PRS mellan Thalia och mig.

VAddicts som Thalia och jag är blir det nu ett rollspel i VA-världen

Min mall:
Namn: Cêline Belikova Delarosa
Smeknamn: -
Ålder: 13
Familj: Mamma, pappa, halvbror, mormor, gammelmormor, 2 mostrar, morbror och 2 kusiner.
Personlighet: Hon är mycket kreativ och bryr sig om personer som står henne nära. Andra personer kan hon bli väldigt arg och irriterad på.
Moroi/Dhampir/Strigoi
Utseende: Hon har ett väldigt sött ansikte vilket kan lura personer om hur hennes personlighet är, långt vågigt brunt hår med ljusa slingor, djupa gröna ögon och ganska lång.
Bakgrund: Cêline kommer från Ryssland men har bott i Amerika emellanåt med sin familj för att träffa sin morbror. Hon är då väldigt duktig på båda språken.
Hon har aldrig fått en chans att lära känna sin pappa, han stack från Cêline och hennes mamma när hon var nyfödd. Han hade sagt till hennes mamma att han skulle hälsa på, men det har han aldrig gjort.
Det enda han lämnade efter sig var en liten summa pengar, hans ögon och han efternamn.
Dock hatar Cêline sitt efternamn, hon vill inte ha något med sin pappa att göra. Hon vill bara bli kallad Belikova men det får hon såklart inte.
Övrigt: Cêline har ägnat sig till konst så länge hon kan minnas, det är hennes sätt att tänka. Och tänka, det är något hon gör mycket.



"Jag tänker nog stanna här.", sa min mamma och tittade med en allvarlig min på oss. Jag, mamma, min mormor och mina två mostrar stod på en flygplats i väntan på att snart gå på vårat flyg på väg hem till Ryssland.
"Och göra vadå hade du tänkt?", sa min moster Karolina och tog ett steg fram. "Vart hade du tänkt att bo, Viktoria? På ett hotell? Hos en främling? Och vad hade du tänkt göra med Cêline? Ska du bara lämna henne hos oss? Förstår du inte att hon behöver dig?"
"Jag har fått reda på att Tibro är här..."
"Tibro?! Viktoria, han lämnade er! Han har inte ens hälsat på som han sa." Jag hatar när de bråkar...
"Jag vet det! Men han kanske vill följa med till Ryssland om jag lyckas hitta honom. Han kanske fortfarande har känslor för mig som jag har för honom!"
"Det är en väldigt liten chans, det förstår du va?", sa min mormor. "Det var 13 år sedan du såg honom sist. Tror du inte att han har hittat någon annan?"
Mamma svarade inte.
"Cêline vill ju inte ens veta av honom, har du glömt det?"
"Jag tänker fortfarande stanna kvar. Även om jag inte hittar honom finns det ju alltid andra saker jag kan göra. Beskyddare behövs alltid." Såklart att det behövdes beskyddare, speciellt kvinnliga. Och mamma hade ju tagit examen, så hon skulle ju lätt kunna få ett jobb.
"Men då kommer jag knappt få se dig.", sa jag tyst.
"Jag vet det.", mamma suckade.
Efter en stunds tystnad sa mormor.
"Vårt plan lyfter snart, vi måste gå. Cêline kommer du?" Jag stod och tittade på mamma, om jag följde med dem och mamma skulle få ett jobb skulle jag knappt träffa henne. Jag vände blicken till dem andra.
"Jag stannar jag med."
Min mormor nickade och gick fram och kysste mig på hjässan.
"Ta hand om dig." Mina mostrar nickade de med. Sedan så gick de iväg för att åka tillbaka till Baia.
Efter en stund när planet lyft från marken vände mamma sig mot mig.
"Du måste gå i skolan, det vet du va?" Jag nickade.
"Jag vet ett ställe inte långt härifrån, en privatskola. S.t Vladimir."

