My Confession

Hade sjukt svårt att placera in detta inlägg i någon redan tillgänglig tråd och visste inte heller vad jag skulle döpa tråden till eller om jag kanske bara skulle skriva inlägget i Glee tråden eller liknande, men kände att jag ändå touchade fler ämnen än så. Sen är väl detta kanske också lite mer för mig själv, något för mig att skriva av mig och få uttrycka de tankarna jag har och som jag i flera år aldrig riktigt förstått men som helt plötsligt blev väldigt självklara för mig.

Det har tyvärr varit flera stora stjärnor som gått bort under den tiden av mitt liv som jag kommer ihåg. Michael Jackson och Amy Winehouse kanske är de största, och vid dessas bortgång har jag sett de sociala medierna sprängas upp av deras fans stora sorg och allt. Nyheterna pratar om hundratals fans som skadat sig själva efter att ha hört nyheten om deras idol. Och i alla dessa år har jag alltid funderat varför. Hur kan man känna sån stor sorg för någon man inte ens träffat? Hur kan man känna sig så tom att man skadar eller tar sitt eget liv för att den sin idol inte längre finns i livet? Även för några timmar sedan hade detta fortfarande varit ett mysterium för mig, någonting som jag bara inte förstått mig på och tyckt vart jättekonstigt och i ärlighetens namn, trots att det låter hemskt, har jag tyckt under en längre tid att det var löjligt.
Men allting förändras verkligen. Ena sekunden kan allting vara helt perfekt och man sitter ute i solen på landet och tycker att livet är helt okej ändå och även när det kanske är lite jobbigt så har jag mina idoler att se upp till. Som liten kommer jag ihåg att jag hade hur många idoler som helst, men ju äldre jag har blivit desto mer har jag insett vilka som jag verkligen ser upp till och vilka jag bara gillar.
Den här sommaren har inte varit den enklaste för mig, med jobbiga situationer hemma men föräldrar som flyttar isär, pressen av att hitta ett jobb och sen prestera bra på det och de gamla kompisgängen. Trots allt det här så har jag kunnat lägga allt från fem minuter till timmar varje dag och uppskatta mina fina idoler som av någon sjuk anledning alltid lyckas få mig på bättre humör. Visst har jag gått sönder då och då på grund av dem också som när en la in sig själv på rehab i slutet av april. Och nu tror jag att ni flesta som läser detta vet vart jag kommer med detta inlägg. Ni ska veta hur förstörd jag var då, och redan här tror jag att jag började förstå lite av hur de tidigare nämnda har känt det. Men samtidigt hade jag sånt hopp och tro om honom att jag visste att han skulle komma tillbaka och jag längtade i lite mindre än en månad på de nya bilderna på mitt ultimata OTP. Och där kom de och jag var så glad igen. Allt var på topp och i och med detta blev allting runt omkring mig lite enklare också, det låter jättekonsitgt men så var det. Jag var inte orolig längre för vad som skulle hända för hallå! mina favoriter var tillsammans igen och hade det awesome någonstans och då kunde väl även jag passa på att ta det lugnt och ha det riktigt bra.
Allting har verkligen flytit på sen dess, det har varit helt okej. Eller ja, fram tills den dagen då jag fick reda på att mitt liv skulle vändas upp och ner genom det att mamma och pappa skulle flytta isär. Och trots att jag var ett wreck hela de första dagarna kunde jag även där i slutet av varje kväll kolla igenom Tumblr på alla posts som fanns om dessa två underbara personer och då kändes det som att det fanns lite hopp ändå. Det kändes nästan som att kärleken inte existerade när jag fick veta att mina föräldrar skulle flytta isär, men att då varje kväll se, även om det bara är bilder och kanske låter lite patetiskt, så trodde jag även att kärleken fanns. Detta vill säga att mina två idoler inte bara var det för att de är grymma skådisar och sångare, eller kanske var... Men de hade en relation som jag önskar mig själv och alla andra, och på ett sätt var det kanske vad jag såg upp till mest av allt.
Sen drog jag ut på landet igår, min telefon vill inte riktigt fungera så är mer som en iPod för tillfället så jag hade ingen riktig koll på vad som hände. Vilket faktiskt var riktigt skönt. Kom hem runt ett tiden och satte mig i sängen, gick in på Tumblr och började scrolla.
