(Snape/Draco) Sagan om en fantasi

Haha såå jag hittade denna på min dator, en av dom första jag skrivit, jag tyckte att den var smått charmig så jag var tvungen att fortsätta på den! Som ni kanske fattat handlar den om Snape och Draco. Eh. Sex kommer vara inblandat osv.
~
1. Rädsla, mod och tighta byxor

"Jag är bara så.. rädd."
Snape tittade på den blonda pojken. Det var nog första gången han någonsin hört honom säga något sådant.
"Draco..", sa Snape och klappade honom lite tafatt på axeln.
Draco ställde sig så snabbt upp så fåtöljen nästan välte.
"Du har också känt det, eller hur? Han är starkare. Han är tillbaka.", hans röst darrade.
"Ja.", svarade den mörkhårige läraren.
"Han kommer döda mig.", viskade Draco.
"Tror du verkligen att Dumbledore kommer tillåta det? Att jag kommer tillåta det?"
Draco tittade ned i golvet. Det kunde väl inte vara så att.. att Snape faktiskt brydde sig?
"Jag går och lägger mig.", sa den unga blondinen bara och gick mot en tom vägg som fanns några meter ifrån vardagsrummet.
Rummet som Draco nu bodde i, var som ett Vid-behov-rum. Snape tyckte att det vore det säkraste rummet.
Det var första gången Draco var i Snapes hus, men han kände sig redan mer hemma än vad han gjorde i sitt eget hus.

Efter en stund gick Snape mot gästrummet. Dörren stod på glänt, och där inne satt en orolig, halvnaken blond pojke och inspekterade sin arm.
"Märket försvinner inte bara för att du stirrar på det. Det är inte som med förstaårseleverna på Hogwarts, som springer iväg bara du tittar på dom."
Draco ryckte till av den mörka rösten och följde mannens rörelse när han kom in.
"Ska du säga.", muttrade Draco. Men han kunde inte låta bli att le lite.
"Ursäkta?", Snape lutade sig mot den mörka väggen och kollade på honom.
"Du får ju alla att drömma mardrömmar.", flinade Draco.
"Dig också?", frågade Snape.
Draco skakade nervöst på huvudet. Visst hade han drömt om Snape, men mardömmar.. Nej.
"Jag är inte rädd för dig.", sa Draco och ställde sig självsäkert upp från sängen.
"Inte ens.. lite?", Snape stod plötsligt närmare, mycket närmare.
"Inte ens lite."
Snape skrattade till.
"Charmiga.", sa han plötsligt och nickade mot pojkens rosa boxershorts.
Draco himlade med ögonen.
"Dom passar faktiskt mig! Det har Pansy sagt.", mumlade han och korsade armarna över bröstet.
"Ja, du har ju alltid varit lite feminin.", sa Snape.
"Och du gillar det.", sa Draco med ett litet flin på läpparna och lät armarna hänga löst igen. Vilket fick Snape att kolla på hans bara överkropp.
"Vad är det jag gillar?", frågade han sedan.
"Det rosa. Du tycker att det passar mig. Eller hur?", log Draco.
"Nu förstår jag inte vad du pratar om!"
"Jag ser det.", sa pojken ironiskt.
Snape kollade undrande på honom.
Draco visste inte riktigt vart hans mod kom ifrån, men plötsligt stod han där, med handen på sin lärares jeansklädda skrev. Som var lika hårt som det såg ut.
Snape ryckte till av beröringen, men flyttade varken på sig själv eller på pojken.
"Du har aaaalldeles för tighta byxor, professorn.", flinade Draco.
Snape tänkte precis svara, när det knackade på ytterdörren.

"Du har aaaalldeles för tighta byxor, professorn.", flinade Draco."

Hahaha god I can't♥ men nu MÅSTE jag ju få veta vad som händer, så skriv meer e_e

*bevakar*

haha skit bra känn dig bevakad

2. Besök, löften och ett litet stön

"Stanna här, och var tyst. Okej?", Snape spände blicken i pojken som nu nickade nervöst.
Sedan skyndade sig mannen mot ytterdörren.
"Fenrir.", muttrade han när han öppnade dörren.
"Severus.", svarade varulven och kliade sig i det håriga ansiktet. "Är pojken här?"
"Vem?", frågade Snape.
"Du vet mycket väl vem jag pratar om.", sa Fenrir irriterat och steg in i huset.
"Vem har sagt att du får komma in?"
Varulven röt som svar och blottade sina tänder.
"Om du biter mig kommer Mörkrets herre antagligen döda dig så fort han får reda på det.", sa Snape lugnt.
"Är unge herr Malfoy här?", frågade Fenrir.
"Nej, och jag skulle uppskatta om du gick nu.", sa Snape trött och blängde mot dörren.
Fenrir gick runt och kollade runt i husets alla rum. Efter att ha undersökt huset, och inte hittat Draco, försvann han lika snabbt som han kom.

