Hur mycket är man bered att offra när kärleken knackar på? (Trejde Generationen)

Hej! Jag tänke skriva en fanfcition om trejde generationen. Hoppas ni gillar den och var inte rädda att säga vad som är bra och vad som kan förbättras!


Rating: PG-13 eller PG-16. Beror vad man klarar av.
Författare: Irma Pince
Färdigskriven: Nej

Bra personer att känna till: Rose Weasley, fjärde året
(Huvudperson)
Albus Potter, fjärde året, Molly Weasley II, fjärde året, Lysander och Lorcan Scamander Lovegood, fjärde året, Lilly Potter, andra året, Hugo Weasley, andra året, James Siruis Potter, femte året, Roxanne Weasley, femte året, Fred Weasley II, sjätte året, Dominique Weasley, sjätte året, Victoire Weasley,sjunde året,Lucy Weasley, första året, Louis Weasley första året.

Handling: Rose ska börja sitt fjärde år på Hogwarts tillsammans med sin kusin och bästa vän Albus. Men allt blir inte vad dem tänk sig. För när Rose ser den mystiska Scorpius i Diagongränden så händer något i henne. Hon blir kär. Det som absolut inte får hända! En Weasley kan inte bli tillsammans med en Malfoy! En i Gryfindor kan inte va tillsammans med en i Slytherin! Hur stark är kärlek egentligen? Och hur mycket är man egentligen bered att offra för kärleken?



Prolog:Han tittade på Rose med sina gråa kalla ögon. Rose ryste men ändå var det något som hindrade henne att gå därifrån. Hon blev som förstenad för någonstans i dem gråa ögonen fanns det ett varmt ljus. Han var mycket mystiskt den där Scorpius men ack så vacker.

Låter jättebra! "Bevakar".

jättebra!

Kapitel 1, Jag är Rose Weasley och är 14 år gammal och jag ska börja mitt fjärde år på Hogwarts. Min familj består av min pappa Ron eller Ronald Wealsey, min mamma Hermione Weasley tidigare Granger och min lillebror Hugo Weasley som var tolv år och skulle börja sitt andra år på Hogwarts. Jag och min familj var på väg på den årliga helgen som alltid var helgen skolåret på Hogwarts skola för häxkonst och trolldom börja. Då samlades alla i släkten Weasley i Kråkboet för att äta en festmiddag och dagen efter att gå och köpa det som behövdes till Hogwarts i Diagongräden. Jag och min familj skulle precis ge oss av från vårt hus i London med hjälp av flampulver när… ”Rose, du glömde nästan din katt!” skrek mamma och gav Rose katten.

”Jag åker först” sa jag lugnt och gick in med kofferten och katten i famnen i den öppna spisen och tog en näve med flampulver.

”Kråkboet!” sa jag tydligit och gröna flammor flammade upp och en kraft tog tag i henne och snörade mig hårt, men efter några sekunder så stod jag i den öppna spisen i Kråkboet.

Jag klev ur den öppna spisen och släppte ner katten på golvet. ”Farmor och Farfar?!” ropade jag.

Jag hörde steg som kom närmare och närmare och till sist såg jag att det var farmor som kom gåendes i en turkos klänning med volang på ”Hej Rosie!” sa hon glatt och gick fram och gav henne en stor kram.

”Var har du resten av familjen då?” sa hon medan hon höll på att ställa in ett par muffins i ugnen.

”Dem kommer nog vilken sekund som helst tror jag väl” sa jag uttråkat, ”Farmor jag går och ställer upp min koffert, men vilket rum ska jag sova i?”

”Ni barn kan väl sova i Freds och George gamla rum?” sa farmor frånvarande och det märktes väldigt tydligt att hon tänkte på Fred.

”Visst! Det blir nog bra.” Fred var Georges tvillingbror och min pappas bror, Fred dog under slaget om Hogwarts 1998 av den dödande förbannelsen. Alla pratar om honom säger alltid om hur trevlig och rolig och vilken tradige det var att han gick bort så ung. I släkten pratar vi aldrig om det, för att det är ingen som klarar av att prata om det än, även om det har gått 23 år sen han gick bort.
Jag gick upp för den röda branta trappan och jag kom upp till övrehallen som luktade nymålat och jag kunde se hur den hade blivit mörk grön istället för mörkröd som den var innan.

