särskillt när du tar det från nån annans perspektiv!
SNÄLLA, SKRIV FORTSÄTTNINGEN NUUUUU!!!!!

Jag ska skriva men inte nu. Och jag måste komma på hur Snape ska få Lily att lyssna på honom. Nästa kapitel kommet också ha väldigt mycket från boken. ♥

skrivskrivskriv!!!!!

meer!
kan du göra tecken för där du slutade sist?hihi
Jag hittade ändå!

gillar den, och bevakar

*bevakar* också