Something is wrong, very wrong. [SV]

Jag ska skriva en ny ff!


Titel: Something is wrong, very wrong.
Författare: Bullen1
Rating: G
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nix
Handling: Lauren bor ensam med sin pappa som en dag tvingar henne att gå på en internatskola vid namn Hogwarts. På julen får hon ett konstigt sms från någon som säger att hen är Lauren´s mamma. Hon rymmer hon för att ta reda på om det är sant, om hennes mamma fortfarande lever.

Vet inte om man kallar det prolog men:

Frustrerad av vad Thomas sagt gick hon över gatan snabbt. Eftersom hon just nästan blivit påkörd och föraren tutade argt var det nästan omöjligt att lägga märke till vad som hände i omgivningen. Hon vinkade snabbt och kastade en snabb förlåtande blick.
“Du är för liten. Du skulle inte förstå!”, det var så Thomas, pappa, sa. Inte förstå. Vad skulle hon inte förstå? tänkte flickan, Lauren. När Thomas blev såhär var det nästan omöjligt att få något ur honom. Och såhär blev han ofta. Väligt ofta. Faktiskt varje gång Lauren frågat om sin mamma...

Riktigt bra! Mer!

Låter bra! Skriv mer!

Heey, du taggade inte mig! SO AWESOME!!

Kapitel1 (jag-form)

Jag heter Lauren, Denery. Är tolv. En nästan helt normal tjej. Min mamma... finns typ inte. Jag bor med min idiot till pappa. Jag gör det mesta själv.

Jag ville genast dra det rutiga tjocka täcket över huvudet igen. Klockan var 07:47. Jag hade nog glömt väckarklockan. Igen.
Jag bankade irriterat på Tho, pappas dörr. Jag hatar när han vaknar men ignorerar mig. När han inte kom gick jag argt upp ensam. Jag öppnade kylskåpsdörren och tog ut det halvfulla paketet mjölk, ett glas och en redan färdig macka. Den var min nödfallsmat.
Medans jag åt mackan snabbt var jag tvungen att tänka på den kommande dagen. Jag blir ju självklart mobbad. De kallar mig... saker. För jag är “annorlunda”. Jag kan... få saker att flytta sig. Inte typ teleporteras, men glida över marken liksom. Och sväva. Bara några centimeter över marken såklart.
Under den avskyvärda rasten satt jag på den folktomma sidan av skolan. En gammal asfaltsgata fylld med uråldriga tuggumin, en liten mossig stenklippa och en lerig gräsmatta. Inte någonstans många skulle vara. Men jag har någonstans att vara ensam på, och öva. På saker. Sakerna.
När jag äntligen var hemma satt Thomas i soffan med mina chips och spelade mitt TV-spel. Jag gick in i mitt rum och smällde igen dörren. Ett uselt liv, det är det jag har!

______________________________________________________________________

Vad tycks?