Jag kunde höra hur resten av min familj hade anlänt och när jag tittade ut genom det lilla bruna fönstret på överhallen såg jag att farbror George, hans fru Angelina och mina två kusiner Fred och Roxanne kom flygande på blå himmel med sina kvastar i nyaste modellen som dem säkert hade fått sponsrade av Ballycastle bats, laget som Angelina tidigare hade spelat i och nu coachade. Tanken att se pappa min av avundsjuka när han såg dem nya kvastarna fick mig att skratta till.

Jag steg in i det stora rummet som hade fullt att Quidditch affischer på bland annat Puddlemere United som var mina personliga favoriter. I rummet fanns också ett stort fönster som var den ända ljuskällan i rummet för tillfället. I rummet fanns också en blå vånings säng ut med en av väggarna och vid fönstret stod ett brunt gammalt skrivbord och en gul ranglig stol. Jag gick fram och paxade översängen genom att lägga min mantel med Gryffindor sigill på sängen. Jag ställde in kofferten i mitten av rummet innan jag gick ner.

När jag kom ner så såg jag att inte bara min och Freds familj utan nu hade också Percys familj kommit. Percy hade två barn Molly och Lucy. Man märkte att Molly var väldigt lik Percy på många vis men det mest framträddande var att båda var väldigt noga att hålla sig till reglerna. Däremot var Lucy väldigt busig och bröt regler så fort hon fick chansen, och det hade hon ärvt efter Fred och George enligt farmor och farfar. Jag gick ner till köket för att hälsa på alla.
”Hej Rose! Hur är det med dig?” sa George glatt och gav mig en kram.

”Bara bra tack! Hur är det själv då, och hur går affärerna förresten?” sa jag medan jag kollade ut genom vita köksfönstret för att se ifall Albus och hans familj hade kommit.

”Jo det går bra, vi ska öppna en ny butik i Paris nästa månad så det är fullt upp!” och fick syn på Bill, Fleur och mina kusiner Victorie, Dominique och Louis.

”Ursäkta mig” sa han och tog riktning mot Bill och Fleur.
Jag gick och tog en av farmors underbara hembakade kakor som stod på det stora bruna köksbordet.
”Men hallå Rose!” hörde jag någon säga bakom mig och det gjorde att jag höll på att sätta kakan i halsen.

Jag vände mig om och såg att det var Fred som hälsade på. Jag tuggade snabbt och svalde. ”Hjälp vad du skrämde mig Fred!” sa jag med ett skratt.

”Jag såg förresten att du hade fått den nyaste Nibus kvasten, skulle jag få prova den efter middagen?” sa jag förvänts fullt.

”Visst! Den extra bra för den som är slagman, så för mig är den perfekt! Vi kommer knäcka Slytherin detta år, det känner jag på mig!” sa Fred nöjt.

Nästan hela Gryffindors quidditchlag bestod av Weasleys. Dominique var lag kapten och hon var även jagare tillsammans med James, Fred var slagman, Albus var sökare och jag själv var jag vaktare precis som min pappa.

Helt plötsligt började det låta i öppna spisen och sen på mindre än på några sekunder står min farbror Charlie där. Farmor kommer snabbt och ger honom en kram.
”Nå var har du småttingen då? Sa farmor mycket glatt och förväntansfullt.

Det märktes att hon längtade att se sitt nästan nyfödda barnbarns barn. Spisen började låta igen och nu kom Bills fru Frankie. Frankie kom från Tyskland och dem träffades i Rumänien när dem båda höll på att föda upp drakar, och i år har dem varit gifta 19 år!

”Hej kära Frankie” sa farmor och gav henne en kram.

”Hej Molly!” sa hon med sin tyska brytning.
Nu hade även Charlies son Liam och hans barn Sadik kommit. Alla samlades runt Liam och Sadik. Sadik hade brunt hår som han hade ärvt av sin mamma Cleo och blåa ögon som han hade fått efter sin pappa Liam. Sadik hade fått allas uppmärksamhet när något skramlade till utanför. Det visade sig vara Albus pappa som hade gjort en dålig landning med deras flygande grå Volvo V70. Jag gick snabbt ut för att springa krama Albus som var min allra bästa vän. Jag hade inte sett honom på hela sommaren eftersom jag hade varit i Frankrike som var min mamma favorit land. Det var skönt se honom igen.
”Hej Albus” sa jag tyst.