Nån timme senare satt Snape och Draco i köket.
"Det här är bara början. Fler kommer komma. Dom kommer hitta mig. Och döda mig. Och dig.. Dom kommer döda dig. Säkert plåga dig först. Och allt är mitt fel.", Draco pratade snabbt och Snape bad honom att lugna ned sig.
"Självklart kommer fler leta efter dig, du har ju svikit deras ledare. Och nej, dom kommer varken hitta dig eller döda dig. Så länge du stannar här är du säker. Jag lovar."
Draco log snett mot honom.
"Det.. det skulle kanske varit bäst om jag bara.. om jag bara gav mig till dom.", mumlade Draco.
"Nej. Lova att aldrig någonsin tänka den tanken igen, och speciellt inte utföra den.", sa Snape bestämt.
Den unga pojken tittade ned på sina nakna fötter och mumlade "Jag lovar."
Efter en stunds tystnad började Snape tala.
"Draco.. Det där du gjorde förut. Har du lust att berätta för mig vad du höll på med?"
Draco suckade, han visste att det här ämnet skulle tas upp förr eller senare.
"Jag bara.. råkade.", mumlade han.
"Jaså? Brukar du råka tafsa på lärare ofta?"
Rodnande skakade Draco på huvudet.
"Förlåt, professorn.", sa Draco tyst.
Snape tog då tag i pojkens armar och drog upp honom från stolen.
"Förlåt.", sa Draco igen.
Men Snape bara böjde sig fram och kysste dom ljusa läpparna.
"Godnatt, Draco.", sa Snape.
"Go.. godnatt.", mumlade Draco och försvann snabbt.
Förvirrad som han var, glömde han bort att vänta på att dörren skulle komma fram. Så han gick rakt in i väggen och stönade till.
"Jävla vägghelvete.", muttrade han och gick sedan in genom dörren som tillslut uppenbarade sig.
Snape som hade sett allt, skrattade tyst och försvann sedan till sitt rum.

omfg så jävla bra jag orkar inte

MWIHIHHI ♥

Omg, orkar inte. Du är bäst Always~. Uppfattat? Moore!

3. Hemma bra, men borta bäst

Draco slog upp ögonen. Först kände han inte igen sig, men log när han kom på att han var hos Snape. Enligt klockan på väggen var det tidigt på morgonen, alldeles för tidigt. Huvudet bultade och han försökte somna om, men det gick såklart inte. Han sträckte på sig och drog på sig ett par byxor innan han ställde sig upp och gick ut mot köket. Försiktigt satte han sig ned på en köksstol och masserade tinningarna.
"Godmorgon.", muttrade Snape som plötsligt stod bakom honom.
Draco ryckte till och log lite.
"Lika glad och sprallig som vanligt.", mumlade Draco.
Snape himlade med ögonen.
"Jag pratade med Dumbledore igår kväll.", sa Snape.
"Jaha?"
"Din far kommer hit idag. Dom tror tydligen fortfarande att du är här. Men jag vet inte vilken tid han kommer, så jag föreslår att du stannar inne på ditt rum hela dagen.", hans röst var kall, men om man tittade honom i ögonen såg man hur orolig han var. Men nu gjorde inte Draco det, utan han satt och stirrade ned i köksbordet innan han ställde sig upp och utbrast:
"Jag är trött på att gömma mig."
Snape suckade.
"Du skulle inte klara av dom. Dom är starkare än du. Mycket starkare. Så lyssna på mig nu och stanna i ditt rum."
"Du bestämmer inte över mig.", skrek Draco.
Snape suckade igen. Tonåringar.
"Nej, det gör jag inte. Men det är jag som har ansvaret över dig, och att försöka kämpa mot dom vore rena rama självmordsförsöket.", muttrade han.
Då gjorde Draco något som förvånade Snape, väldigt mycket. Han brast ut i gråt. Snape tittade besvärat på honom. Vad gör man när någon gråter? Och när denna någon är Draco Malfoy av alla personer?
Det han bestämde sig för att göra var att klappa Draco lite försiktigt på huvudet. Draco tittade upp, torkade envist bort tårarna från sitt ansikte och skrattade till.
"Tack, professorn. Nu känns det genast mycket bättre.", sa han ironiskt.
Han ryggade tillbaka då Snape höjde sin hand, men han slog honom inte, han smekte bara den bleka kinden och kysste honom för andra gången.
Draco besvarade kyssen, och vid merlins skägg vad underbart det var att ha sin tunga i den mannens mun! Men så blev dom ännu en gång avbrutna. Ytterdörren flög upp och en välbekant röst ropade "Hallå?".
Lucius. Dracos far. Dom tittade skräckslaget på varann, och Snape nickade mot skafferiet. Draco tittade undrande på honom, men steg in i skåpet precis innan Lucius kom in i köket.

