Sabina är 15 år och har bra vänner, en fin familj som består av hennes pappa John, som jobbar som läkare, och hennes mamma Sophia, som jobbar som advokat. Hon lever ett lyckligt liv tills hennes pappa får ett bättre erbjudande på jobb i en annan stad. De flyttar dit och de köper ett hus de tror duger. Det är stort med mörkgråa träplankor på utsidan och svart tak. Huset är 100 år gammalt och så fort de kommer in får Sabina en konstig känsla.. Som om någon iakttar henne...
--------------------------------------------------------------------------
~ SABINA LAVRIGE ~ Kapitel.1
Jag satte upp mitt revbens långa (alltså att håret räcker ner till första revbenet), ljus turkosa hår med lila slingor i en boll på huvudet. Jag tog på min svarta eyeliner och mascara innan jag tog på mig mina ljus blåa, tajta och trasiga jeans. Sen tog jag på mig mitt vita linne. Jag såg mig omkring i mitt rum. De vita tapeterna med små röda rosor på såg ut att aldrig ha varit använda och det ljusbruna trägolvet glänste efter att ha blivit moppat. Sängen hade inget täcke eller kudde, det skulle de som flyttade in ta med sig. Alla mina saker låg i lådor. Det var smärtsamt att se mitt namn på de. "SABINA - KLÄDER", "SABINA - SKOR", "SABINA - ALBUM".. Jag koncentrerade mig inte på det utan gick ner i vardagsrummet, som nu var tomt. Jag suckade.
- Godmorgon sömntuta! sa en glad röst. Jag såg att det var mamma. Hon log och jag fejkade ett leende.
- Vad vill du ha för frukost? frågade hon och gick in i köket. Jag följde efter henne.
- Jag gör min frukost själv, mumlade jag. Jag öppnade kylskåpet och tog ut ett paket mjölk, hallon, jordgubbar och blåbär. Sen öppnade jag skafferiet för att ta fram corn flakes/k-special.
- Okej, svarade mamma och försökte vara positiv när hon gav mig en skål med en sked i. Jag hällde i corn flakesen/k-special flingorna och några hallon och jordgubbar innan jag hällde i mjölk och placerade 3 blåbär i en triangel så de flöt i mjölken, precis som när jag var liten. Mamma strök mig på armen och gick ut ur köket.
- Åh, du är vaken, sa en annan röst. Pappa.
- Ja, sa jag och gäspade, Vad är klockan förresten?
- Ehh.. sa han och kollade på klockan samtidigt som han tog fram brödrosten, 10 minuter över halv, svarade han. Jag rynkade pannan, såhär gjorde han alltid när han var stressad.
- 10 minuter över haaaalv...? sa jag.
- Ehh.. han svettades som han gör när han är stressad.
2 av syndromen upptäckta, tänkte jag.
- 10 över haaaaalv..ehh..
Sagt "ehh" 3 gånger eller mer, 3 av syndromen upptäckta, tänkte jag.
- 10 över halv 11, på morgonen, sa han bestämt efter ett tag av grubblande. Han skyndade sig att göra iordning sin rostade macka och åt upp den i ett nafs. Jag skakade på huvudet, suckade och började äta min frukost. Jag lutade mig mot bänken där skålen och tuggade sönder några flingor och kände smaken av bären. Mjölken sköljde ner maten och gav en mild smak i munnen. Undrar varför det var så längesen jag åt det här?
Aja, tänkte jag och åt upp allt. Mamma kom och diskade skålen så jag kunde gå upp och borsta tänderna. När jag gjort det packade jag ner tandkrämen och min tandborste i min vita necessär med små röda rosor på, den matchade tapeten i mitt rum. Det plingade till i min iPhone.
"Kommer sakna dig bästis! Vi kan väl ringa och kika?", från Kikki. Jag log och kikade,
"Saknar dig redan sis! Ring varje dag! Om jag inte svarar så kika mig! Vi har nog inte samma schema i skolan. 
". Jag la ner telefonen i "fram-fickan" och gick ner för att ta på mig min röda hoodie som det står "BROOKLYN" med vit tyg text på. Jag drog upp ärmarna och knäppte den halvvägs. Sen hjälpte jag till med några lådor och jag satte mig i bilen också åkte vi iväg.
Hejdå barndom, tänkte jag sorgset.
-------------------------------------------------------
Det spännande kommer i nästa kapitel! kommentera bara vad ni tycker; vad jag kan göra bättre och vad ni gillade!
♥
Molly Evans
Mugglarportalen