Namn: Ilma Anastasija Drozdova
Smeknamn/Tilltalsnamn: Ilma
Ålder: 13
Familj: mor, far, mor - farföräldrar, farbror och moster. Plus ett antal kusiner.
Personlighet: Ilma är rent ut sagt osocial och blyg, men på insidan döljer sig en mycket livlig, kreativ och gladlynt person. Hon är mycket tålmodig, och är perfektionist ut i fingerspetsarna.
Moroi/Dhampir/Strigoi
Utseende: Ilma har sandfärgat, rakt hår som sträcker sig utmed hennes rygg. Hon har hjärtformat ansikte och ljusblåa ögon. För att vara Moroi är hon ganska kort, men det bekymrar henne inte det minsta.
Bakgrund: Ilma tillhör den kungliga släkten Drozdov, genom sin far. Att hon inte har några syskon har satt sina spår, och hon är delvis pga det inte lika van vid folk och social som hon annars skulle kunna vara. Hennes föräldrar uppfostrade henne strängt och filade så att hennes uppförande var fläckfritt. Hon växte upp med vuxna och äldre, och är därför väldigt stel och en aning gammalmodig.
Övrigt: Ilma älskar att lära sig nya saker, och är väldigt vetgirig. Hon älskar kultur och framför allt litteratur och teater.
(Element: Luft)

"...Och gissa vad han sa då?"
"Jag har ingen aning Michelle! Berätta!"
Samtalet runt bordet i matsalen hade knappt varit mer spännande än så här, och jag hade gått från ointresserad till dödligt uttråkad. Rastlöst och trött på systrarna Zeklos eviga tjattrande på en sådan neutral plats som i matsalen, stoppade jag en av de delikata kakorna i munnen och försökte att inte se allt för borta ut. Nästa lektion var ryska, och om jag då inte blev befriad från detta elände lär jag ta till drastiska åtgärder.
"Droz, vad säger du?"
Jag ryckte till, och förbannade mig själv över att jag hade reagerat på smeknamnet jag inte föredrog att bli kallad för.
"Förlåt, jag tänkte på annat. Vad var det ni sa?"
Michelle kastade en blick på Penelope och de båda började fnissa. Jag tittade oförstående på de båda.
"Vadå?"
Penelope tog till orda.
"Tänker du på ... hmm ... någon speciell?"
Flera runt bordet började fnissa.
Jag kände hur det hettade till i kinderna och sköt klumpigt ut stolen. Med min vanliga otur, hakade sig tröjärmen fast och jag blev fast, kämpandes mot en stol. En riktigt tuff stol, om jag får säga det själv.
"Ni f-får u-r-rsäkta mig! J-jag känner m-mig inte riktigt b-bra"
Fnisset runt bordet blev till gapskratt, och jag kände nu hur alla möjliga blickar riktades mot scenen jag ställt till med.
"Börjar han på A?"
"Slutar han på 'nthony?"
"V-vi är b-b-bara vänner!"
"Mmm ... Verkligen!"
Flera instämmande mumlanden hördes.
Efter vad som kändes som ett evigt långt kämpande och ryckande, gav äntligen tröjan efter och slets upp längs ärmen. Applåder ekade medan jag snabbt som vinden susade ut genom första bästa dörr. Efter några meter ut genom dörren störtade jag in i just den personen jag nu försökte undvika. Anthony.

En snubbe som presenterade sig som beskyddare Waters ledde mig och mamma till rektorns kontor.
På vägen dit stötte vi ju såklart på massor av elever, moroielever stod i stora grupper och pratade. Säkert skvaller. Jag hade lärt mig för längesedan att moroi älskade att prata.
Såg dock inte så många dhampirer, vilket var synd. Och de få dhampirer jag såg var killar, vilket också var väldigt synd.

"Vi brukar inte ta in elever mitt i en termin om det absolut inte är nödvändigt.", sa rektor Kirova. och det där var då en riktigt gammal kvinna. Moroi levde ju mycket länge, men hon såg verkligen för gammal ut. Det såg ut som om hon skulle kunna falla ihop när som helst.
"Men det här är absolut nödvändigt.", sa min mamma. Nu när man samtidigt lyssnade på någon som pratade med amerikansk accent hörde man verkligen att mamma var rysk.
Kirova satte sig till rätta i sin stora sidenklädda stol.
"Berätta."
Mamma harklade sig. "Cêline har just nu ingen skola att gå till."
"Vart gick hon tidigare?"
"Vid S.t Basil.", sa mamma.
"Och varför går hon inte där nu?"
"För att hon verkligen inte trivdes där."
Jag blev avstängd. "Hon tyckte inte att någon förstod henne. Hon blev ofta lämnad ensam."
Jag hade inga vänner, av särskilda skäl. "Hon är nog lite för... Speciell."
Jag hamnade ofta i bråk, ingen vågade prata med mig i fall jag skulle bli arg och flyga på dem. "Ja, hon blev rent ut sagt mobbad."
När jag "av misstag" hade brutit av armen på en annan dhampirtjej efter att hon kallat min mamma för blodhora fick skolan helt enkelt nog av mig. Dit var jag verkligen inte välkommen till igen.