Han besvarade med ett ännu tystare ”Hej”.
Vi kramades ända till James kom och knuffade till oss. Farmor kom ut på trappan och ropade ”Skynda er nu! Maten står på bordet om en minut.” sa hon bestämt medan hon gav Albus mamma och pappa kramar.

Vi gick långsamt mot huset medan vi pratade vad vi hade gjort i sommar. När vi väl kom till köket stod alla slags maträtter framdukade. ”Hugg in” sa farfar med ett stort leende på läpparna.

På bordet stod inälvspaj, pumpasoppa, rostbiff, stekt potatis mm, och självklart stod min favoriträtt skotsk lammsoppa på bordet. Den här dagen kunde ju inte bli bättre! När alla hade satt sig till bords vid långbordet så började dem vuxna prata om jobb.

”Jag hörde att du hade blivit befordrad Percy! Grattis!” sa morfar och klappade honom på axeln.

Percy blev generad men sa sen stolt ”Ja, Kingelsey befordrade mig till vice trolldomsminster”.

Alla vid bordet började applådera och började säga ”Grattis” i mun på varandra.

När applåderna och gratulationerna hade avtagit så sa Percy ”Hur går det för dig och ditt skrivande om quidditch i The Daily Prophet Ginny?” medan han stoppade in en stor bit potatis i munnen.

”Jo det går faktiskt riktigt bra, förutom att Rita går på mig nerverna. Som tur är så har hon inte hand om sport upplagan än.” sa Ginny med stor betoning på ”än”.

”Håller Daily Prophet fortfarande med om allt som ministret säger och tystar ner fel som dem har gjort?” sa Bill nyfiket medan han svalde en storklunk eldwhiskey.

”Nej inte lika mycket längre när Kinsley är minister, men det händer ju att vissa avdelningar på ministret mutar Rita för att deras misstag inte ska komma ut i tidningen, och Rita är ju mycket villig att ta emot extra pengar på sidan om.” sa Ginny surt.

Efter några minuter diskussion och Rita och The Daily Prophet så hade vi barn fått nog och vi alla bestämde oss utom Molly (och jag var inte överraskad) att gå från matbordet och gå ut på gårdsplan för att testa Roxanne och Freds nya kvastar. Efter att vi hade sagt tack för maten och hur gott maten smakade till farmor gick vi ut.

När vi kom ut var det kyligt och man märkte att hösten var på väg. Löven hade börjat ändra färg, det var mycket blåsigt och massa löv yrde runt i vinden. Jag älskade hösten. Inte bara att det var min födelsedag i oktober utan också för att hösten var årstiden man kunde börja om, i alla fall i skolan.
Även om jag hade toppbetyg och många kompisar så var det en sak jag saknade, kärlek. Jag hade aldrig varit kär på riktigt. Det närmaste jag hade kommit kärlek var när jag pussade Lysander Scamander Lovegood när vi var tio år, och det var bara för jag tyckte synd om honom när elektroniska plommonen som dem hade i sin trädgård hade gett honom en kraftfull stöt.
Jag vaknade upp ur mina tankar när James kastade en boll på mig och jag kände ilskan började bubbla upp.

”AJ! Vad var det bra för?!” sa jag surt.

”Åh tänkte du på Malfoy? Åh vad sött!” sa han retfullt.

”Sluta! Jag hatar Scorpius! Han är konstig och ful!” sa jag ilsket.

Men egentligen hatade jag honom inte för jag kände honom knappt, även om vi hade gått i samma årskurs i tre år. Ful var han verkligen inte! Rena motsatsen! Jag var så sur på James så att slängde den lilla röda platsbollen så hårt jag kunde på honom och sen gick jag därifrån men jag kunde höra hur han skrattade åt mig.
För att jag skulle lugna ner mig så tog jag kvasten ur handen på Fred och hoppade upp. Det var skönt att känna den kyliga luften mot mitt anskitet. De kändes som jag kunde flyga och det hade aldrig gjort mig mer avslappnad. Nåja, lite väl mycket avslappnad. För när jag cirka fyra meter över marken släppte jag skaftet och låtsades att mina armar var vingar, allt gick bra tills en kraftig vindputs kom och jag åkte av. Jag föll handlöst fyra meter tills jag träffade marken och allt blev svart.

Hoppas ni gillar det!

Bra!

Nytt kapitel men dock ganska kort! Hoppas ni gillar det!


