Keelia ~ Fantasy novell

j, jag håller på att skriva en (Eragon inspererad) (HAR FÖRRESTEN SKAFFAT FÖRSTA ERAGON BOKEN Molly Evans * ) fantasy berättelse och tänkte skriva den här. Säg till om ni vill ha mer.

Handling: Den handlar om en 14 årig tjej som heter Keelia. Berättelsen "utspelar sig" för väääääääldigt längesen. Innan dinosaourierna fanns så härstammade alver, dvärgar och även vanliga människor (man var väldigt udda om man var ren blodig/människa). Drakar och andra konstiga varelser fanns också och Keelia lever ensam efter att hennes familj blivit dödad av själarna (själarna får ni veta vad det är senare i berättelse - om ni vill ha mer). Men nu börjar jag iaf skriva första kapitlet.

Kapitel.1
Jag höjde pilbågen och siktade. Lugnt och fint.. Känn ingen press och stressa inte, tänkte jag för mig själv. Jag blundade och tog ett djupt andetag. Jag öppnade ögonen siktade mot kråkan och släppte pilen. Den träffade kråkan mellan ögonen och den föll ner i snön. Jag joggade fram och plockade upp den. Jag hörde ett lågt knaprande ljud. Jag vände mig om och spärrade upp öronen. Min blick fastnade på en ekorre som knaprade på en kotte. Jag hängde pilbågen över vänstra axeln, drog ut pilen från kråkans panna och la den i ett av mina läder fodral bland mina andra pilar. Sen tog jag ur min tälj kniv ur mitt andra läderfodral och smög fram mot ekorren. Den lyfte på huvudet och innan den hann springa iväg knivhögg jag den i huvudet och la tillbaka kniven i fodralet. Jag tog ekorren och den döda kråkan och la bredvid varandra i snön så att jag kunde ta av mig min ryggsäck och ta fram mitt rep med tå öglor på ändarna. Jag hängde ekorren i högra öglan och kråkan i den vänstra. Sen hängde jag snöret runt halsen innan jag tog på mig ryggsäcken igen och började gå mot mitt läger.

***

När jag kommit fram till mitt läger slängde jag över väskan, pilbågen och min råa "mat" över min "mur" gjord av höga buskar och stora stenar så att jag kunde klättra upp i det Stora Trädet och hoppa över muren. Mitt tält var äntligen stadigt med hjälp av de tjocka grenarna lite nergrävda i marken. Ko skinnet hade ganska mycket snö på sig.
- Jag får borsta bort det senare, suckade jag för mig själv. Jag tände brasan i mitten av lägret och började plocka bort fjädrarna från kråkan. Plötsligt hörde jag ett rytande. Det ekade bland bergen. Jag stannade upp och tittade upp i himlen. Någonting röt igen. Folk började skrika. Jag släckte stressat elden och tog mina grejer och mig själv in i tältet och gömde mig. Jag knep ihop ögonen och höll andan. Bad till Gud att vad det än var, en själ eller drake, så skulle det inte komma hit.

Kommentera gärna vad ni tycker. Skriver kapitel 2 om ni vill ha mer av novellen.

Som jag sa förut: Bra Alva! Du har talang ♥♥♥♥


MER!! NUUUUU!♥♥♥ Plz?!


Snälla?♥



EDIT; vill Rachel Moon, glina2, Selma..., Godrica eller Elma00 läsa denna bra novell? :3 ♥♥

Super!
Tänk bara på särskrivningarna.
Annars var det jättebra!

Tack så mycket! glina2

Haha! Mer kommer imorgon. ♥ Molly Evans

Perfekt ♥♥♥ {=

Bra! Har bara lite synpunkter: (För att jag är jobbig)

Trodde man på samma Gud som nu innan dinosaurierna?

Varför gjorde du " " runt ordet mat?

Och ett litet tips, upprepa helst inte ord efter varandra - tex: Den lyfte på huvudet och innan den sprang iväg knivhögg jag den i huvudet. Istället kanske man skulle kunna skriva; Den lyfte blicken och innan den hann springa iväg knivhögg jag den i huvudet/skallen ?

Annars bra!

Jag vill gärna läsa mer av denna;-)

*bevakar*

♥
♥
♥
♥

YUHU!

Kapitel 2 kommer tidigare. Hade ju liksom inget å göra så jag skriver kapitel 2!