"Jag tror fortfa..."
"Bör jag nämna att min bror är Dimitri Belikov?", avbröt mamma. "En av dem mest berömda beskyddarna? Och att hans fästmö är beskyddare åt självaste drottning Vasilisa Dragomir? Alla de tre har på något vis varit tillgängliga på denna skola, och om min dotter inte får tillåtelse av dig att vara här ska jag se till så att hon på något sätt får det av Vasilisa i alla fall!"
"Mamma..." Det såg i stort sett ut som om hon skulle flyga på rektorn, och beskyddarna som stod i dem mörka hörnen i rummet var lika beredda på att flyga på mamma.
Och vi kände egentligen inte drottningen så väl som mamma fick det att låta som. Vi hade bara träffats ett par gånger, men hon var väldigt snäll och klok i alla fall.
"Ms. Belikova, du kan inte hota mig med att prata med drottningen."
Mamma var tyst.
Kirova suckade. "Idag gör vi ett undantag." Bara för att du inte orkar med att tjafsa., tänkte jag.
"Cêline får börja här om hon visar sig vara en bra elev. Om hon ställer till med bråk åker hon direkt."
Jag fnös. Kirova vände sin skarpa blick mot mig, men jag brydde mig inte om den.
"Beskyddare Waters." Waters steg fram från ett av hörnen. "Visa ms. Delarosa" Belikova, tänkte jag surt. "till sitt rum. Och efter det ger du henne ett schema." Waters nickade till svar.
Kirova vände blicken mot mig.
"Du börjar alla lektioner imorgon."

När vi började gå kramade mamma om mig och viskade i mitt öra att jag skulle sköta mig, sedan blinkade hon och gick iväg.

Beskyddare Waters följde som sagt med mig till dem yngre dhampirernas elevhem. På vägen dit gick vi genom matsalen, den var stor (mycket större än den som fanns på S.t Basil), och där satt det massor av elever som pratade och skrattade.
Det var ett bord i ungefär mitten av salen som drog det mesta av min uppmärksamhet till sig.
En grupp moroi satt och gapskrattade åt något så högt att det nästan överröstade allt annat. Och de hade blicken på något speciellt.
Jag vände mitt huvud åt vänster, en utgång, och där stod det två moroi. En ganska liten tjej som var knallröd i ansiktet och en kille som såg ganska glad och förvånad ut.

Jag undrade ju till min nyfikenhet vad det var som var så kul, om jag hade tur så kanske jag skulle få reda på vad som hade hänt imorgon.
Waters hade tydligen bestämt sig för att gå ut genom dörren där de två moroi stod. Waters trängde sig förbi dem, och när jag precis var bredvid flickan böjde jag mig mot hennes öra och viskade:
"Lyssna inte på dem. Det är inget fel med att vara kär." Sedan så gick jag för att komma ikapp beskyddaren som jag fortfarande inte visste förnamnet på.