OMG, vad bra du skriver!!!!
Och vilken... ...speciell story Xp
Men jag älskar det 8} ♥
Skriv mer!!!

4. Snygga strumpor, ska vi hångla?

Det första Draco märkte när hans ögon vant sig vid mörkret, var att det var ett otroligt stort skafferi. Antagligen var det förhäxat. Det andra Draco märkte när hans ögon vant sig vid mörkret, var att det var fullt av svarta rockar. Vem fan har rockar i sitt skafferi? Sen slog det honom att det var ju inte vem som helst som ägde detta skåp, det var ju faktiskt Snape. Och han är ju knappast som alla andra. Draco tog en rock och la sig ned med den i famnen. Töntigt, kanske. Men den luktade som Snape, vilket i för sig inte var så konstigt, och det fick Draco att känna sig trygg. Han somnade tillslut, med läpparna mot det tjocka tyget.

"Lucius, vilken trevlig överraskning.", sa Snape och tvingade fram ett leende.
"Du har möjligtvis ingen aning om vart Draco är?", frågade Lucius bittert.
"Nej, tyvärr. Du är utom dig av oro ser jag.", sa Snape torrt.
Lucius drog fram sin stav och riktade den mot Snape.
"Våga inte säga att jag inte bryr mig om min son!", muttrade han högt.
"Men är det här verkligen så smart, att skrämma sin egen son, att hota att döda honom?", sa Snape lugnt.
"Och du har ju en sån personlig erfarenhet när det kommer till barn. Du är ju så förfärligt populär bland kvinnorna, eller hur?", log Lucius. "Hur var det nu med den där Lily.. Ja juste, inte ens den smutsskallen ville ha dig."
Snape drog fram sin egen stav.
"Åh, blev det lite för personligt nu? Jaja, ser du Draco får du mer än gärna kontakta mig.", sa Lucius och försvann.
Med en lätt suck öppnade Snape skafferiet. Det dåliga humöret försvann genast. Draco var så söt där han satt, kramandes en av hans rockar. Snape slog sig ned bredvid honom.
"Vem är Lily?", frågade Draco försiktigt.
"Va? Åh, nä ingen speciell.", mumlade Snape.
Draco nickade kort. Efter en stunds tystnad sa han:
"Jag skulle inte ha något emot att ha barn med dig, om jag var kvinna alltså."
Snape tittade på honom och skrattade till.
"Du är allt konstig du.", log han.
"Säger han som har kläder i sitt skafferi.", flinade Draco.
"Vi är nog ganska konstiga båda två.", sa Snape.
"Men.. Har du då kakor och sådant i din garderob?", undrade Draco som fortfarande flinade.
"För det första, Draco. Verkar jag vara en sån som äger kakor och 'sådant'?", sa Snape och log lite.
"Nej, i för sig.."
"Och för det andra så äger jag ingen garderob.", sa Snape.
"Inte? Vart har du dina kläder då, förutom dom som är här?", frågade Draco.
"Det mesta hamnar på mitt golv faktiskt.", log Snape.
"Jag vill också ha mina kläder på ditt golv.", flinade Draco.
Snape skrattade till.
"Det var nog den sämsta raggningsrepliken jag någonsin hört."
"Snygga strumpor, ska vi hångla?", flinade Draco.
Snape skrattade igen.
"Jag har inga strumpor på mig.", sa han och flinade tillbaks. "Men vi kan väl hångla ändå, om nu inte strumpor är ett jätteviktigt krav för dig?"
Draco skakade generat på huvudet och lät Snape kyssa honom.
~
Haha ja hm ibland händer det att jag stannar upp och bara "Vafan är det jag skriver egentligen?"
AJA.
Det där var alla delar jag hade på min dator. Såå nu måste jag skriva lite mer, vilket nog kommer ta ett tag eheheh. c: