Hungerspelen - Bara en kan segra

För att jag suger på rubriker, that's why.

Titel: Hungerspelen - Bara en kan segra
Författare: Rachel Moon
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nope ^^
Kapitel: 11
Handling: Kylee(Uttalas Kailii) från Distrikt 4 blir utvald att delta i de 75'e hungerspelen och den tredje kvartsekelklyvningen. Det utspelar sig året efter att Katniss och Peeta vann, men i den här versionen blev de båda avrättade tillsammans med några andra personer. Bl.a Haymitch, Effie, Portia och Cinna. Det är strikt förbjudet att prata om Distrikt 12s 'förrädare' och säkerheten i Panem har blivit starkare. Men kommer Hungerspelen verkligen bli sig likt efter vad som hänt? Och vem är egentligen pojken från 2:an?

INNEHÅLLSFÖRTECKNING!


Jag hade skrivit ett intro, men jag upptäckte senare att jag suger på sånt så jag tog bort det :3 Det här är alltså min första 'riktiga' novell, fanfic eller vad man nu ska kalla det. Det är Hungerspelen relaterat, och ja, det högst upp säger väl det mesta c: Jag skulle bli såååå glad om du ville läsa den här novellen. Det skulle betyda jättemycket för mig. Känn dig fri att ge kritik, en författare kan alltid bli bättre!

Så ja, nu ska jag sluta prata och låta dig börja läsa istället!



[b]Kapitel 1: Ut ur puppan.

Tallbarren känns stickiga mot mina händer där jag kramar om grenarna med handlederna. Det är synd att det inte går att ta sig högre upp än så här, jag skulle så gärna vilja klättra i evigheter och försvinna upp bland molnen. Slippa knuten i magen varje gång någon från skolan kommer förbi och pekar, eller den obehagliga känslan varje slåtterdag. Annars kan världen vara rätt härlig, man måste bara se den på rätt sätt. Vissa har förmågan att dömma allt från ett perspektiv. Krig, svält och död. Kan inte alla bara vara glada för det vi har, liv, känslor, åsikter.

”Kylee! Kom nu, vi blir sena.” hojtar moster Marjorie nerifrån marken. Jag ignorerar hennes ord och sätter mig ner på grenen för att dingla med fötterna. Vinden blåser mitt smutsblonda hår fram och tillbaka och de raka slingorna piskar mig i ansiktet upprepade gånger.
”Kylee, tvinga mig inte att räkna till tre!”
Och vad händer när du räknat till tre? Hade du tänkt klättra upp hit och hämta ner mig? Du är livrädd för höjder. Jag vill inte dra ut på hennes tålamod så jag suckar lätt och klättrar ner från trädet. Jag hoppar smidigt ner från gren till gren ända tills jag känner den hårda marken under mina fötter.
”Men se på dig, du är helt smutsig därbak.” suckade moster.
”Den där klänningen var alldeles nytvättad.” hon tar mig i handen och leder mig bort till en vattenpump.
”Tvätta händerna” säger hon som om jag vore ett litet barn. Jag lyder och sköljer händerna under det kalla vattnet. När jag är klar påbörjar vi vandringen mot det stora torget.

Nästan alla är redan där, jag kan se min bästa och ända vän Kates stå i hoben av 15 åringar och vänta på mig. Hon gör en gest mot armen som för att visa att jag är sen. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara så jag rycker lätt på axlarna och går bort mot det lilla bordet där de tar blod och stämplar in dig. Sticket gör som vanligt lite ont men det gör inte så mycket. Moster ansluter sig till de andra vuxna och jag till den inte allt för stora gruppen av 15 åringar.
”Du var i något träd igen, eller hur?” sade Kates med låg röst och himlade med ögonen.
”Du känner mig.” mumlar jag tillbaka.
”Tänk om du skulle missa din första kvartsekelklyvning? Slåttern, alltså. Du vet inte vad dem kan ha kokat ihop i år.” Jag svarar inte. Jag tänker inte så speciellt mycket på Hungerspelen under den delen av året som spelet inte sänds. Inte de andra heller. De flesta tänker bara på överlevnad. Det borde inte få vara så. Man borde inte få behöva oroa sig för överlevnad. Jag tycker att huvudstadsmänniskorna borde offra lite för oss som har det värre. Jag vet att jag lever i ett rätt rikt distrikt fullt av fiske, men för de andra distrikten också. Tänk om de skulle kunna tänka sig att ha det lite sämre för att vi skulle kunna få det lite bättre? Vad skönt det skulle vara om världen var jämlik.