"Vad händer?", frågade Anthony och tittade skeptiskt på mig. Det var ju en väldigt bra fråga, med tanke på gapskrattet jag lämnat bakom mig, min sönderrivna tröja och blossande kinder.
"Heh, jag vet inte riktigt ... Jag liksom, öh, drog ett riktigt bra skämt, och ... hehe, jaa, typ så ...", svarade jag nervöst och slutade då jag visste att inte ens min katt till gosedjur skulle gå på den förklaringen.
Anthony la armarna i kors och höjde på ögonbrynen.
"Tro mig, ett så bra skämt skulle inte ens jag kunna åstadkomma", sa han och flinade.
Jag skrattade till och glömde nästan för en stund att jag blivit totalt utskrattad några sekunder tidigare.
"Vad håller du på med förresten?"
"Å, det gamla vanliga, bråkar i korridorerna och retar gallfeber på de äldre eleverna."
Jag log.
"Ingen vidare fråga från min sida. Ganska lätt att lista ut, nuförtiden."
Plötsligt fångade någonting i min ögonvrå mitt intresse, och jag sneglade försiktigt ditåt.
"Vem är det där?", frågade jag Anthony nervöst, eftersom de två personerna kom rakt emot oss.
Han kastade en blick på mig och höjde på ögonbrynen ännu en gång.
"Lär du dig aldrig att det är beskyddare Waters...?"
Jag boxade irriterat till honom på armen.
"Inte han! Jag menar hon bakom."
Han kikade diskret bakom beskyddaren och ryckte på axlarna. "Ingen aning! Någon dhampirtjej, men jag känner inte igen henne..."
Vi höll tyst, och jag stirrade ner i golvet medan beskyddare Waters passerade oss med bestämda kliv. Jag har alltid tyckt att han är lite skrämmande, och möter helst inte hans blick i onödan. Det var först när jag hörde hennes röst viska till mig som jag märkte att dhampirflickan stannat upp och pratat med mig.
"Lyssna inte på dem. Det är inget fel med att vara kär."
Jag ryckte till och fick plötsligt en obehaglig känsla av att hon också sett vad jag ställt till med i matsalen.
"Ursäkta?", frågade jag efter henne, men hon var redan på väg efter Waters. Jag kände mig otroligt illa till mods. Hur kan det ses så tydligt på mig, när det inte ens är sant?
Jag sneglade långsamt på min kamrat framför mig, som till min stora förvåning inte visade några som helst tecken på att ha uppfattat vad varken tjejen eller jag sagt.
Istället sa han: "Snabba på! Vi missar ju ryskan."
Jag skakade på huvudet och tog ett djupt andetag. "Jag tror att jag skippar den lektionen idag. Jag känner mig dålig. Skulle du kunna vara snäll och säga det till henne?", frågade jag så oskyldigt jag kunde och masserade tinningen. Till skillnad från min första lögn verkade den här gå hem.
"Visst. Krya på dig", sa han och gav mig en hastig klapp på axeln, innan han fort stegade iväg. Själv gick jag tillbaka till elevhemmet och hoppades innerligt att kommande dag skulle bli betydligt bättre än denna.

Jag satt på min säng, i mitt rum, och tittade på schemat som Waters hade gett mig. Den där mannen var cool.
Men i alla fall, det var inte direkt några förändringar från det schemat jag hade haft på Basil.
Jag la schemat på det lilla skrivbordet som stod i hörnet av rummet och kastade mig sedan med utsträckta armar och ben på sängen igen. Den var inte jättemjuk men den dög.
Efter en stund fick jag nog av att ligga och slappa i rummet så jag bestämde mig för att gå runt och visa mig själv runt på skolan. Waters hade ju faktiskt sagt att jag skulle se mig omkring och "lära känna" några elever.

Jag gick runt där i korridorerna och kikade in på lite olika ställen. Jag fick några underliga blickar från några av eleverna och det var en äldre dhampirtjej som frågade mig om jag inte skulle vara på lektion nu. Jag svarade snällt att jag inte började förrän imorgon, då nickade hon bara och gick iväg.
Jag fortsatte att gå runt och tjuvkika på jobbande elever när jag tyckte mig få höra ryska ord.
Jag följde orden som till slut blev meningar vid ett klassrum där dörren stod på glänt. Jag kikade in och såg moroielever i min ålder, och jag måste säga att de inte direkt var så bra på uttalandena. När jag hade stått där ett bra tag och lyssnat så var det någon som öppnade dörren. Det var läraren.
Hon var lång och slank, som moroi brukar vara, och hon hade långt ljusbrunt hår och gråblå ögon. Hon tittade ner på mig med en undrande blick.
"Varför står du här? Ska inte du ha lektion nu?"
"Jag står här för att jag tycker om att lyssna på dina elevers usla ryska uttal. Och nej, jag ska inte ha lektion nu. Jag börjar med dem imorgon. Jag är ny förstår du." Jag log mot henne, hon besvarade inte leendet.
"Jag tycker att deras uttal är perfekt! Det är du som inte vet hur man pratar ryska, för du är dhampir och dhampirer ska inte lära sig det språket."
Jag fnös och struntade i förolämpningen jag hade fått av en vuxen moroi som tydligen inte uppskattade att dhampirer fanns.
"Hörru, jag är rysk.", sa jag med extra mycket brytning.
"Jag tycker inte om din attityd unga fröken.", sa läraren och struntade helt i det jag nyss sagt.
Och jag tycker inte om din heller!
"Mrs. Northwood, kan vi fortsätta med lektionen nu?", ropade en elev inifrån klassrummet.
"Ja, såklart." Mrs. Northwood gav mig en sista blick sedan så smällde hon igen dörren framför mig och sedan började det usla uttalandet igen.

Jag bestämde mig för att leta upp biblioteket eftersom det nog var mycket lugnare där, och där det var lugnt kunde jag tänkta, och där jag kunde tänka där kunde jag rita.