Kapitel 2,När jag vaknade var allting suddigt men efter någon minut kunde jag se allt klart igen. Jag var yr och förvirrad. Hur kom jag hit och varför har jag ont i mitt bakhuvud? När jag försökte komma på var jag var, så märkte jag att låg på farmor och farfars soffa men hade fortfarande ingen aning hur jag hade kommit dit.
Jag kunde höra avlägsna röster som jag gissade var från köket.
Jag försökte resa mig upp men det var som varje kroppsdel sa emot så istället försökte jag ropa ”Hallå? Kan någon höra mig?”.

Men jag gissade att ingen hörde mig eftersom jag var så hes så jag lät som en kråka så fort jag öppnade munnen. Även ifall hela min kropp värkte och sa emot reste jag mig upp efter mycket möda och smärta. Jag gick långsamt men ändå det kändes som jag gick på krossat glas. Jag kunde höra att jag kom närmare rösterna och tillslut kom jag fram till köket, när mamma såg mig tog hon direkt fram en stol till mig och sa oroligt ”Hur går det gumman? Gör mycket ont?”.

Jag nickade och kände plötsligt hur törstig jag var. ”Kan jag få ett glas vatten?” sa jag så högt och tydligt jag kunde, men även om jag försökte var det fortfarande väldigt tyst men det såg ut som mamma hade hört.

Hon tog genast fram ett glas från det bruna och slitna köksskåpet och fyllde det snabbt vatten i glaset och gav det till mig som satt helt orkeslös på en blå köksstol. Jag kluckande i mig vattenet snabbt och min törst försvann. ”Mamma vad hände egentligen igår?” sa jag trött.

”Du ramlande av kvasten och slog i marken och blev medvetslös och ditt huvud blödde kraftig men nu är verkar ju allt någorlunda bra.” sa mamma medan hon smekte min kind.

”Var är alla andra? Jag hörde röster förut.” sa jag medan jag kollade runt i det tomma köket.'

”Alla sover, klockan är bara sex på morgonen och rösterna du hörde var jag och din far.” sa hon lugnt.
”Men var gjorde pappa uppe såhär tidigt egentligen? Han sover ju alltid jätte länge på helgerna.” sa jag medan jag gäspade stort.

”Vi vuxna turades om vaka över dig om det skulle hända något som om du skulle vakna eller sluta andas eller något likande. Så jag och Ron byttes av varandra bara.” sa mamma och jag såg att hon var trött.

"Jaha men nu när jag är vaken och så kan du väl sova en timme till? För det ska jag i alla fall.” sa jag trött.

”Nej för nu jag väl är vaken kan jag inte somna om.” sa mamma men jag visste att hon ljög, men jag var för trött för att bry mig.

Jag gick långsamt och så tyst jag kunde upp till Fred och Georges gamla rum men det var svårt eftersom hela huset knarra och jag var för ont för att gå på tå. Solen höll på att gå upp och det såg att bli en fin tidig höstdag. När jag gick in i rummet hörde jag att Victoire pratade i sömnen igen som hon alltid hade gjort sen hon var liten.
”Ted… Ted Lupin, jag älskar dig.” sa hon otydligt så det knapp gick att höra.

Ted Lupin var Victories pojkvän. Teds föräldrar dog under slaget om Hogwarts så han växte upp med sin mormor och morfar men han var också mycket nära vänner till oss Weasley och Potter. Han var alltid med på jul och helgen innan Hogwarts, men i år kunde han inte för han skulle åka och provspela för quidditch laget Tutshill Tornados.

Eftersom det låg madrasser på golvet var jag tvungen att vara väldigt noga var jag gick, så jag inte trampade på någon och att mörkt i rummet gjorde ju inte saken bättre. När jag väl hade hittat till våningssängen och låg i sängen och försöka sova var det ända jag kunde tänka på var Scorpius av någon konstig anledning. Men efter ett tag så somnade jag tillslut. Jag drömde en hemsk dröm, jag drömde att duellerade mot Scorpius och dödade honom! Jag satt mig upp i sängen helt kallsvettig och skrek
”Nej! Snälla dö inte Scorpius!”

Riktigt bra ff. Vilken hemsk dröm det var nu i sista kapitlet. Ser fram emot mer.

