En rätt random text jag skrev...

Jag kommer inte gifta mig med någon kille och sedan leva lycklig i alla mina dar. Jag vill gifta mig med en tjej.

Vi står i fönstret. Du var en av mina bästa vänner då.
En tjej går förbi fönstret. Hon pratar i telefon. Det ända vi hör henne säga är "Hej älsklig!" till personen hon pratar med innan hon försvinner bort fortfarande pratande i telefon.
"Hon pratade säkert med sin pojkvän." Säger du.
"Eller flickvän." Tillägger jag.
"Jag tror inte det." Säger du.
"Varför det?" Frågar jag.
"Hon såg inte ut att vara lesbisk..." Säger du.

Hur ser man ut att vara homosexuell?

Du ville veta vem jag var kär i. Jag visste inte om jag ville berätta. Vi var ju inte så där jätte mycket vänner. Men jag gav dig iallafall en ledtråd.
"Personen börjar på I"
"Då kan det inte vara någon i klassen... Vi har ju ingen kille i vår klass som börjar på I." Säger du.
Du gissade en hel del innan jag tillslut berätta.
För personen jag var kär i hette varken Isak eller Ivar, personen jag var kär i hette Isabella.
"Men du beter dig inte som att du är det...." Säger du.

Hur beter man sig homosexuellt?

"Homosexuella är så äckliga!"
"Onaturligt!"
"Fel."
"Bögar kan fan ta och dö."

Och mycket mer sa ni. Ni visste inte ens om min läggning. Men vad spelar det egentligen för roll?

Varför anses det okej att säga sånna här saker?

"JÄVLA BÖG DATOR!" Skrek du över hela rummet. Ingen annan en jag verkade reagera.
"Varför skriker du att din dator är bög när den inte fungerar?" Frågar jag.
"Måste du alltid lägga dig i allt?" Säger du.

Hur kan ett dött föremål utan känslor vara homosexuell?

"Har du träffat någon snygg kille då?"
"Du som är i den åldern tänker väll inte på något annat en killar?"
"Du kommer säkert krossa många killars hjärtan."
Många liknande kommentarer har jag hört.

Varför tycks det vara så jäkla omöjligt att någon är något annat en hetro?

Det finns så många fler händelser men anar att ni inte orkar läsa några fler saker. Låt oss gå rakt på sak:
Jag är gay.
Ibland önskar jag till min egen förfäran att jag inte var det.
Det är bara så att jag hade sluppit rätt mycket då.
Men nu är det så. Jag blir kär i tjejer och är tjej själv.
Detta vill jag nästan ställa mig på stan och skrika.
"Jag är lesbisk! Jag kanske varken ser ut eller beter mig som det, men det är vad jag är!"
Eller om jag ska vara korrekt är jag faktiskt inte helt säker. Det kan vara så att jag är bisexuell, men jag har dock aldrig varit kär i någon kille på riktigt.
Många verkar dessutom se sig rätten att säga "fast du är ju bi."
Ursäkta mig? Hur vet du det? Vem är bättre en jag själv att avgöra det?
Jag har varit ihop med en kille och påstått och påståtts vara kär i killar. Det mesta handlade bara om att smälta in när jag inte kunde tänka tanken att jag vara homosexuell.
Och killen jag var ihop med handlade bara om att jag hade ruskigt dåligt självförtroende och när jag fick veta att han var kär i mig så kände jag mig nästan skyldig att vara ihop med honom.

Det var allt.
__________________________________________________

Vet egentligen inte varför jag skrev det här...

Det var fint
Jag förstår heller inte varför det skulle vara dåligt eller "sjukdom"...