Jag gick in genom dörren till biblioteket och letade upp ett bord på ett ganska enskilt ställe, när jag efter en stund av letande hittat ett bord satte jag mig på en stol och drog upp mitt lilla ritblock och penna som jag alltid brukade ha i min jeansficka.
Eftersom jag direkt blivit så inne i mitt ritande märkte jag ju såklart inte att det var någon som satt på golvet nästan bredvid mig och läste.

Jag fann för en gångs skull inte den tröst jag var ute efter inne på mitt rum. I vanliga fall var rummet ett alldeles utmärkt ställe att koppla av på efter en slitsam skoldag, men nu kändes det bara eländigt. Självklart var jag hellre här än i matsalen, men tystnaden hade inte samma botande effekt på mig som den i vanliga fall hade.
För en stund funderade jag nästan på att ändå gå tillbaka till skolan och klassrummet, så att jag kanske ändå till slut kan få lite sinnesro, men förmodligen skulle jag i sådana fall få lov att koka ihop en riktigt bra historia. Mrs. Northwood var inte den sortens kvinna som lätt gav sig.

Bedrövat studsade jag ner på min säng och stirrade upp i taket. Varför blev egentligen den här dagen så himla tokig? Varför skulle systrarna Zeklos ge sig på mig, helt plötsligt? Var vi inte vänner, som jag alltid räknat med?


Jag bestämde mig, efter ytterligare några minuters filosoferade, att rycka upp mig och göra någon nytta. Att ligga instängd här i tid och evighet var verkligen ingenting jag ville slösa tid på. Med en suck granskade jag mig själv i spegeln mittemot min säng. Tröjan hängde som en ända stor trasa, och att laga den var absolut ingen idé.
"Nåja...", muttrade jag för mig själv och tog fram en lite diskretare tröja ur garderoben. Jag hade nämligen bestämt mig för att kila ner till biblioteket, vilket är ett mycket riskabelt ställe att hänga på när man lurat i sin klass inklusive läraren att man var sjuk. Snabbt bytte jag om och begav mig ut, med blicken fastsvetsad nere i golvet. Det sista jag ville nu var att bli igenkänd.

Väl i biblioteket pustade jag ut, och styrde direkt stegen mot ett av bibliotekets hörn, till ett litet ställe vid sidan om där man alltid hittade mig om man letade. Det var min och Anthonys hemliga mötesplats, vilket det varit enda sedan den första dagen vi satte våra fötter här på skolan.
Försiktigt kikade jag fram bakom varje bokhylla för att inte stöta på någon som jag helst skulle vilja undvika för tillfället. Alla i min klass var ju i och för sig på lektion, men saker sprider sig snabbt när folk börjar prata, har jag märkt.
Till slut var det bara rätt fram, och jag kunde äntligen få sätta mig. Jag tog första bästa bok och satte mig ner för att läsa.
Men det tog inte lång stund innan jag blev avbruten. Den mystiska dhampirtjejen från matsalsincidensen hade helt oväntat dykt upp och satt nu och ritade. Hade kläderna verkligen varit så diskreta? Försiktigt harklade jag till och sneglade försiktigt upp på henne.

Ett harklande fick mig att komma tillbaka till verkligheten. Jag tittade upp och såg mig mig omkring. Hade jag tagit någons plats eller vad? Men jag såg ingen, innan jag tittade ner på golvet. Där satt den där lilla moroitjejen som hade blivit utskrattad tidigare idag.
Jag gav mig ifrån ett kraxande ljud som egentligen skulle låta som "Oj!". Jag harklade mig och försökte komma på något spydigt att säga. Då kom jag på att det antagligen var hennes ryskalektion som jag hade lyssnat på tidigare, men varför var hon inte där nu? Lektionen var väl inte slut än? Och om den hade varit det så skulle jag nog ha märkt om tjejen hade satt sig där på golvet.
"Ryska är inte ditt starkaste ämne va?", sa jag och tittade ner på mitt block igen. "Jag skulle kunna ge dig privatlektioner om du skulle vilja det. För du kommer verkligen inte lära dig något av den där satmaran till lärare du har, hon kan verkligen inte ryska alls. Varför är hon ens anställd som ryskalärare egentligen?"
Innan hon hann svara la jag till: "Du ser inte ut som en som skolkar. Är du fortfarande rädd att de ska skratta åt dig? Alltså det kommer ju liksom att bli värre om du skolkar från alla lektioner idag, det förstår du va?"
Jag la till några skuggor på teckningen och sedan tittade jag upp.
"Fast i och för sig, moroi behöver ju alltid något nytt skvaller att prata om, vilken släkt kommer du ifrån?"
Moroitjejen svarade att hon kom från släkten Drozdov.
"Perfekt. Drozdov skulle behöva lite action i släkten, och skolkande är ju en perfekt start."
Jag tittade ner igen och fortsatte rita.