*Bevakar* :3
Den låter superdupermegaawesome >

*Bevakar*
Jag har nu läst det första kapitlet och det var väldigt bra, det var det. Men en sak noterade jag. Det var att du aldrig tryckte på enter, vilket gör det svårt att läsa.
Jag kan ge dig några exempel

”Kråkboet!” sa jag tydligit och gröna flammor flammade upp och en kraft tog tag i henne och snörade mig hårt, men efter några sekunder så stod jag i den öppna spisen i Kråkboet. Jag klev ur den öppna spisen och släppte ner katten på golvet. ”Farmor och Farfar?!” ropade jag. Jag hörde steg som kom närmare och närmare och till sist såg jag att det var farmor som kom gåendes i en turkos klänning med volang på ”Hej Rosie!” sa hon glatt och gick fram och gav henne en stor kram. ”Var har du resten av familjen då?” sa hon medan hon höll på att ställa in ett par muffins i ugnen. ”Dem kommer nog vilken sekund som helst tror jag väl” sa jag uttråkat, ”Farmor jag går och ställer upp min koffert, men vilket rum ska jag sova i?” ”Ni barn kan väl sova i Freds och George gamla rum?” sa farmor frånvarande och det märktes väldigt tydligt att hon tänkte på Fred. ”Visst! Det blir nog bra.” Fred var Georges tvillingbror och min pappas bror, Fred dog under slaget om Hogwarts 1998 av den dödande förbannelsen. Alla pratar om honom säger alltid om hur trevlig och rolig och vilken tradige det var att han gick bort så ung. I släkten pratar vi aldrig om det, för att det är ingen som klarar av att prata om det än, även om det har gått 23 år sen han gick bort. Jag gick upp för den röda branta trappan och jag kom upp till övrehallen som luktade nymålat och jag kunde se hur den hade blivit mörk grön istället för mörkröd som den var innan. Jag kunde höra hur resten av min familj hade anlänt och när jag tittade ut genom det lilla bruna fönstret på överhallen såg jag att farbror George, hans fru Angelina och mina två kusiner Fred och Roxanne kom flygande på blå himmel med sina kvastar i nyaste modellen som dem säkert hade fått sponsrade av Ballycastle bats, laget som Angelina tidigare hade spelat i och nu coachade.

Testa det här;
”Kråkboet!” sa jag tydligit och gröna flammor flammade upp och en kraft tog tag i henne och snörade mig hårt, men efter några sekunder så stod jag i den öppna spisen i Kråkboet. Jag klev ur den öppna spisen och släppte ner katten på golvet.
”Farmor och Farfar?!” ropade jag. Jag hörde steg som kom närmare och närmare och till sist såg jag att det var farmor som kom gåendes i en turkos klänning med volang på ”Hej Rosie!” sa hon glatt och gick fram och gav henne en stor kram.
”Var har du resten av familjen då?” sa hon medan hon höll på att ställa in ett par muffins i ugnen. ”Dem kommer nog vilken sekund som helst tror jag väl” sa jag uttråkat, ”Farmor jag går och ställer upp min koffert, men vilket rum ska jag sova i?”
”Ni barn kan väl sova i Freds och George gamla rum?” sa farmor frånvarande och det märktes väldigt tydligt att hon tänkte på Fred.
”Visst! Det blir nog bra.”
Fred var Georges tvillingbror och min pappas bror, Fred dog under slaget om Hogwarts 1998 av den dödande förbannelsen. Alla pratar om honom säger alltid om hur trevlig och rolig och vilken tradige det var att han gick bort så ung. I släkten pratar vi aldrig om det, för att det är ingen som klarar av att prata om det än, även om det har gått 23 år sen han gick bort.
Jag gick upp för den röda branta trappan och jag kom upp till övrehallen som luktade nymålat och jag kunde se hur den hade blivit mörk grön istället för mörkröd som den var innan.
Jag kunde höra hur resten av min familj hade anlänt och när jag tittade ut genom det lilla bruna fönstret på överhallen såg jag att farbror George, hans fru Angelina och mina två kusiner Fred och Roxanne kom flygande på blå himmel med sina kvastar i nyaste modellen som dem säkert hade fått sponsrade av Ballycastle bats, laget som Angelina tidigare hade spelat i och nu coachade.

Ser du? Det blir stor skillnad, mycket lättare att läsa. Det är en sak du kan tänka på till nästa gång.
Sen var det ett par små slarvfel, men slarvfel gör vi alla så det är lugnt.

Förlåt om jag verkar jobbig, hoppas inte det.
Jättebra annars♥

Jag håller med Godrica