--------------------------------------------------------

Kapitel.2

Jag skakade och knep ihop ögonen så hårt att det kändes som att mina ögon skulle åka in i huvudet. Jag kände svettet rinna ner över ansiktet, trots att det var jätte kallt. Saken röt till igen, det lät närmare nu. Jag hörde vingar flaxa och kände luft komma uppifrån. Japp, det var defintivt en drake. Jag bet mig i läppen och höll andan. Läppen började blöda, men jag höll kvar tänderna i den. Jag hörde - och kände - en duns. Den hade landat. Inte långt härifrån. Duns, duns, duns.. Draken gick närmare mot mig. Jag kände det. Jag öppnade ögonen. Jag hörde mina egna hjärtslag. Snabbt som blixten hoppade mitt hjärta omkring i bröstet. Gång på gång på gång..
Jag kände magen kurra. 'Jag måste äta, men brasan är därute, och dessutom släckt!', tänkte jag. 'Ska jag gå ut?' Nej, sa min hjärna, men min mage sa utan tvekan Ja. Denna besluts ångest. Tinningen bultade. Jag tänkte för mycket. 'Jag chansar', tänkte jag för mig själv. Det pirrade i magen och hjärtat slog våldsamt. Jag tog 3 djupa andetag, tog fram pilbågen och 5 pilar. Jag satte mig upp på huk och rusade ut och drog de 5 pilarna samtidigt beredd på att skjuta. Där stog den. En gigantisk ödla med vingar och en nos som andades rök. Jag darrade och kunde inte sikta ordentligt, men det var försent nu. Draken tittade på mig. Den hade stora kolsvarta ögon. Jag såg rakt in i ögonen, de ögonen påminde mig om min mammas ögon. Ett minne dök upp. Från när jag var 4 år.
***
- Mamma titta en fjäril! hade jag sagt.
- Ja! Gul! Citronfjäril heter den, sa mamma.
- Citronfjäril? Hej hej Citronfjäril! sa jag och vinkade med hela armen till fjärilen som satte sig på en av de vita rosorna i rabatten. Min mamma hade skrattat, suttit sig på huk, omfamnat mig och pussat mig på pannan. Jag vände mig om och såg hennes kolsvarta ögon.
***
Jag sänkte bågen och la ner pilarna i läder fodralet. Jag stirrade in i drakens ögon. Dess fjäll var svart, men blänkte silver och glittrade vitt. Den nös och ett stort rökmoln träffade mig i ansiktet och jag knep ihop ögonen och hostade. Jag tog upp handen och viftade bort röken så att jag kunde öppna ögonen igen. När jag öppnade de. Hade draken suttit sig ner. Jag sträckte tveksamt fram handen och draken ryckte till med huvudet. Jag sänkte handen lite, men fortsatte att närma mig draken.
- Wow, sa jag och skakade på huvudet. Draken så misstänksam ut, men jag hade aldrig sett en drake så hur kunde jag vet? 'Otroligt', tänkte jag.
- Verkligen har du aldrig sett en drake förut? sa en manlig röst. Jag vände mig om. En lång alv stod på en tjock gren som tillhörde det Stora Trädet och lutade sig med armarna i kors mot själva trädet.
- Nej såklart inte, man gömmer sig ju så fort man ser en, sa jag och himlade med ögonen.
- Jaha, inte jag, sa killen och hoppade ner. Han var nog vid 15-16 års åldern. Typ nåt år äldre än jag, fast alver är ju ovanligt långa så han kanske är lika gammal som jag är.. 14 år.. Han gick mot mig och slängde med sitt ruffsiga, bruna hår (med hjälp av huvudet). Jag la mitt ljus bruna, lockiga midje långa hår bakom örat. och stod med armarna i kors.
- Jag är Jack och det här, han pekade på draken, är Minnah.
- Åh, så du har döpt en drake till Minnah? Varför inte bara döpa en vithaj till "Smörblomman"? sa jag sarkastiskt och fnös.
- Frestande tanke, men jag vet tyvärr inte vart det finns vithajar, sa han och log snett. Hans ögon var mörk bruna. Han räckte fram handen.
- Du sa inte vad du heter? sa han och kollade snett på mig.
- Det spelar ingen roll vad jag heter, vi kommer ändå inte ses igen, sa jag och rynkade pannan.
- Äh kom igen! Bara säg ditt namn så skakar vi hand, sa han och log lite. Jag suckade.
- Bara för att du säkert inte kommer lämna mitt läger förrän jag sagt mitt namn så.. jag himlade med ögonen över det fåniga jag nu skulle göra. Jag log överdrivet och skakade hand med honom.