I och med detta stannade hela min värld och jag sitter här drygt 2 timmar senare och har knappt en aning om vad som hända egentligen. Jag har inget minne kvar, allt är nästan blurrigt. Jag kommer ihåg att jag verkligen inte trodde på allt som skrevs på Tumblr och Instagram. Jag menar, eller hur! Vilket skämt. Men något inom mig sa att detta kanske är verlighet, och det slutade verkligen aldrig. Så jag googlade och fick nyheten kastad rakt i ansiktet. Jag han knappt läsa klart rubriken på sju ord innan tårarna bara forsade ner. Jag lyckades läsa klart artikeln, gråten i halsen, ögonen fyllde med vatten, mitt hjärta bultade så hårt och jag bara skakade. Jag satt och stirrade på bilden till artikeln och skakade, grät och fick inte fram ett ord. Mamma frågade om jag ville med någonstans, kommer faktiskt inte ihåg vart. Och jag lyckades skaka på huvudet. Lyckligtvis såg hon att något var fel, och när jag inte fick fram ett ord gav jag henne telefonen. I denna stund var jag sjukt tacksam över att jag pratar så mycket om showen och alla karaktärer och skådisar. Att jag har gråtit över showen och liknande tidigare och att båda mina föräldrar vet om hur mycket det betyder för mig. Sen satte jag mig med Twitter och tittade igenom allt och bad till Gud att jag skulle slippa se något från några i casten. Och tack för att det inte var mycket. För varje tweet som hade något med det att göra föll ett tiotal tårar. Jag behövde inte skriva till så många av mina vänner som jag visste även de skulle vara helt förkrossade fören det började falla in i och med att internet kom till telefonen och alla iMessage kom in. Till och med några mindre intresserade skickade meddelanden och frågade om jag var okej. Och svaret var ett självklart nej. Ingenting är okej längre. Jag är helt och hållet förstörd.
I nästan två och en halv timme har jag vetat om detta nu, och i nästan två och en halv timme har jag gråtit och funderat och försökt förstå. Även om jag är långt i från att förstå att en av mina två absolut största idoler är borta och aldrig mer kommer tillbaka har jag nu förstått hur det känns. Jag har ni haft känslan av att man inte har något kvar, att det skulle vara så skönt att bara strunta i allt. Jag förstår på ett sätt lite hur tidigare har reagerat. Den senaste timmen eller halv timmen har jag mer funnit ett accepterande av hans bortgång och att jag aldrig kommer att få träffa honom att jag aldrig kommer kunna säga till honom hur mycket han betyder för mig, dock har mina tårar denna tid gått till andra. De har gått till hans familj och vänner, och kanske mest till min andra stora idol och jag försöker förstå hur det känns för henne, jag vill ta all den sorg hon känner iväg från henne. I denna stund är jag livrädd för att jag kommer att förlora henne också. Sen sitter jag och gråter för alla de som inte har någon kvar nu. Till de som bara hade honom som idol och inte längre har någon att luta sig mot. Jag känner mig då på ett sätt lyckligt lottad som hittade två personer att se upp till lika mycket, även om mycket kommer att förändras nu och jag själv är otroligt förvirrad, sårad och allmänt förkrossad måste det finnas de som känner det värre, och vad som gör mig mest stolt över mig själv i denna situation är att jag bara lät det komma till mig. Jag satt i sängen och grät, jag gråter fortfarande, men det är allt. Jag pratar med folk som går igenom samma sak och vi stöttar varandra. Och äntligen, efter så många år, förstår jag hur det är när ens stora idol går bort. Det spelar ingen roll att man inte har träffats, i sin egen lilla värld känner man sin idol ändå, på sitt eget sätt. I mig kommer han alltid att finnas kvar, och det kommer att göra ont. När nya säsongen drar igång eller när jag känner att jag vill se gamla avsnitt eller musik kommer på då han sjunger, ja det kommer göra jävligt ont och jag kommer att gråta. Men, Cory Monteith kommer alltid finnas inom mig och jag kommer aldrig, aldrig att glömma honom och allt han har gjort för mig och många andra.
Jag kommer aldrig att låta dig försvinna, din röst kommer alltid finnas nära till hands. Älskar dig mer än du någonsin kommer veta, eftersom jag aldrig riktigt sa det.

Kanske är detta inlägg det mest onödiga och bara konstiga, ingen kanske läser det och många struntar säkert i att läsa hela, men nu har jag i alla fall fått säga mitt.

♥
Det hölls en tyst minut för Cory på MultiCon, och det var så fint och sorgligt och jag grät.

♥

♥

♥ R.I.P Cory

Fina Isabelle!
Jag hatar att vi bor så långt ifrån varandra. För jag vill träffa dig, och ge dig världens största kram och säga att allt kommer bli bra. Men det vet du, det hoppas jag iallafall.

Så jag ger dig en stooooooooor kram via Mugglis också.

Jag som faktiskt, trots våra sms och allt hade lyckats med att inte fälla några tårar idag. Här kom dom... Kul att jag typ kommer gråta nästa gång vi ses
Du är bäst! ♥♥♥

Förlåt?
Jag känner också så, men även att jag måste åka till Stockholm i augusti innan jag flyttar.

Men nej! Det var lite skönt... Och är så otroligt tacksam över att jag har dig att prata med om allt det här, du anar inte.
Och du är välkommen när som helst! Du kan ju tom bo hos mig om du inte vill lägga ut för hotell