Secrets behind tapestries - Oneshot [Sv]

Mycket fin titel jag vet...

Men i alla fall så detta är en kort Dramione oneshot. Har aldrig lagt upp något på Mugglarportalen förut och jag uppskattar reviews!


Språk: Svenska
Färdigskriven: Ja.
Antal kapitel: 1 (Oneshot)
Åldersgräns: Detta är mer av en sensuellt skriven story så det beror helt på vad man tycker att man klarar av, men den är inte våldsam på något sätt. Men mindre svordomar förekommer.
Jag sätter i alla fall Pg-13 på denna.


-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hermione grät igen. Hon hade alltid trott att hon var en stark person, men nu kunde hon inte längre stå ut och hon hatade det. För varje dag som gick blev hon bara mer och med irriterad på sina så kallade vänner Harry och Ron. Hon var så trött på killar som betedde sig omoget, hon var trött på att alltid vara mönstereleven som strävade efter perfektion och hon var urless på att inte ha någon riktig tjejkompis att prata med! Hon hade ju förstås Ginny, men Hermione kunde inte prata med Ginny om sina känslor för Ron eller irritationen på Harry. Det gick bara inte.

Snyftande stack hon in huvudet innanför en gobeläng för att kolla att den hemliga gången innanför var tom, sedan slog hon sig ned på golvet bakom den.
Så skönt att bara försvinna ibland. Suckade hon tyst. Sakta gick hon igenom det som hänt för någon minut sedan. Hon hade varit på väg tillbaka till Gryffindor-tornet genom entréhallen när Crabbe och Goyle hade ställt sig i vägen för henne. Irriterat hade hon bett dem flytta på sig men det hade vart som att prata till en tegelvägg. Malfoy hade klivit fram till dem och himlat med ögonen.
”Äh, låt smutsskallen gå”, hade han bara muttrat. Crabbe hade rynkat pannan men släppt förbi Hermione. När sedan Slytherineleverna gått iväg mot fängelsehålorna hade Crabbe klagat på Malfoy.
”Du vill ju aldrig göra någonting kul längre”, hade han suckat.
”Åh, så reta smutsskallar är din syn på att ha kul?”, hade Malfoy fräst tillbaka. Det var uppenbart att Malfoy hade förändrats på något vis. Obrydd var ordet.

I alla fall så hade Hermione tagit sig tillbaka till upphållsrummet för att berätta om Malfoys förändring. Harry hade genast blivit intresserad medan Ron helt enkelt hade funnit den mest oseriösa och omogna lösningen.
”Han kanske helt enkelt börjar gilla dig, Hermione?”, hade Ron skrattat. Harry hade med ens hållit med Rons teori och tillsammans hade de hånat tanken.
”Ja, efter alla åt av hat kanske… kanske han inser att det är dig han vill ha!”, frustade Ron, som om tanken skulle vara skrattretande. Alla FUTT-lektioner och all stress hade gjort Hermione en aning överkänslig. Och utan så mycket som ett ord hade hon ilsket stormat ut ur uppehållsrummet och ner genom korridorerna.
Varför hon hade reagerat så på deras pikar visste hon inte säkert, men hon var i vilket fall så trött på att dem alltid skulle vara så omogna. Utan att kunna hejda sig själv brast hon i gråt. Hon torkade tårarna när de envist rann ned för kinderna.
”Är det någon där?”, hördes det plötsligt. En mansröst ropade utanför i korridoren.
Det måste vara någon prefekt som är ute och patrullerar, tänkte Hermione förtvivlat. Ingen fick se henne så här. Hon lät aldrig någon se henne ledsen eller sårad, Hermione ville alltid visa sig stark. Hon tystnade tvärt och kröp ihop innanför gobelängen. Hon hörde ett ”Homenum revelio” muttras fram och hon stelnade till. Snabba fotsteg hördes och innan hon visste ordet av hade gobelängen slitits upp. Hon försökte dölja sitt ansikte bakom håret och vände sig bort ifrån vem det nu var som hade upptäckt henne. Det hördes en harkling. Hon tittade försiktigt fram mellan hårslingorna och till sin förfäran stod Draco Malfoy där. Han såg helt ställd ut. Tydligen hade han inte förväntat sig en gråtande Gryffindorelev.
”Gå bara”, snyftade Hermione.
”Ska jag hämta någon eller så…?”, undrade Malfoy.
”Nej bara gå sa jag”, gobelängen drogs för men Malfoy stod kvar. Han satte sig mitt emot Hermione och såg på henne. Han öppnade munnen några gånger, som för att säga något, men stängde den gång på gång. Han visste tydligen inte vad han skulle göra av situationen. Och Hermione visste inte heller.
”Sa jag inte åt dig att sticka?”, fräste hon och tårarna bubblade upp igen.
”Jag kan inte lämna dig så här”,
”Och varför inte det? Alla år som du har hånat mig och kallat mig smutsskalle, varför tror du att det här är annorlunda?”, Hermione var riktigt förbannad. På livet, på killar och på skolan.
”Jag är ett jävla as jag vet”, suckade han. Om Hermione inte hade sett Malfoys mun röra sig hade hon inte trott att det var han som sade det. Orden fick henne att både sluta gråta och snyfta. Vad hade hänt med killen egentligen?
”Det tog dig lång tid att lista ut…”, var det enda som Hermione kunde komma på att säga. Malfoy tittade upp rakt på Hermione. Trots att det var mörkt så kunde hon se honom klart och tydligt. De satt en knapp halvmeter ifrån varandra och hans grå ögon mötte hennes egna bruna.
”Hermione, jag är den största idioten som finns”, han hade aldrig kallat henne vid förnamn förut. Inte vad hon kunde minnas i alla fall.
”Försöker du lura mig eller skämta med mig på något sätt? Vad är det du håller på med egentligen?”, innerst inne var hon smickrad. Men det var bara för svårt att tro att Malfoy kunde ändras på tre röda sekunder.
”Du ser, jag kan inte ens vara ärlig utan att du misstänker något, hela jag är ett jävla skämt”, han såg uppriktigt ledsen ut. Hermione strök honom försiktigt över armen, något som hon genast slutade med när hon insåg vad hon höll på med. Men beröringen verkade ha stärkt Malfoy. Han lutade sig fram mot Hermione och innan hon han göra något hade han kysst henne. Hans stora handflata var placerad vid hennes nacke med tummen lite framför örat. Han var varm och de mjuka läpparna rörde försiktigt vid hennes. Han pressade ingenting, utan bara kysste henne lätt. Hans andedräkt kändes inbjudande och hon kände hur hans läppar var perfekt formade mot hennes. Hon drog sig bakåt av förvåning. En pirrande känsla hade dykt upp i magen. Det kunde inte vara möjligt. Draco Malfoy? Hon såg tvivlande på honom. Han strök bort en kvarvarande tår med sin tumme som fanns kvar på hennes kind.
”Vad var det där för?”, viskade hon. Om hon hade talat högt visste hon inte om rösten skulle bära eller inte. Draco lutade sig fram mot henne igen, han viskade i hennes öra så att den varma andedräkten kittlade lite.
”Jag är helt galen i dig Hermione Granger”, hans mun var bara någon centimeter från hennes kind. Upphetsning bubblade upp inom henne. Men det kunde inte vara möjligt. Intalade Hermione sig själv. Han var en idiot, en korkad skitstövel som hade mobbat henne så länge som hon känt honom. Men han var lång, slank och bar alltid åtsittande, mörka kläder som gjorde honom så stilig. Det bakåtslickade blonda håret var alltid perfekt kammat och de djupa gråa ögonen på honom var helt klart så hänförande. Och nu satt han där med läpparna precis vid hennes kind och väntade på att hon skulle kyssa honom. Försiktigt lyfte hon ena handen och strök hans axel och överarm. Den var muskulös och tyget han bara var tunt och åtsittande. Hon smekte vidare till nacken där hon kände nackhåren på honom resa sig. Det var helt kläpptyst. Det enda hon hörde var hur Draco långsamt andades. Hon slöt ögonen och njöt av stunden. Sedan lutade hon försiktigt sitt huvud mot hans och hennes egen mun befann sig precis vid hans öra.
”Draco…”, mumlade hon och hon kände hur Draco genast spände sin kropp. Sakta drog hon andra handen längst hans nyckelben och vidare till halsen. Hon kände adamsäpplet och hur han nervöst svalde när hon förde vidare handen upp mot hans käkben. Att Draco Malfoy kunde bli nervös. Hon log lite smått och förde sedan läpparna mot hans nyrakade kind. Hans hud var brännande het. Hon kysste honom försiktigt på kinden och höll samtidigt honom om nacken och halsen med båda händerna. Hermione kysste honom över käken, ner på halsen och vidare till nyckelbenet där tröjan började. Sedan satte hon sig upp igen och stirrade in i hans ögon. Hans annars så bleka ansikte var rosigt. Hon gav honom ett blygt leende och hände hans hand glida upp längs hennes midja. Hon satte sig närmare honom. Så deras bröstkorgar pressades mot varandra. Hon såg generat ner, Dracos andra hand smekte hennes haka och lyfte upp huvudet igen. Han log inte, men han såg in i henne med en sådan styrka så att hon ofrivilligt suckade djupt. Blodet rusade genom hennes kropp. Det kändes som om det kokade. Aldrig hade hon upplevt någon sådan intimitet. Med Viktor hade det bara varit pang på, men detta var fantastiskt. Draco var hänförande och stilig med de långa fingrarna som smekte henne längst ryggen. Det kalla stengolvet kändes svalkande där hon stod på knä med Draco tätt mot hennes kropp. Han kysste henne försiktigt på pannan, nästan så försiktigt som om han förväntade sig ett ”nej” av Hermione. Men hon sade ingenting. Hon lutade sig fram den lilla biten som fanns kvar mellan hennes ansikte och hans hals och hon andades in den lugnande doften från hans parfym. Det var en mörk doft, en doft som kändes både len och lugn. Den var diskret men fyllde hela hennes sinne och gjorde henne smått berusad. Hon kunde känna hans puls dunka vilt i takt med hennes. Och trots att de båda bara stod där i den dunkla tunneln bakom gobelängen med alla kläder på och höll om varandra, så var det bland de vackraste sakerna som Hermione någonsin upplevt. Och vem hade trott att hon kunde känna sig så lugn med Draco Malfoy?

De klev ut i den tomma korridoren och Draco ställde sig mitt emot henne och betraktade Hermione länge.
”Jag måste tillbaka till patrulleringen”, mumlade han, ”men kanske kan vi ses någon mer gång?”
”Draco…”, började Hermione, ”du har varit elak mot mig under hela vår skolgång. Vi kan helt enkelt inte visa för skolan att vi har ändrat uppfattning om varandra så här. Jag kan fortfarande knappt tro det själv. Det här är helt omöjligt, helt absurt, vi kan inte ses för det går emot allt…”, Draco tystade henne med sitt pekfinger.
”Inte ens ses i hemlighet?”, han gav henne ett snett leende och sen vände hans sig om och klev med långa steg iväg genom korridoren. Hermione stod kvar tills de ekande stegen försvann, oförmögen att röra sig. För vart kunde hon ta vägen. Hon kände sig plötsligt ensam och kall. Vem skulle möjligtvis kunna förstå henne om hon berättade för någon?