- Hej jag hete Keelia och är 14 år, vanlig människa.
- Bra gjort, nu känner jag mig i alla fall välkommen, sa han och log brett mot mig, Jag är 14 år, ovanligt lång jag vet, jag är en alv.
- Jag vet, dina öron avslöjar det mesta.
- Lite kaxig va? skrattade han och gick mot draken som tydligen hette "Minnah". Han klappade "henne" på pannan och sen vände han sig om mot mig.
- Vad blir det för mat då? frågade han. Jag brast ut i skratt.
- HAHAH! Tror du verkligen att du får stanna här, jag ska laga mat åt dig? Som om jag var din MAMMA?! sa jag och kände att ilskan bubblade i mig.
- Inte som om du var min mamma, utan som om du var min granne som bjudit över mig för té. GUD 'VAD IRRITERAD JAG BLIR!', tänkte jag högljutt. Jack log.
- Jag kan verka lite irriterad i början, men du vänjer dig, svarade han som om han kunde läsa mina tankar, Och, ja, jag KAN läsa dina tankar, la han till. Jag spärrade upp ögonen och rynkade pannan.
- Jag säkert. Jack kan läsa tankar, sa jag så sarkastiskt jag kunde för att irritera honom.
- Du kan bara sluta försöka irritera mig, sånt biter inte direkt på mig, sa han som om han varnat mig från döden. Sen flinade han.
- Det är i alla fall fint här, hur hittade du stället? frågade han. Jag tittade ner i marken och hållde tillbaka tårar. Jag svalde en snyfting och bet mig i läppen innan jag tittade upp och försökte se oberörd ut. Jack såg orolig ut, han kanske märkte att det var ett känsligt ämne. Eller vad tänkte jag på? HAN KAN LÄSA TANKAR! Han måste sett det minne som spelats upp som en film när han frågade mig hur jag hittade den här platsen.
- Oj då.. sa han.
- Nej, jag eh..Mina föräldrar och mina 2 bröder flyttade till..ööhh....Autralien för att undvika drakarna, men jag ville stanna kvar och jag kunde inte betala räkningarna på huset själv efter ett tag så.. Han visste att jag ljög efter att ha läst mina tankar och jag är usel på att ljuga, men ändå låtsades han som om han trodde på det.
- Vill du åka med då? Sadeln är gjord för 2, sa han.
- Va va vaaaa? stammade jag, Vad menar du? sa jag misstänksamt och backade.
- Ja, och flyga! sa han och skrattade till lite åt mig och mitt trögfattade mänskliga sinne. Jag log lite.
- Jag har aldrig ens tänkt på att rida en drake!
- Det hade inte jag heller, men Minnah är tam hon.
- Och det är därför den bränner ner hela staden?
- För det första: HON inte DEN, sa han irriterat. 'Jaså så det är så man irriterar honom?', tänkte jag och log ondskefullt. Han gav mig en varnande blick.
- Och för det andra: Minnah kan inte ens spruta eld än bara full vuxna drakar kan det! Hon är en tonåring bara 100 drak år! la han till en sekund efter den blick han gett mig.
- Kom igen! sa han vädjande. Jag tvekade lite.
- Vart ska vi? frågade jag. Jack hoppade upp högt och log.
- YES! sa han.
- Allvarligt vart ska vi? skrockade jag.
- Vi ska till Den Mörka Grottan.
- Den Mörka Grottan? frågade jag och rynkade pannan. Han ryckte på axlarna.
- Har hört att det är otroligt dödsfarligt och att ingen som varit där kommit tillbaka, sa han och verkade oberörd. Sen log han mot mig.
- Ehhmm.. jag tvekade.
- Säg inte att du tvekar igen! han gav mig "hundvalps-minen" när han sa:
- Vi kan bli LEGENDER! ordet "legender" ekade i huvudet på mig. Det lät ganska frestande.. Plus att jag har ganska tråkigt och kan behöva lite sällskap..
- Okej, då åker vi, sa jag.

-------------------------------------------

Kapitel 3 kommer nog imorn om inte idag också!

Bra ;-)

(NY läsare) jättebra! Men... Känns så... Mordärnt... (stavning?) jag menar.. Det är innan dinosaurierna! Så tänk på att skriva liiite ålderdomligt, som att... Jag tror inte de reste så mycket då, och blandar in engelska i svenskan...
(-Vart ska vi? frågade jag. Jack hoppade upp högt och log.
- YES! sa han.
- Allvarligt vart ska vi? skrockade jag.)
Jag menar... YES! Det är ju engelska... (Lite petig...)