Jag gick ganska omgående tillbaka till boken jag satt och läste, då tjejen svarade.
"Nej, kanske inte. Dock är det inte orsaken till att jag sitter här", svarade jag, med blicken nere i boken. Jag hade ingen aning om hur hon kunde ha listat ut att min klass just nu hade ryska, men jag var inte tillräckligt nyfiken på att vilja ta reda på varför.
När tjejen sedan erbjöd mig privatlektioner kunde jag inte låta bli att ta lite illa upp. Att be om hjälp var ingenting jag gjorde i onödan, och speciellt inte när det gäller ryska. Sakta höjde jag blicken mot henne och granskade henne under tystnad.
"Tackar, med jag tror att jag står över. Mrs. Northwoods lektioner är ... hmm, mycket lärorika, och duger gått och väl för mig. Dock kanske inte folk som kommit hit först idag märker vilken kunskap Mrs. Northwood har". I ärlighetens namn var inte lektionerna i ryska det mest underhållande sakerna man kan hålla på med här på skolan, men som alltid tar jag lärare i försvar och respekterar dem. Så typiskt mig.
"Ursäkta? Öh ... Nejnej, det är glömt! Jag fick bara ont i huvudet och behövde gå upp på rummet och lägga mig en stund. Det är allt!", svarade jag och klistrade på ett leende som egentligen inte stämde med det jag kände. Jag slog ihop boken och började rastlöst pilla på den slitna bokryggen. Någonting sa mig att det inte var någon idé att försöka läsa nu.
När tjejen frågade vilken släkt jag tillhörde svarade jag Drozdov, utan att tänka. Det hade satt sig sedan första året, då det var väldigt populärt att fråga vad man tillhörde. Men när tjejen slängde iväg den sista kommentaren, sjönk mitt humör ganska omgående.
"Ursäkta mig? Vad var det du sa?!", frågade jag förvånat och gjorde en plötslig ansats att ställa mig upp och gå därifrån. Jag var ganska känd för att lätt överreagera när någon pratar illa om min familj, och detta var naturligtvis inget undantag.

Jag tittade upp och höjde mina ögonbryn.
"Jag trodde att du hörde. Jag sa att Drozdov skulle behöva någon liten rebell i familjen. Vad jag har hört så är din släkt ganska tråkig och gammalmodig, inte direkt några stora fester där inte."
Jag pillade på det ena hörnet på blocket och sa sedan:
"Det största ätten Drozdov har åstadkommit var väl när Aaron Drozdov hade det ihop med våran drottning när de gick här, eller hur?"
Allt det här hade jag fått höra av min morbrors fästmö. Jag hade många gånger frågat henne hur hon och Dimitri hade träffats, och i hennes prat hade namnet Drozdov dykt upp några ynka gånger när hon hade pratat om Lissa, som hon kallar drottningen, hennes bästa vän.
"Jag är Cêline, förresten." Jag lutade mig tillbaka i stolen. "Du kanske bör veta vad jag heter eftersom vi nog kommer att stöta på varandra lite då och då, eftersom vi nu mera typ är klasskamrater." Jag gav henne ett leende och sedan la jag ner mitt block i min jeansficka igen, reste mig upp och började sakta gå till mitt elevhem igen.

Jag bet ihop och försökte behålla det lugn jag hade kvar. Helst av allt skulle jag vilja ställa mig upp och ge den här tjejen en rak höger, men det var bara dumdristigt. Förmodligen skulle jag bli nerbrottad på några sekunder. Så istället ignorerade jag det och muttrade tyst för mig själv, samtidigt som jag helt plötsligt fann boken intressant igen.
"Och jag är Ilma ... Drozdova", mumlade jag och räckte snabbt fram handen mot henne. Att hälsa med en handskakning var bara en av de gamla sakerna min familj lärt mig, men jag klagar inte.

När jag sedan skymtade Cêline gå därifrån, kunde jag inte låta bli att titta efter henne. Någonting sa mig att det här inte var den sista gången vi stötte på varandra.