Titta på mig, står och tänker om frihet i gruppen av människor som kanske kommer tvingas slåss till döds. Jag skakar av mig tankarna och fokuserar blicken upp mot podiet där huvudstadskvinnan som ska representera vårt distrikt har ställt sig. Det är en ny i år. Hon har rödfärgat glansigt hår i en slags kringel-frisyr och en lång, grön, tajt klänning på sig. På huvudet har hon en ljusgrön, enkel, liten hatt och under ögonen silverfärgade prickar som blir störra och större ju längre ut mot öronen de kommer – dittatuerade. Jag tror inte jag skulle lagt märke till prickarna om inte jag och Kates stod så långt fram. Kvinnan presenterar sig som Trissy McTaggert med ett starkt huvudstadiskt accent och predikar om hur vi är välsignade med Hungespelen och allt tjafs de drar varje år. Hon spelar upp filmen om Panems historia och sedan bär de av mot skålarna. Plötsligt känner jag mig inte lika säker längre. Tänk om det blir Kates? Eller någon ur klassen? Eller jag? Nej, inte jag. Moster snålade med tesseranserna och såg till så att mitt namn bara är med 21 gånger. 21 chanser till döds. Trissy sträcker ner handen i flickornas skål. Hela torget drar efter andan. Upp drar hon en lapp. En förälder längst bak verkar ha tappat behärskningen och brustit i gråt. Jag sluter ögonen.

”Kylee Lynwood!” trallar Trissy. Som på beställning pustar jag ut. Stackars den där Kylee. Men, varför stirrar Kates på mig sådär? Trampade jag henne på tån eller något? Det kanske står någon bakom mig. Jag vänder mig om, bara för att finna en annan flicka också stirrandes på mig. Det är då jag faktiskt inser det. Jag är kall. Jag är död. Jag kan inte röra en muskel. Ett andetag, en viskning.
”Seså, skynda dig på lilla vän.” Trissy håller upp handen mot mig. Jag förmår mina ben att fungera och går med långsamma, stela steg upp mot podiet. Om det inte varit så allvarligt hade det nästan sett komiskt ut. Nu förstår jag äntligen de där människorna jag tyckte såg världen från fel sida. Jag trodde jag var av den positiva sorten, men nu har jag glömt allt vad hopp och tankar heter. Allt det jag tänkte om rättvisa och flera delar av situationen, glöm det. Jag är en fjäril som dragit sig ut ur puppan och tvingats komma tillbaka i samma värld, fast som en annan person.
Långt bort bland de anhöriga har moster gömt ansiktet bakom händerna. Jag sänker blicken. Jag vågar inte se på Kates. Inte gråta, nu. Trissy går bort till pojkarnas skål och stoppar ner handen djupt i bollen av glas.
”Seamus Kresta!”
Ganska snabbt kommer en pojke upp på scenen med ett mycket mer självsäkrare leende en vad jag har. Det kanske finns en ljus sida av det här, som han hittat men inte jag.


Kom gärna med åsikter!

(Jag måste också nämna att min idiotiska Windows 8 inte har autocorrect på svenska så det finns nog lite stavfel här och var :s )

Låter bra!
Bevakar!

Åh tack! Vill
Shaana
Molly Tonks
Mily
Lords
AlexZz
Kattninen
"Parvati Patil"
Hedwig 12
Minihäst Läsa? C:

Kanske kan jag läsa denna

Jättebra!!!!!!!!♥ Älskar den, som jag sa ♥♥♥ Du skriver ... FANTASTISKT!!!!!!♥

När kommer det mer? :3
Jag gillar den här biten:
”Kylee Lynwood!” trallar Trissy. Som på beställning pustar jag ut. Stackars den där Kylee. Men, varför stirrar Kates på mig sådär?
Jag vet inte riktigt varför, men det känns så.... Verkligt^^ Och kul, eftersom ingen annan som skriver Hungerspel jag har sett har skrivit så ♥

I Love This Ff♥♥

Åh vilka snälla ord! Eftersom min dator inte har något internet längre lägger jag förhoppningsvis upp en till imorgon när vi kommer till Visby :3

Ok ♥

Jättebra! Minihäst gärna läsa. Det är väldigt fint kapitel och så Hoppas vi får se Finnick :3 hehe..

Tack allihopa! Var inlägget för långt/kort eller lagom? Skulle vara bra att veta

Lagom ^^